Sedan läser man. Jag kom ganska tidigt att tänka på Dean Motters grafiska novell Mr X, Bladerunner och Moores Watchmen. Influenserna kunde göras i princip oändligt lång, temat är litterärt flitigt återbesökt; nyckelord är storstadspuls, dystopisk nära framtid, dekadens, subkulturer och minoriteter, desperat kärlek…

Det är en modern odyssé genom ett osedvanligt kaotiskt och gyttrigt New York och dess underjordiska dito, där vi får följa Apogee Wendell i hans desperata sökande efter sin älskade Manuel Rodrigo de Guzmán González, som försvunnit spårlöst och vars lägenhet exploderat. Vägen kantas av en osannolik mängd makalösa figurer och ställen som för Wendell allt djupare in i konspirationsdimmiga apokalyptiska irrgångar. I blixtsnabb revy passerar mexikanska mariachimusiker, ecuadorianska flygplatsarbetare, adelsättande företagsmagnater, partydrottningar, ryska maffiosos och fyra jättar i lila regnrockar och många många fler.

Det hade kunnat bli ett ytligt hoppande mellan arketypiska statister, men Slattery gör plötsliga, ganska korta men läskigt kärnfulla fördjupningar i människorna och platserna och deras historia. I princip alla karaktärer bär på ett oanat djup, som regel en blytung bakgrund som format dem till de personligheter man precis hinner ana innan berättelsen rusar förbi dem, i vild jakt efter Wendell.

Lika ofta gör Slattery plötsliga framåtblickar, där man blir hängande över handlingen och ser genom kristallkulan in i framtiden. Det känns konstigt att få bevittna en persons död trettio år framöver som en direkt konsekvens av något som just hände i berättelsen, och sedan kastas vidare i historien. Någon uppföljare till boken skulle aldrig behövas, den är redan bokstavligen invävd mellan raderna. Kasten mellan då, nu och sedan bäddar i det stora hela för en andlös läsning, men blir aldrig förvirrande eller störande.

Wendells saga är lättläst, till synes enkel med korta kapitel och one-liner-rubriker. Det är lätt att missta det som lättsamt eller småallvarligt fast med glimten i ögat. Men här finns ett djup och ett allvar som kanske först infinner sig när man slagit igen boken och börjar fundera över den igen efter ett tag. Det är egentligen en ganska mörk och dyster historia som hålls kvick och alert av en rapp berättarteknik, MTV-generationens vana trogen med snabba vändningar och hastiga scenbyten. Och på samma gång innehåller den klassiska element värdiga de grekiska sagorna med sina desperata älskare och deras oundkomliga öden inför Olympiska krafter bortom den lilla människans räckvidd.

Similar Posts:

• Gudarna på nazisternas sida
• ”A book about nothing”
• Män är svin
• Macleod på rätt väg
• Overkligheten gör sig hörd

Detta kräver av sin läsare: a) tid, och b) tålamod när storyn bromsas upp till förmån för sida upp och ned av dialog eller miljöbeskrivning, samt c) lojalitet till karaktärer och handling när saker ältas en gång till, igen och ännu en gång.

Allt detta köper den vane fantasyläsare, förutsatt att författaren i sin tur levererar: a) en väl genomtänkt värld värd att beskrivas, b) intressanta och färgstarka karaktärer värda att följa i handlingen och den personliga utvecklingen, samt c) en intressant story som just på grund av det makliga tempot blir desto mer episk.

Vi kan kalla detta det klassiska fantasykontraktet mellan författare och läsare. Uppfyller då denna första bok i The Ascendants of Estorea sin del av avtalet?

Världen: Detta är en saga från the Estorean Conquord, imperiet som basar över större delen av den civiliserade världen, med ambitioner på resten också. Tongivande här är gamla adelsätter, höga militärer och en tuff religiös kyrka (the Order). Det är med andra ord inte otroligt originellt, snarare en helt vanlig högpolitisk fantasyram med seriöst romarrikeskomplex. Det avspeglar därtill samma västcentrerade världsbild som de flesta böcker i genren, med barbarerna från Tsard i östkanten av den kända världen. En karta hade definitivt varit på sin plats (och dyker också upp i uppföljaren). Vispa ned lite uråldriga bergsfolk och mystiska skogslänningar, så har du en hyfsad värld.

