Utgiven | 2006 |
---|---|
ISBN | 9100111341 |
Sidor | 188 |
Det har kommit ett antal böcker om Alva Myrdal på sista tiden. Till viss del beror det förstås på att hennes och maken Gunnars brev och andra dokument för några år sedan blev offentliga. Men framför allt – inbillar jag mig – handlar det om ett utbrett behov av kvinnliga förebilder och att det nu blivit hög tid att något omvärdera denna kanske förra århundradets viktigaste och mest intressanta svenska kvinna.
För trots fredspriser, höga politiska uppdrag och chefsposter i FN tycks Alva Myrdal ha gått till historien som en tämligen överspänd och dogmatisk ideolog som i praktiken inte ens kunde uppfostra sina egna barn. Så mycket viktigare då att påminna sig att bakom sonen Jans brutala barndomsskildringar finns ett historiskt sammanhang där kvinnors möjligheter att på mäns självklara sätt både göra karriär och ha familj var ännu mycket mer begränsade än de är idag. Och hur mycket Alva (det är svårt att inte bli ”Alva” med någon i en bok där nästan alla heter Myrdal) gjorde för att förändra detta sammanhang; i vilken utsträckning förra århundradets välfärds- och jämställdhetsreformer i själva verket vilar på myrdalsk grund.
Inte utan skäl har Lotta Gröning kallat sin bok om Alva Myrdal för just ”min bok om Alva Myrdal”. Det är en personlig bok med personliga paralleller och egna politiska utvikningar. Precis som Alva Myrdal har Lotta Gröning arbetat i nära anslutning till socialdemokratiska partiet och som Alva har hon gång på gång stött emot glastak. Här finns ytterst liten tolerans mot den som tar sig ton och bryter mot lojalitetskraven, menar Gröning. Inte minst om den som tar sig ton är kvinna.
Det politiska hör definitivt till bokens styrka. Det är verkligt uppfriskande hur Gröning tar med sig den myrdalska världsbilden in i nutiden. För även om de allra flesta av Alvas idéer – om självständiga, demokratiska barn fostrade på daghem med utbildad personal; om kvinnors rätt till yrkesarbete och självförverkligande i det offentliga rummet – numera är näst intill självklarheter så har också inte minst socialdemokraterna släppt på kraven. De på sex timmars arbetsdag, till exempel. Så skulle ju barnen få utökad tillgång till sina föräldrar utan att någon av dem måste isoleras i köket på livstid.
Men det är inte alltid som de personliga åsikterna och jämförelserna tillför boken särskilt mycket. Korta inflikanden av typen ”det där känner man igen” eller lite längre självbiografiska anekdoter gör att berättelsen, som annars biografiskt följer Alva Myrdals liv genom åren, tappar lite i styrsel och riktning.
Det är otacksamt att komma ut med en bok i ett ämne nästan exakt samtidigt som Yvonne Hirdman ger ut en i samma ämne. Även om båda författarna har en personlig relation till sitt objekt och ingen av dem förstås är fullkomligt objektiv så framstår det, åtminstone för mig, som ett så uppenbart mer attraktivt upplägg att som Hirdman presentera sina fakta (som förstås alltid är utvalda av en person av kött och blod, med egna erfarenheter och åsikter) och sedan låta läsarna dra sina egna slutsatser än att, som Gröning, lägga till ett ”naturligtvis” för mycket.
Men låt oss helt enkelt konstatera att Grönings Kvinnans plats och Hirdmans Det tänkande hjärtat är två böcker med förmodligen lite olika syften och målgrupper. Båda förtjänar de sina läsare – Gröning inte minst för sitt engagemang och sin indignation – och båda behandlar de ett spännande ämne. Även om det råkar vara i stort sett samma.
Publicerad: 2006-10-19 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 20:40
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).