Kan ett krig någonsin bli rättfärdigt? Under vilka omständigheter är det i så fall rätt att gå ut i krig? Och vad har man rätt att göra om man väl är indraget i ett krig? Det är de frågorna som utgör fokus för den här boken. Henrik Syse, forskare vid norska fredsforskningsinstitutet PRIO, försöker på bokens dryga 200 sidor avhandla de här frågorna, kanske främst för en lekmanna-publik.

På ett tidigt stadium avfärdar han pacifismen som etisk hållning. Det är en orimlig ståndpunkt för de allra flesta, menar han, och anför en rad argument. Jag kan tycka att pacifismen avfärdas lite väl lätt (inte så konstigt, måhända, från en som själv är reservofficer), men å andra sidan kan man till hans försvar anföra att det inte heller är Syses fokus. Han utgår istället helt enkelt från möjligheten av ett rättfärdigt krig som ett axiom, för att istället diskutera under vilka förhållanden kriget kan vara rättfärdigt.

Det som avgör detta, menar Syse, är om kriget uppfyller en rad etiska krav. Här anknyter han till äldre filosofer som diskuterat frågan. Exempelvis ska man enligt Syse ha legitim auktoritet att besluta i frågan, en rättfärdig anledning att gå ut i krig, rätt intention med kriget, proportionalitet och en rimlig utsikt till framgång.

Diskussionen förs främst på ett teoretiskt plan, och det är inte alltid några konkreta exempel tas upp. Jag kan också tycka att beskrivningen ibland verkar lite historiskt blind. När exempel väl tas upp sker det i en historielös kontext. Andra världskriget är ett exempel få skulle hävda att det var fel att de allierade utkämpade, upprepar Syse. Men det var ju i extremt hög grad ett barn av tidigare krig, vilket inte diskuteras. Vilken chans har egentligen ett krig att nå ett rättfärdigt och rättvist slut, ett slut som inte leder till fler krig? Har det någonsin hänt? Och vilken konsekvens får detta för synen på ett enskilt krig?

Etiken Syse förespråkar har också ett annat, men i viss mån besläktat, dilemma. Hade det inte varit bättre om omvärlden hade intervenerat militärt i Rwanda, frågar exempelvis Syse retoriskt? Jo, kanske många skulle svara. Men, undrar jag, hade det inte varit möjligt och eftersträvansvärt att intervenera innan dess, utan att starta ett krig – hur ”rättfärdigt” det än hade kunnat anses vara? Jag saknar en diskussion om vilken effekt tesen om det ”rättfärdiga kriget” kan få för arbetet att motverka krig genom att arbeta med andra medel.

Jag undrar också hur många krig som någonsin skulle kunna leva upp till alla de krav som Syse ställer? Måste man leva upp till alla krav, eller räcker det med vissa? Och vilka är i så fall de avgörande? Författaren undviker att svara eftersom han aldrig sätter diskussionen på sin spets. Kanske är det för mycket begärt att få ett entydigt svar. Bara att han väcker frågorna är intressant nog.