Karaktärerna: Boken igenom forslas man obehindrat mellan högt och lågt, från imperiets toppskikt med den stenhårda Herine del Aglios som högsta höns, hennes generaler och härförare, amiraler och rådgivare, älskare och skatteindrivare och vidare nedför samhällets trappsteg förbi borgare, soldater, bönder och smeder och utfattiga och barbarer … En hel massa folk alltså. Boken inleds också med en lista på karaktärer, inte helt olikt James Clavells Shogun. Men eftersom vi har alla sidor i världen att lära känna dem på, hinner vi det också.

Storyn: Även storyn rör sig mellan högt och lågt som i sinom tid vävs samman. Det är nämligen inte nog med att imperiet förhastat invaderar barbarstäpperna i öst och möter ett oanat motstånd och utlöser det värsta kriget i mannaminne. Dessutom uppdagas att man i den lilla byn Westfallen i sekler sysslat med just det som ”the Order” alltid bränt folk på bål för – att avla fram folk som kan manipulera elementen med sina sinnen. Dessa – för närvarande fyra ungdomar i övre tonåren – kallas Ascendants. Deras individuella historier kommer att knytas ihop med hela Conquords politiska öde, vilket alltså är boksvitens övergripande tema.

Dessa fyra ungdomar, samt ett gäng andra karaktärer, följer man genom de allt mer desperata fältkampanjerna och slagen och resorna kors och tvärs. Det görs nedslag i bikaraktärer i andra delar av världen som ger krydda åt huvudhandlingarna och bjässen till story makar sig framåt långsamt men majestätiskt. Vad boken lider blir det emellertid en väldig slagsida mot just krigen. Det är skärmytslingar, fältslag och en osannolik mängd död, genomgående detaljerat och ingående beskrivet. Barclay kan sin krigshistoria, sina truppslag och sina dödsmaskiner och tröttnar inte på de här delarna av berättelsen. Mot slutet av boken upplever man en mättnadskänsla – hur mer desperat och hemsk kan situationen bli? – men just envisheten att vägra sluta orera blir ändå en styrka när man läst ut sista sidan. Man kämpade själv också på med läsningen hela vägen, liksom karaktärerna med sina vedermödor. Man kommer ut på andra sidan lite förändrad, precis som karaktärerna. Det om något är en stämpel på bra storskale-fantasy.

Så om du har tid, tålamod och gillar fantasy: här är en till monstersvit att bädda ned sig i!

Similar Posts:

• Tema död
• Sjunde boken, fem recensenter
• Gud är död – här är hans barn
• En mörkare och mognare Harry
• En magisk värld för alla?

Uppföljaren, bok två i The Ascendants of Estorea, är drygt 200 sidor kortare än föregångaren. Det är bra. Ändå känns boken osedvanligt lång och trög begynnelsevis, och man blir snart orolig för en repris av ettan med maratonlånga krigsbeskrivningar, som kanske fungerade en gång. Efter lite mer än halva boken tar emellertid berättelsen nya intressanta vändningar, och de sista 100 sidorna är nagelbitare (för dem som då inte givit upp fantasysviten redan – risken finns!). Om man retade sig på långsamheten och berättartekniken i ettan, ska man givetvis inte ge sig i kast med denna bok heller – Barclay skriver som Barclay gör.

Sett som ett kapitel i krönikan om Estorea får man säga att boken fungerar utmärkt. Mycket har hänt sedan ettan när tvåan börjar, och oerhört mycket mer händer under historiens gång. Barclay räds absolut inte de stora svängarna och den stora trumman: handlingen, imperiets öde och alla karaktärernas väl och ve hamras hårt mot berättarstädet. Begreppet kill your darlings verkar vara ledord för Barclay i denna bok där döden är genomgående tema: alla dör, allt dör och döden är numera faktiskt värre än den en gång var. Det är fortfarande, precis som föregångaren, en bok där vartannat kapitel tecknas genom krigs- och slagfältsbeskrivningar, fast denna gång kryddat med mögel, sporer, pest och ruttet kött. Känslan av undergång och domedag och helvetet på jorden är riktigt välfångad, så fort man börjar leva sig in en smula.

