När jag var liten tänkte jag skriva en novell om hur alla mina klasskamrater dog på de hemskaste vis. När jag skulle övergå från idé till disposition kunde jag inte förmå mig fortsätta, och idag känns det som ett av mina mer morbida kreativa infall. Min mördarroman blev aldrig klar. CJ Håkansson skrev klart sin. […][...]

För 15 år sedan samlades en grupp science fiction-författare av Arlan Andrews som kallades Sigma och skulle fungera som rådgivare åt den amerikanska regeringen. Senast de var aktiva var i slutet av 90-talet när de funderade kring hur ett post-nukleärt samhälle skulle kunna te sig. Nu har de kallats in igen, av Homeland Security Department, […][...]

Sagan om Ikaros är det ingen som kan på Haven, annat än till namnet. Det är en gammal myt och inte underbyggd av de skriftliga källorna, därav förbjuden som unFact. Sanningen om det förflutna förvaltas av tjänstemän och förmedlare av osanningar ringas in och skickas ned till Spelet, ett slags livslångt gladiatorspel i underjorden. Sådant […][...]

Den amerikanske författaren Lloyd Alexander gick ur tiden den 17 maj, två veckor efter sin frus död. Mest känd kanske han var för sin prisbelönade ungdomsfantasy-svit Prydainkrönikan skriven mellan 1963 och 1968. För mig och många med mig började sf/fantasyintresset med de där böckerna om grisskötaren Taran och hans äventyr och jag kan fortfarande minnas […][...]

En god vän till mig har folianter om 1900-talspansarvagnar på toaletten. De utgör egentligen inte någon vidare bra toalettlektyr, sida upp och ned med tekniska data. Bra toalettlektyr ska vara fängslande, lättillgänglig och med tjusiga bilder – lite som Al Gores omtalade klimathotbok med andra ord. Al Gore är inte direkt någon doldis – mer […][...]

Tricia Sullivans sjätte SF-alster skrev hon när hon var gravid och utmattad, enligt egen utsago; därför inte hennes bästa. Utropstecken! Om det här är en lågpresterande Sullivan är hon antingen a) full av falsk ödmjukhet eller b) en författare som inte kan vara ointressant. Vissa människor tycks bara ämnade att skriva och hon kan nog […][...]

Jorden finns inte mer. Inte efter Kvantumbomben 2015, när en partikelaccelerator i Texas gick upp i rök och efterlämnade ett hål genom vilket fem andra verkligheter började sippra in. Det som var Jorden blev Otopia, nu en mötesplats för människor, elementarer, demoner, alver, faeries och väsen från Thanatopia där bara dödingar lever. Mellan dessa verkligheter […][...]

Mänsklighetens första möte med uråldriga och eventuellt försvunna supercivilisationer är ett klassiskt SF-tema. Arthur C. Clarke skildrade det, episkt och framtidsoptimistiskt. Alistair Reynolds behandlade det också, episkt men hotfullt. Man tycker att det borde vara svårt att inte skriva andäktigt och lite högtravande om mötet med detta svindlande Andra, det som inte ens är av […][...]

Iain M. Banks har förmågan att skriva väldigt onda böcker – och väldigt snälla böcker. The Algebraist inleds på ett obehagligt sätt och det är nästan med en rysning man antar att detta lär bli en stygg historia. Men efter ett par hundra sidor börjar historien gradvis ljusna och till slut kantas läsningen faktiskt mer […][...]

Det är alltid förknippat med viss fasa att ge sig i kast med en produktiv SF-författare som redan har en rad utgivna titlar bakom sig. Man känner instinktivt behovet av att börja från början och sedan beta av bok efter bok till den senaste, innan man säkert kan avgöra om man tycker om författaren eller […][...]