Aung San Suu Kyi har än en gång släppts efter den senaste perioden av husarrest. Förhoppningsvis kan det vara början till slutet för en militärdiktatur som har härskat under allt för lång tid i Burma. Sannolikt är det dock inte det. Ända sedan Burmas självständighet 1948 så har landet lidit under ett inbördeskrig. Att inbördeskriget har försvunnit från det allmänna medvetandet beror nog till största delen på att landet uppmärksammas så lite över huvud taget.

Sedan många decennier har landet också styrts av en militärregim, som tillhör de mest brutala i världen. Alla aspirationer och drömmar om demokrati har än så länge krossats brutalt. Militären är landets ledande kraft, inte bara därför att de kontrollerar våldsmakten utan också därför att de äger en lång rad av landets företag. Det gör att många civila människor är beroende av dem för sitt uppehälle.

Trots diktaturen har omvärlden knappast reagerat. Den lilla demokratirörelsen har fått litet gehör för sina krav om att exempelvis bojkotta landet – och det är enbart efter stora påtryckningar från folkrörelser som olika bolag har börjat dra sig ut.

I den här boken beskriver författaren Burmas tragiska historia fram till idag. Vi får en bakgrund av äldre historia, men tonvikten ligger på historien från och med självständighetskampen fram till idag. Här spelade Aung San Suu Kyis far, Aung San, en mycket central roll, vilket speglas i boken. Men boken försöker också gå bortom den enkla motsättningen (diktatur-regimen vs demokratiförespråkare), och visa på många av de mindre kända motsättningarna.

Tucker argumenterar för att det är många faktorer som har försatt landet i dess nuvarande situation. Det är allt ifrån konflikter mellan rivaliserande etniska och politiska grupper under självständighetskampen (vilka aldrig lösts, och än idag infekterar landets politiska liv) till den ökända narkotikahandeln.

Burma är nämligen en av världens största producenter av framförallt opium. Många av de rivaliserande små gerilla-arméerna finansierar sin krigföring med hjälp av narkotikaodlingar. Men inte bara de, menar Tucker. Även militärregimen har varit djupt involverad i opiumodlingarna. Det här ledde till att USA-understödda försök att utrota opiumodlingarna tvärt om försvårade situationen, och ledde till en allt mer ökad produktion.

För en lekman på området är det därför ibland ganska svårt att hänga med – boken hade kanske tjänat på ett extra varv av omstruktureringar. Men trots det är boken högeligen intressant, för att öka kunskaperna om detta allt för bortglömda land.