Som fristående berättelse har jag svårt att tänka mig att den skulle fungera särskilt väl, utan förkunskaperna från Cry of the Newborn inbillar jag mig att boken skulle bli ännu segare än den redan (inledningsvis) är. För egen del skulle jag utan att skämmas ge en trea en chans: så pass väl har Barclay ändå bäddat för en helt annan historia i samma värld och med samma karaktärer (ja, de som fortfarande står upp, alltså). Men det verkar inte så säkert att det blir en bok till – respekt, i så fall, men samtidigt: synd.

Similar Posts:

• Krig, krig och en slags magi
• Gud är död – här är hans barn
• En magisk värld för alla?
• En mörkare och mognare Harry
• Sjunde boken, fem recensenter

Jag är själv arkeolog och kan bara läsa med en arkeologs ögon. Det brukar aldrig bli roligt; de flesta arkeologer vill inte skriva populärt och många tappra försök blir halvmesyrer. Men så kommer denna charmanta pärla som troligen utgör det bästa jag någonsin läst om stridsyxekulturen i och utanför facklitteraturen.

Lindström skrinnar elegant fram mellan de problematiska och hårt omdebatterade teoribildningarna och hypoteserna och presterar en härlig berättelse. Nu ÄR det förvisso ett mycket speciellt, fantasieggande och tacksamt fynd som ligger till grund för boken, men det förtar inte prestationen. Lindström gör det många vetenskapspersoner skyggar för: Han tar ut svängarna, tolkar loss och får en mångtusenårig dåtid att låta levande, trovärdig och spännande. Även om det säkert är mycket som kanske inte alls är helt "sant", om hur de såg ut, hur husen dekorerades, hur de bedrev krig eller vilken sorts själatro de hade. Det spelar ingen roll, i slutet säger en tecknad Lindström själv:

Allt stämmer kanske inte och det är lite rörigt!

Teckningarna, ja! Lindström själv står för illustrationerna, de påminner om gamla goda Kamratpostens serier, de är fiffigt komponerade och mer genomarbetade och genomtänkta än deras enkelhet låter påskina. Lindström vet vad han skriver om och vad han ritar. De utgör ofta små komiska kommentarer till texten, inte helt sällan saker som angränsar till internskämt. Ibland sätter man också skrattet i halsen, som när en tandskada på ett kvinnoskelett illustreras med en mansnäve som träffar en kvinna över munnen medan ett skräckslaget barn ser på. Det här är inte Asterix, den här boken handlar om livet för länge sedan, och ändå rätt likt vårt.

En bok som denna summerar all kunskap som arkeologin svettats fram, fängslande och proffsigt packeterat. Man kan ibland undra om Lindström förväntar sig mer av sina läsare än han borde; vad kan en nioåring om amfibolit, big-man-teori, atomarkeologi och mikrokosmos? Å andra sidan, det man inte riktigt begriper kan vara nog så spännande, vill jag minnas från just den åldern när jag plöjde böcker om solsystemet och grekiska gudasagor.

Trots formatet och målgruppen blir just jag andäktig och eftertänksam. Det var ju för detta jag själv började med arkeologi. Hur kunde jag glömma? Stridsyxingar, gropkeramiker, rödskiffringar, flintfolk, myter, gravmystik och tidens obändiga lunk … det låter som en saga, men är vår egen förhistoria. Jag undrar – ännu en gång – varför bara trötta gamla vikingar tilldrar sig allt intresse när andra förhistoriska människor är minst lika spännande, om inte mer. Lindströms bok är en självklar ingång, oavsett ålder.

