Till Prag har litteraturfrälsta vallfärdat i generationer och Prag utgör bakgrunden i Emil Hakls Föräldrar och barn. Romanen, först utgiven 2002, hör till nystartade Aspekt förlags första satsning på samtida tjeckisk litteratur och är en lågmäld liten berättelse om ett par exemplar av just föräldrar och barn.

I Prag driver en gammal far och hans vuxne son från krog till krog och försöker sammanjämka sina världsbilder över öl, vodka och enbärslikör. Deras fysiska turer skulle förmodligen kunna följas på en karta över staden. Diskussionerna är mer slingrande ändå.

Det är på något sätt ett modigt grepp, att dröja vid ett enda samtal under en kväll, två personers förhållande till varandra, sig själva och sin historia. Det känns faktiskt uppfriskande enkelt. Lite liknar det en teaterpjäs och Föräldrar och barn har också mycket riktigt filmatiserats.

Nära sammanlänkad med de enskilda människornas historia är förstås den större, europeiska historien. Familjens och deras bekantas berättelse är också berättelsen om krig och förtryck, om anekdoter och erfarenheter från såväl andra världskriget som från kalla krigets totalitära stater, från Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Fadern är en anekdotmakare av den gamla skolan. Sonen vill på en gång förstå och otåligt gå vidare.

Relationen, allt som anstränger och skaver två välbekanta människor emellan, är lyhört skildrad. Trots att sonen är vuxen nu har pappan en förmåga att peta och peta på hans ömma punkter. Båda biter de ihop eller kokar över av de där små irritationsmomenten som byggts upp under decennier. De behöver varandra och de stöter bort varandra. Utifrån kan man på en gång känna igen sig och se hur löjligt det är.

De båda herrarna retar helt enkelt upp varandra som bara närstående kan. ”Nåt nytt?” frågar sonen när han först hämtar upp sin pensionerade far från dennes extrajobb på zoo, och får till svar ett lakoniskt ”Det har inte hänt något nytt i världen på två miljarder år, allt är bara variationer på temat kol, väte, syre och kväve.”

Något nytt är heller inte poängen med Föräldrar och barn. Trots personifierandet av dramatisk europeisk historia och de många märkliga bekantskaper som skymtar förbi, är det ändå framför allt det välbekanta som dröjer i minnet.