Sedan den burmesiska oppositionsledaren Aung San Suu Kyi släpptes ur sin decennielånga husarrest i slutet av 2010 och faktiskt kunnat verka, om än fortfarande i en militärdiktatur, som politiker har hennes stjärnglans mattats något. Hon har bland annat fått hård kritik för sin försiktighet med att kritisera behandlingen av Burmas etniska och religiösa minoriteter.

Den här versionen av Jesper Bengtssons biografi över Aung San Suu Kyi är emellertid utgiven 2011, när oppositionsledaren ännu var mindre av realpolitiker och mer av klart lysande symbol för kampen för demokrati och mänskliga rättigheter världen över. I Burma – av diktaturen omdöpt till Myanmar – har hon varit det inte minst i analogi med sin far, frihetshjälten Aung San, som slogs mot det brittiska kolonialväldet och andra världskrigets japanska ockupation och valdes till Burmas första premiärminister 1947, bara för att strax därefter mördas.

Ändå var det först i och med proteströrelsen 1988 och militärjuntans brutala gensvar som Aung San Suu Kyi blev en central gestalt i burmesisk politik. Dessförinnan förde hon en relativt tillbakadragen tillvaro som akademiker och småbarnsförälder i Oxford, gift med en engelsman. Efter 1988 kom hon att tillbringa sammanlagt 15 år i husarrest, isolerad från sin familj och oförmögen att resa ifrån Burma, eftersom militärjuntan omöjligt skulle låta henne komma tillbaka igen.

Journalisten Jesper Bengtsson har skrivit flera böcker om Burma, men det är först i januari 2011 som han fått tillfälle att möta Aung San Suu Kyi själv. Det gör att En kamp för frihet till stor del består av andrahandsinformation, men ger samtidigt kanske en bredare skildring och en nödvändig distans till sin huvudperson. På så sätt har boken, som nu har några år på nacken, förmodligen blivit mer långsiktigt läsvärd än om fokus legat mer på huvudpersonen själv.

Aung San Suu Kyi är exceptionell och fascinerande, men Bengtsson lyfter samtidigt fram hur västerländska mediers fixering vid henne faktiskt har spelat juntan i händerna. När hon hållits undan medierna har också intresset för situationen i Burma svalnat: ”Den etniska rensningen och övergreppen längs Burmas gränser räckte inte till för den västerländska pressen. De ville ha Aung San Suu Kyi, annars fick det vara”.

Ett viktigt tema i Bengtssons bok är den vanskliga övergången till demokrati, ”från befrielse till frihet”, ett tema som förstås är aktuellt på många håll i världen. Medan diktatorer gärna hävdar att demokrati är ett västerländskt påfund och därför inget för dem – och inte sällan får stöd både av självgoda västerländska ledare och extremare kulturrelativister – tecknar Aung San Suu Kyi och Burmas demonstrerande munkar en buddhistisk demokratisk tradition.

Inte oväntat är Bengtsson också kritisk till världssamfundets flathet inför de burmesiska folkens desperata situation – också det ett högst aktuellt tema. Inte minst den arabiska våren har ju fått allt fler att fråga sig hur rimligt det egentligen är att demokratiskt valda ledare väljer att samarbeta med diktatorer. Den enskilda statens integritet, rätten att avsäga sig inbladning utifrån, har varit en grundbult i internationell politik – åtminstone retoriskt sett – sedan kolonialväldenas fall. Men vems självständighet är det man respekterar om man okritiskt accepterar ledare utan demokratiskt stöd från sitt folk? De mäktigas rätt till oinskränkt makt?