Similar Posts:

• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Sexspaning över 14 000 år
• Astrid Lindgrens Memorial Award 2022 till Eva Lindström
• För nordmännens plagiat bevare oss milde herre Gud
• Världens bästa mamma (nykter)

D.M. Cornish är utbildad illustratör och står bakom illustrationerna i och utformningen av sin debut Hittebarn. Det är en smakfull kreation, med suggestiv omslagsskiss, guldtext i relief, inbundet bokmärke, ett elegant exlibris och de vackraste kartor man skådat sedan Silmarillion. Därtill stiliga helsidesteckningar på bokens brokiga karaktärer. Jag är egentligen såld innan jag läst en rad, men medveten om fasaders förljugenhet fuktar jag tummen och ger mig i kast med inlagan.

Blodsmärkt-serien utspelar sig på Halvkontinenten, en fantasyvärld som andas 1600–1700-talets kontinentaleuropa, bröderna Grimm och goth, där människor har en skakig samlevnad med untermänniskor, grander, boggler, kraulschwimmer – det vill säga monster, incolider. Halvkontinenten är en oerhört utvecklad sagovärld – Cornish har, enligt reklamen, spenderat många år att fila på bakgrund i över tjugo inbundna anteckningsböcker. Detta bäddar för en suverän och genomtänkt detaljrikedom, med framodlade muskelmaskiner (gastriner) som driver båtar, fulgarer som låter operera in främmande organ för att kunna alstra och kontrollera elektricitet, eller dulcifierare i vilka man måste lägga allt man fångar ur de frätande ättikshaven för att neutralisera de giftiga salterna. Hittebarn har en 100 sidor lång ordlista och appendix som är minst lika kul läsning som själva romanen.

Bakgrundsarbetet för tankarna till Tolkien förstås. Alla gamla spelledare kan känna igen sig i den oförställda världsbyggarglädjen som Cornish vigt så många år åt. Med en så mastig bakgrund kan han också kosta på sig att låta romanen bara utspela sig i världen, snarare än att handla om världen. Och läsarens möte med Halvkontinenten blir också passande nog ur ett par mycket naiva ögon, i form av Rossamunds – en pojke med ett flicknamn, från Madame Operas Aktningsvärda Sjöskola för Hittebarn i Boschenberg. Han erbjuds tjänst som Kejserlig Lykttändare och allt han ska göra är att infinna sig i fästningen Winstermill ett tjugotal nymil nedströms floden Humour; rimligen en ganska enkel resa. Icke, då!

Berättelsen är lika enkel som världen är genomarbetad. Visst är det ungdomsfantasy, men den existerar ändå i någon slags skuggzon mellan barn- och vuxensfären; detta är litterär familjeunderhållning. Språket är elegant, ofta högtravande, den saliga latinsk-tysk-anglosaxiska ordröran är bestämt inte alls barnvänlig. Översättningsarbetet måste ha varit ett hästgöra, men är avgjort med beröm godkänt.

Ska man invända något måste det bli att första delen i Rossamunds äventyr är alltför lättsam, alltför snabbt avklarad och något för förutsägbar. Allvaret som världen lätt kunde intrymma ges aldrig chansen att dominera och även de mörkaste passagerna är lekfulla, med glimten i ögat. Detta är förmodligen författarens stil och andemening och för all del inget nytt för ungdomsfantasy. Detta är en prolog till bok i vad som skulle kunna bli en fantasysvit som för en gångs skull är intressant nog att utforska som läsare. Risken är kanske att den är för lättläst och bjuder för lite tuggmotstånd för att kunna fånga ett fanatiskt följe liknande de som underkastar sig en livslång lojalitet till Sagan om ringen-trilogin eller Harry Potter.

Similar Posts:

• Verklighetsflykten som aldrig når målet
• Häng inte kvar
• Det otåliga nollnolltalet
• Äntligen tillbaka i landet
• Genremix på gott och ont

Boken, A Memory of Light planeras att ges ut hösten 2009.

