Jag är en dryg och okunnig romanläsare. Det inser jag gång på gång i Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter. Jag tror att jag fattar precis vart det bär hän – och hon lurar mig gång på gång. Med den äran.

Till viss del skyller jag på förlaget som gett ut den upplaga jag råkat komma över. En trist, glansig och lagom melodramatiskt ljuv filmbild på framsidan och baksidestexten som avslutas med detta: ”Den nya norska storfilmen Kristin Lavransdotter, regisserad av Liv Ullman, kommer att locka nya läsare till Undsets mästerverk och denna upplaga är gjord för dem.” Alltså, en utgåva särskilt för oss som är så dumma att vi inte känner igen en bra bok förrän någon slår oss i huvudet med filmen. Härligt.

Nåja, poängen är i alla fall att hon överraskar mig. Det jag, av någon faktiskt i efterhand obegriplig anledning, gång på gång tror är en flickig kärlekshistoria där en hjälte och en hjältinna ska sucka efter varandra i åttahundra sidor och möjligen dela säng åtskilda av ett höviskt svärd visar sig vara en vindlande historisk verklighetssaga där folk gör fel och får ta konsekvenser, går och surar över fåniga saker och älskar varandra lite sådär fram och tillbaka som folk i allmänhet gör.

Långt bortom ”snipp, snapp, snut” och ”så levde de lyckliga i alla sina dar” skildrar Undset mänskliga relationer mellan föräldrar och barn och mellan äkta makar på ett nära, vardagligt och äkta sätt som uppenbarligen sällan görs i litteraturen.

Den medeltiden miljön och tiden används dessutom förträffligt. När människor börjar insjukna i en mystisk och fruktansvärd sjukdom inser man som läsare plötsligt att det är mitten av 1300-talet och att man vet precis vad som är gång – det är så man riktigt ryser och känner skräcken i halsgropen. Dessutom lyckas Undset utomordentligt med att få en att köpa tidens värderingar just så pass att man tillfälligt vidgar sina vyer och får sig en tankeställare. Här finns en hel del hedersrelaterat våld som ibland nästan stigit rätt ur någon gammal isländsk actionsaga, och jag kommer på mig själv med att bli riktigt förbannad över hur flickeländet kan såra sina stackars föräldrar så outsägligt genom att inte hålla på sig till bröllopsnatten. Ska det vara så jäkla svårt!

Det är riktigt roligt att svepas med i Sigrid Undsets medeltida värld. Språket med sina gammelnordiska inslag tjusar och livsvillkoren fascinerar och sätter saker i perspektiv. Tänk att ha skogens oknytt som en realitet runt knuten. Att löpa stor risk att dö i barnsäng mest vartenda år, eller bo så lång från hembygden att man knappt får se sina närmaste mer, knappt får veta om de lever eller dör. Eller att ha en högst praktisk Gud som mot konkreta beting utdelar all förlåtelse och trygghet man kan behöva. Om inte i detta livet så i nästa.