I början av sommaren 2001 gav Bonniers ut Klas Östergrens Österlentrilogi, nu för första gången inom samma pärmar. Det var mycket välmotiverat, för vid en återläsning befäster trilogin sin homogena karaktär som en stark östergrensk idélinje. I mitt stilla läsarsinne inställer sig frågan gång på gång: kan karln bli bättre än så här?

Det blir ett kärt återseende, inte minst för att de tre huvudpersonerna är tecknade med en sådan kärlek; ibland stolt, ibland ömkande, alltid medkännande.

För dessa dryckesbröder står tragiken och komiken alltid på lur, tilltrasslade situationer poppar upp som följd av mastodontfylla eller orealistiska drömmar, och våra självförbrännande suputer finner sig ivrigt ryckande i spindelnätets trådar.

Den här blandningen av delirier, tropisk hetta och hopplös väntan skulle lätt kunna bli outhärdligt över drygt 800 sidor, men efter att läsandet fortgår finner pusselbitarna sin plats, det märks i stilen och motiven, i idéerna och erfarenheterna.

I grunden är allt detsamma, men man lär sig acceptera ett och annat. Alltifrån att den apokalyptiskt bakfulle Wulff-Hansen vaknar upp i akterruffen på sin fiskebåt tills Brandy med en återhållsam känsla av frid i kroppen ser ut över ängarna.

Det är en förändringens väg.

De tre plågas av samma bittra livserfarenheter, men långsamt nyktrar de till och atmosfären lättar, värmen sjunker några grader och landskapets konturer tar form.

Det känns som att hösten kan bli en nykter och kreativ period!