Similar Posts:

• Förutsägbar SF för tonåringar
• Påminnelse till slutet som inte finns inom räckhåll
• Fantasyns Pripps blå
• Dokusåpa spetsad med magi
• En konstig debut

Och så Marknadskrafter. Morgan har några basingredienser han gärna återanvänder i sina böcker, som exempelvis en dystopisk nära framtid präglad av skenande kapitalism och en mänsklighet i allmänt moraliskt förfall. Det mesta är exakt som i vår egen värld och tid, men med ytterligare några moraliska och juridiska trösklar överstigna. Inget känns egentligen orimligt, gränsen mellan straffbart våld och nöjesvåld har blivit suddigare de senaste åren, även i verkligheten.

Men i Marknadskrafter presenteras en värld där pengastarka företag vuxit upp kring konfliktinvestering, det vill säga affärsmässig och profitfokuserad finansiering och kontroll av väpnade konflikter och krig i tredje världen (sällan med målsättningen att lösa konflikterna, utan göra det vinstoptimala, med andra ord cementera socioekonomiska klyftor och fortsatt krigande). Ett sådant företag är Shorn Associates, med säte i London, där bokens över lag osympatiske antihjälte Chris Faulkner just fått anställning som verkställande ekonom inom Tillväxtmarknader, komplett med märkeskostym och företagspistol innanför kavajen. Med bakgrund i de gängstyrda avspärrade zonerna har Chris bokstavligen gått över lik för att klättra på karriärstegen och för att kunna bosätta sig i Londons finare kvarter, där man kan gå på gatorna utan risk för att bli rånmördad. Dessvärre kan man lätt bli dödad i bilen till jobbet, eftersom det inom företagssfären är fullt lagligt (och uppmuntrat) att utmana kollegor och konkurrenter på dödsdueller medelst bil.

Visst finns här samma samhällskritiska yuppie-ultravåldsinslag som i Bret Easton Ellis' American Psycho, eller samma gå-över-lik-anda som i Fox' alltför tidigt nedsläckta TV-serie Profit (fast utan glimten i ögat). Morgan erkänner villigt att Mad Max-filmerna utgjort en inspirationskälla. Det är rått och hårdkokt, men bara bitvis och aldrig egentligen frossande. Snarare stegras råheten gradvis, och Chris' samvetspansar tjocknar i samma takt som hans reaktioner på och relationer med sin omvärld tar sig allt sjukare uttryck. Snarare än en actionroman blir det en berättelse om en persons gradvisa insjuknande i galenskap, om att bränna broar som aldrig kan byggas upp igen; men också om ett äktenskaps uppluckring och den förbjudna fruktens oemotståndlighet.

Det är en smutsig, cynisk, bitter och i allra högsta grad politisk bok. Den är en skarp samhällskritik men erbjuder inget egentligt hopp om bättring. Det är också en sidvändare, eftersom det fortfarande är gott om dramatik och biljakter, men också tack vare ett bra och lättflytande språk vilket nog ska tillskrivas både Morgan och översättningen.

Similar Posts:

• Kapitalismens blodiga händer
• Fullständig backup i bakfickan
• Framtidsmord som bort vila i frid
• 1949-1984-2001…?
• Förtrycket i välfärd och lycka

Handlingen i korthet: I städer på enorma pelare lever "the Airborn", bevingade människor med änglanamn som Uriel och Kabniel. De är, sedan den Stora Kataklysmen för flera sekler sedan, avskurna från den evigt molnhöljda Marken och de "Groundlings" som en gång levde där, men som nog har dött ut idag. Naturresurser till städerna fraktas automatiskt från Marken genom stora hissystem. Den tonårige, utstötte och därtill vinglöse Azrael Gabrielson kastas in i historieskrivningens centrum, när hissarna börjar komma upp tomma och man skickar ned honom för att se efter vad som hänt.

(Konstpaus.)

Detta är del ett av Clouded World-sviten. Uppföljaren The Pirates of the Relentless Desert släpptes nyligen, trean Darkening For a Fall är på gång, en fjärde bok är påtänkt och Amory hyser en idé om ännu fler böcker. Produktion av Robert Jordanska mått, med andra ord; men sannolikt lär hela Amorys svit gå lika fort att läsa som en enda bok av Jordan. För det är lättläst på snudd till barnbok detta, med kapitel som sällan sträcker sig över 6 sidor. Dessutom har kapitlen extremt avslöjande rubriker, vilket gör att man redan innan man läst dem vet vad som kommer att hända. Jag försökte täcka för rubrikerna till slut, men historien var sådan att man nästan ÄNDÅ visste vad som skulle hända.

