Argentina befinner sig just nu i en djup ekonomisk kris, djupare än på mycket länge. Och det trots att deras ekonomiska politik för bara några år sedan framhölls som ett föredöme av många av de internationella institutionerna, som Världsbanken och IMF. Hur kan det komma sig? Vilka är orsakerna till landets kollaps?

I den här boken försöker Mauricio Rojas sätta in de frågorna i ett längre historiskt perspektiv, med start redan under kolonialtiden. Tyngdpunkten ligger dock på landets utveckling under 1900-talet och landets mycket turbulenta tid genom en rad militärdiktaturer.

Rojas tes är att Argentinas kris beror på att de har bedrivit en felaktig politik under lång tid. Den så kallade importsubstitutionsmodellen, där den inhemska industrin skyddades för att gynna en nationell utveckling, kom att skydda ineffektiva industrier i så hög grad att de inte tvingades effektivisera sig i takt med andra länder.

Det, i kombination med hög korruption och andra missriktade (populistiska) ekonomiska åtgärder, har lett till att landet ohjälpligt har halkat efter. Det enda riktiga hoppet som Rojas ser (såg) var när Carlos Menem i början av 1990-talet kom till makten och genomförde omfattande reformer av landets ekonomiska politik. Företag privatiserades i rask takt, inflationen skulle stoppas, landet öppnades upp för utländskt kapital och ökad import och export, fackföreningar motarbetades och Menem försökte återskapa ett förtroende för politikerna. Intressant är dock att Rojas inte diskuterar Världsbanken och IMF:s roll i Argentina, trots att de har påtvingat landet en rad omfattande strukturanpassningsprogram. Varför tas inte de upp?

Att Rojas ideologiskt skulle gilla Menems nyliberalism förvånar väl kanske inte. Men tråkigt nog är hans argumentation för varför Menems politik skulle varit så framgångsrik inte särskilt övertygande. Han talar nämligen föga om kausalförhållanden. Är det exempelvis Menems omfattande privatiseringar som har lett till att industrin ökat sin effektivitet? Eller beror det egentligen på andra faktorer, exempelvis att företagen har fått en kraftigt ökad kapitalstock, och därmed ökade investeringar, genom att låna pengar utomlands – lån som i sin tur lade grund för landets allra senaste ekonomiska kollaps?

Som läsare står jag här inför en stor fråga; om den politiken som Menem förde var framgångsrik, hur kommer det sig då att landet nu befinner sig i en djupare kris än någonsin? Rojas försöker som avslutning ge ett par argument som kan förklara det dilemmat. Men flera av de förklaringarna visar väl snarast på hur felaktig Menems politik var i ett något längre perspektiv; arbetslöshet och ökad fattigdom har lett till enorma problem både för de drabbade individerna och för samhället; landets skulder har fortsatt att öka; och exporten minskade markant då viktiga exportmarknader drabbades av ekonomiska kriser. Menem hade alltså bäddat väl för en katastrof.