Öppningsscenen i Sara Molins Som en öppen bok är genial. Berättarjaget Claras expojkvän har bett henne möta honom, eftersom han har ”lite återkoppling som hon nog kan ha nytta av”. Han börjar därefter läsa från en tolvpunktslista över vilka brister Clara hade som flickvän, så att hon kan arbeta på dem och bli en bättre […][...]

Jag recenserade ju nyligen Ett hem att dö för, där Stockholms vansinniga bostadsmarknad skapade en mörk och destruktiv relation till såväl en person som till ett boende. Kanske säger det något om hur många gånger unga författare brukar ha flyttat mellan olika andrahandskontrakt, att jag nu läst en ny debutroman som har sin utgångspunkt i […][...]

Jag har svårt att bestämma mig om konceptet bakom Monster i terapi är genialiskt eller dumdristigt: ikoner ur skräcklitteraturen som blir till tidsresenärer och går i terapi hos en nutida psykolog. Tidsresor är ett koncept som nästan alltid skapar fler problem än de löser (jag tittar på dig, J.K. Rowling!) och hur spännande kan det […][...]

Det brukar läggas fram som någon slags universell sanning att Joyce Carol Oates egentligen borde få ett nobelpris, men att hon inte får något eftersom hon är för kommersiellt gångbar. Denna oerhört produktiva författare fortsätter att producera nya säljbara romaner år efter år, och det besynnerliga är att de faktiskt ändå fortsätter vara välskrivna, relevanta […][...]

Det finns uppenbarligen fler gamla svartvita bilder än man skulle kunna tro, som har fri upphovsrätt. Många av dem är besynnerliga, svåra att förstå sig på, eller tycks uttrycka en annan känsla än fotografen kanske hade för avsikt. I det där utrymmet mellan vad fotografen ville, och vad vi som betraktare tänker när vi ser […][...]

För den som inte sökt bostad i Stockholm ligger det nog nära till hands att tänka att klagoropen från huvudstaden är överdrivna. Det är de inte. Bara under en kort period av mitt liv var jag tvungen att tråla blocket efter bostadsannonser, och jag har ingen lust att göra det någonsin igen. Så jag känner […][...]

Någon gång för länge sedan läste jag Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle önska att någon väntade på mig någonstans. Inte vet jag när, men det var någonstans mellan millenniebuggen och millenniumtrilogin, typ. Jag älskade den. Jag tyckte att Gavalda var ett geni. Efter att ha läst en ny novellsamling av henne så är jag inte […][...]

[li`te les`sen] – stavat just så, på fonetiskt vis, är en samling bilder med korta textkommentarer. Författaren/konstnären är Victor Ville Johansson, bättre känd på Instagram som Depressiva Döden. Och titeln får nog anses vara försiktigt tilltagen, för det är inte bara lite ledsamhet som bilderna ger uttryck för. Boken utgörs av stora helsidesillustrationer i svart, vitt […][...]

Få böcker har varit så efterlängtade så länge som Gileads döttrar – uppföljaren till Tjänarinnans berättelse (A Handmaid’s Tale). Margaret Atwood har varit en produktiv författare och skrivit många uppskattade böcker de senaste decennierna, men först efter mer än trettio år kom uppföljaren till den populära dystopin. Timingen med den omåttligt uppskattade HBO-serien är knappast […][...]

Att giftmörda någon borde egentligen vara ganska enkelt. Det kryllar ju av farliga saker omkring oss – bara öppna städskåpet, så hittar du en åtta-tio flaskor med varningstexter om att genast ringa giftinformationscentralen vid förtäring. Men riktigt så enkelt är det inte – det finns fler aspekter att fundera på. Du måste se till att […][...]