Förutsägbart alltså. Och precis som läsaren av denna recension redan förstått kryllar det av 'Groundlings' på Marken dit Az Gabrielson trillar ned. De lever i någon slags hillbilly-samhällen vars invånare håller på att hetsas av fackföreningsideologer mot det världsfrånvända prästerskap som sköter hissarna. Det blir äventyr, konflikt och lite romantik om vartannat för vår vinglöse vän.

Då så! Är detta bra eller inte? Hade jag tyckt om det som ung tonåring? Efter lite rannsakan tror jag att tonårsjag hade tyckt lite som vuxenjag; jag gillade ju lite mer genomarbetade och lite mer djupbottnade alster som Tolkien och Brooks. Amorys värld känns tunnare, utöver lite namedropping av platser och historia är det bara Az' saga som ska berättas. Jag retar mig på att historien går som på räls, och på fyrkantigheten i logiken bakom hur världen fungerar. Även stavfelen och rubrikerna är irriterande, men framförallt stör avsaknaden av något större djup med utrymme för karaktärerna att vara ambivalenta och tolkningsbara.

Allt detta kanske gör boken till en lysande ungdomsroman, förstås. Bland de goda sidorna får nämnas att ingen i boken är direkt ond eller god (snarare dum eller smart); det finns ingen klassisk ärkefiende och de konflikter som uppstår beror inte på en Sauron eller Voldemort eller Vader, utan på samhällen och grupper med olika intressen. Schysst för en ungdomsroman. Bitvis blir stämningen också riktigt bra, i synnerhet de ödsligare partierna i de dystra ökenlandskapen som kallas "the Shadow Zone". Karaktärerna kan också beskrivas som starka (vilket i och för sig är en snäll omskrivning för arketypiska).

Min personliga favorit i boken är dock upp-och-ned-arkeologin; hur man samlar ihop nedfallet avfall från himlen precis som våra arkeologer gräver upp forntidens skräp för minutiös sortering, katalogisering och teoretisering. Elakt, skoj.

Att bejaka det inre barnet är en sak. Att ha kontakt med den inre tonåringen tycker jag låter livsfarligt. Därför vore det kul att veta vad en tvättäkta tonåring tyckte om boken.

Similar Posts:

• Teknopunk i Alvhem
• Vackra slut
• Elak dystopi i berggrund
• Macleod på rätt väg
• En konstig debut

Det är en verkligt färgstark och händelserik resa som beskrivs, alla dessa strandhugg på de mer eller mindre absurda platser Myron med sällskap besöker. Det märks att Vance sitter inne med mer bakgrund än han låter ana; i all sin osannolikhet finns det ändå en slags trovärdighet bakom miljöerna, människorna som bebor dem och deras historia. Som Felker’s Landning, där en stor del av social interaktivitet sköts genom pannband i olika färger (där ett kan göra bäraren ”osynlig”), eller Terce där oaktsamma turister får räkna med att bli dödade och flådda, med skinnen sålda till avantgardekonstnärer. Detaljrikedomen är ibland överväldigande. Vance har skrivit många fristående böcker i den gemensamma värld som kallas Gaean Reach och Alastor Cluster och troligen vinner man mycket på att läsa flera böcker av Vance.

Trots en hel del galghumoristiskt groteska inslag är boken bara lättsam och lekfull. Det andas burlesk 1700-talsskröna, i anda av De tre musketörerna och Röda Nejlikan och Errol Flynns Kapten Blod. Den är fullproppad med härligt utstuderade knorrade karaktärer. Även de som bara figurerar i förbifarten på en eller två sidor känns omedelbart intressanta och man kan bara (lönlöst) hoppas att de får dyka upp igen.

