Jag måste erkänna att jag blev alldeles matt när jag läst inledningskapitlet till denna bok – Cecilia Gyllenhammars Sängkammartjuven. Nej jag är verkligen inte på humör för en rik 56-årig kvinnas bittra erfarenheter, allra minst i relationsform, vet jag att jag tänkte. Men den tar sig. Det är framförallt de passager i boken där huvudpersonen […][...]

Jag hade en gång i kompis som stod vid bibliotekets Hc-hylla, på måfå drog fram böcker och endast genom att läsa första raden i varje bok, sa sig kunna avgöra om den var bra eller inte. Jag tror denne vän hade blivit rätt bra förförd av Klas Östergrens I en skog av sumak. Hör bara: […][...]

Jag vet inte hur vanligt det är att folk skriver böcker om sin kristna tro, hur barnatro utvecklats till något som sedan funkar när vederbörande blivit mer vuxen. Malin Aronsson har iallafall gjort det, med sin Kristungen: konsten att göra sin tro till sin egen. Jag är själv uppvuxen i ett kristet hem precis som […][...]

Genast då jag öppnar Jersilds bok börjar jag fundera. Är det en idéroman? En dystopi? Han skriver i en skönt saklig stil, men trots den explosiva starten, är det snart något som mattar ut mig. Är jag så enkelspårig så jag inte kan uppskatta romaner om människans villkor utan uteslutande bara kan njuta av böcker […][...]

2013 uppgav var sjunde svensk att de inte hade någon nära vän, enligt SCB. Så visst har professorn i religionspsykologi Owe Wikström all anledning att skriva sin bok. Men även den som redan begåvats med vänner kan hitta intressanta guldkorn och resonemang i den här boken. Det är en liten triptyk om man så vill, […][...]

Det finns en svampdikt redan i Bengt af Klintbergs debutsamling Stigar från 1959, ”Kantarellvisa” heter den. Nästan sextio år senare återkommer af Klintberg till samma motivbild, och lyckas fylla en hel diktsamling med det han verkar älska. Svamp. Det är som om det krävts ett helt liv av upptrampade stigar för honom att åstadkomma diktsamlingen […][...]

Reidar Jönsson har säkert en tanke med berättargreppet i sin roman Vännen i Havanna, men det är svårt att få någon överblick över skeendet i boken. Det gör att min läslust slocknar gång på gång. Vill man vara välvillig kanske man skulle kunna säga att denna oöverblickbarhet kan vara en metafor för landet boken delvis […][...]

Jag väljer att ta det som en liten glimten-i-ögat-blinkning från slumpen eller författaren själv kanske, att huvudpersonen i De döda av James Joyce (som råkar vara den första bok jag läser för denna sajt) också är recensent. ”Han gjorde det nästan ännu mer för recensionsböckernas skull än för det knappa honoraret” beskriver Joyce Gabriel Conroy. […][...]