Minou får ett hål i huvudet då hon blir dumpad av sin pojkvän genom ett kassettband. Det här är inget porträtt av en förkrossad och ynklig liten före detta flickvän. Även om författaren tillåter henne att vara självömkande och ibland nästan apatisk, finns även de flesta andra känsloregister representerade. Minou är aggressiv, egocentrisk, hämndlysten, småsint, bitter och ledsen, ledsen.

Alla de fina och smarta tankarna hon tidigare hade i sitt huvud, har alla plötsligt runnit ut. Nu säger hon bara elaka eller dödstråkiga saker, super sig full, gömmer sig under täcket, hoppar av sina studier och skriver lappar med grishuvuden på.

Till en otrogen gris
Ditt patetiska jävla äckel. Du kan ta din fula, omskurna kuk och dra åt helvete.
Jag önskar dig allt ont, allt lidande i världen. Du är så feg att Judas bleknar i jämförelse.

Det att författaren tillåter Minou vara på många sätt oempatisk och barnslig, gör karaktären både trovärdig och intressant. Boken, det är tiden det tar, om inte att komma över ett förhållande – så i alla fall att acceptera och respektera sig själv i den nya tillvaron. Det är en allvarlig bok, skriven med en stor dos svart humor.

Hål i huvudet är något av en generationsroman, här finns de deprimerade och alienerade människorna, tristessen, konsumtionssamhället, kroghelgerna, strökursstudenternas velighet, de långa kaffefikorna på café, det dåliga I-landsamvetet och meningen-i-tillvaron-förvirringen. Särskilt för de Stockholmsinvigda unga södermänniskorna idag finns många platser, personer och sociala koder att relatera till. Och förvisso känns kanske ett kassettband ganska omodernt, men berättelsen är även uppbyggd av SMS, e-mail och inspelade röstmeddelanden. Det är så karaktärerna kommunicerar, det är så verklighetens människor till stor del pratar med varandra. Hål i huvudet känns formmässigt försiktigt nyskapande, men på intet sätt tvunget konstruerad.

I Jägerfeldts språk avspeglar sig också tidstypiska markörer. Ett träffande och genialiskt, korthugget exempel är då Minou cyniskt betraktar semesterhimlen från sitt spanska hotellrum och konstaterar en simpsonhimmel, som hämtad ur ett Simpsonavsnitt. Det går precis att se den framför sig. Kanske att målgruppen för boken är något smal och i vissa fall näst intill intern, kanske att man ibland tröttnar på de veliga och uttråkade moderna ungdomarna med sina i många fall världsliga problem. Men å andra sidan varför skulle inte medelålders män vara intresserade av att läsa om unga storstadskvinnors livsvillkor? Särskilt då det verkar som att varje svensk människa, kvinna som man, förväntas ha läst åtminstone en bok av antingen Ulf Lundell eller Klas Östergren. För de som känner sig redo att bredda registret är Hål i huvudet en bra start.