Berättelsen är rak och okomplicerad, här finns inga mysterier att nysta upp; det är en resa från hållplats till hållplats med små äventyr på varje ställe. Tempot är högt, ibland är det endast elegant, lättflygande dialog som bär hela historien sida upp och ned. Bokens självklara behållning är just språket, väldigt välartikulerat, med långa utsvävningar och massvis med glimt i ögat. Vance är också känd just för sin språkliga talang.

Men! Det är som att äta en lång rad av lyxiga småkakor: Var och en är en delikatess, men i längden blir de ganska enformiga och i slutändan är man inte tillnärmelsevis mätt. Det är som en matinéfilm i bokform och man vet inte riktigt vart Vance vill med boken, den saknar helt ett ordentligt slut (uppföljaren Lurulu skrevs 2004), den har knappt en röd tråd. Handlingen kommer ingen vart och karaktärerna utvecklas inte det minsta. Det är väldigt underhållande för stunden, men inte mycket mer.

Similar Posts:

• Bored now Â…
• Nytt från Coben
• En rymdsolskenshistoria
• “I do not wish. I serve.”
• Vitals – inte livsavgörande

Sådan är 'starta-från-noll'-varianten i Chadbourns bok. Det är en öppning som sätter ribban för resten av berättelsen; mycket snart tar handlingen oanad fart för att sedan inte någonsin stanna upp. Genom tid och rum nystas mysterierna kring Jacks tillvaro, existens och drömmar upp, i en värld bakom vår egen upplevda verklighet. Att släppa fler detaljer kring handlingen vore att avslöja för mycket för den som ämnar läsa boken som helt bygger på spänningen i att inte riktigt veta vad som sker och varför.

Men. Man kan ändå säga att det är en salig blandning av mytologi, religion, saga och new age med en nypa mundan verklighet. Det är en försvarlig dos Arthur-saga – en betydande del av historien kretsar kring Englands mytiska forntid och det kelterna kallade T'ir n'a n'Og, den andra sidan. Men genom boken får vi möta en hel rad väsen, gudar, halvgudar och historiska berömdheter i lika många fräcka miljöer, historiska som mytologiska.

Chadbourn använder sig av alla klassiska fantasygrepp. Här finns själsfränder och ärkefiender, här finns en mängd delutmaningar och sidoäventyr som utgör led i en stor helhet komplett med stadigt växande hotbild och ett oundvikligt klimax. Här finns det stora mysteriet där svaren skalas av som ringar på en lök. Här finns feta miljöer, spännande scener, starka karaktärer och en ordentlig knallröd tråd. Chadbourn har gjort det här förr; han behärskar genren oerhört bra.

När man börjar komma berättelsen in på skinnet undrar man om allt avslöjas lite för fort och om det hela ska börja hosta på tomgång mot slutet. Det gör det emellertid inte, snarare bygger handlingen på och får precis det djup som man hoppats på. Det blir aldrig ointressant, inte minst på grund av Chadbourns berättarstil. Boken bygger på korta kärnfulla stycken i tematiska kapitel. Borta är transportsträckorna, borta är de långa introspektiva partierna. Det hela påminner om opera: Pang på rödbetan, bums till handlingen och känslorna. Resultatet blir att det hinner hända massvis och det fort, det är lättläst och episkt på samma gång.

Det är färgstarkt, riktigt underhållande och bitvis fängslande. Det är bra vuxenfantasy med lagoma bitar romantik, äventyr, desperation och äckelpäckel. Detta är också den första boken i en tilltänkt svit vid namn Kingdom of the Serpent, vilket jag personligen tycker är onödigt. Den här boken hade kunnat stå för sig själv utan problem och kanske till och med hade vunnit på det. Men Chadbourn har uppenbarligen mer att tillfoga sagan om Jack i den kommande Burning Man. Lyckas han följa upp den här boken på ett bra sätt är det å andra sidan en sjuhelvetes bra introduktionsbok.

Similar Posts:

• Ishiguro imponerar
• En magisk värld för alla?
• Tema död
• Krig, krig och en slags magi
• Gud är död – här är hans barn