Jag är ingen Ibsen-expert, men jag njuter gärna av Klas Östergrens formuleringskonst. I romanen Hilde har han tagit en karaktär ur Henrik Ibsens bägge dramer Frun från havet och Byggmästare Solness och givit henne ett alldeles eget liv i 1920-talets Berlin. Ett frieri i början av boken från en herr Daber som huvudpersonen Hilde Wangel […][...]

Av någon anledning är det med lite lätt tveksamhet jag tar mig an en ungdomsbok om relationsintriger mellan 11-åringar. Kommer det här verkligen ge en trött 48-årig gubbe något? Jo, det gör det faktiskt. Svagt börjar jag minnas mina egna tillkortakommanden med att försöka umgås tre kompisar på en gång, när jag var liten. Vilka […][...]

Jag skulle kunna säga att det är en dyster bok Musse Hasselvall skrivit, för det är det, men det är också en bitvis intressant resa han gör genom sorgen, där pappas självmord nog får sägas vara den utlösande faktorn. Hans och pappas relation är minst sagt komplicerad och Musse är till en början nästan lättad […][...]

Jag tar mig an Lennart Sjögrens senaste diktsamling I grenverket för att jag vet att han bor på Öland, och jag med tiden börjat uppskatta vad öars begränsade yta verkligen gör med ens inre. Kanske är jag lite lätt påverkad av Jan Lööfs klassiska barnbok Viktor bygger en bro när jag säger det, men det […][...]

Det är en charmig bok barnbokslegendaren Ulf Stark (1944 – 2017) har skrivit. En bok som heter Diktatorn lockar onekligen till nyfikenhet. Allra helst när typografin på omslaget och i bokens rubriker är inspirerade av formspråket i det kyrilliska alfabetet, och huvudpersonen har en militärgrön keps med röd stjärna på, starkt influerad av den kinesiske […][...]

Det finns författare som givit mig bestående intryck. Inte nödvändigtvis för vad de skrivit, snarare för hur jag blivit bemött av dem i levande livet, på en poesifestival eller en bokmässa. Efter en poesiuppläsning i Nässjö i slutet på 1980-talet blev jag och min vän kvar på bibliotekstrappan vid entrén och ut kom snart poeten […][...]

Första gången jag var i Italien skrev jag på min Facebookvägg att när jag är död och sitter i himlen hoppas jag det är italienarna som gör maten. För käket jag stoppade i mig i Parma var verkligen himmelskt. Och nu när jag läst Domenico Starnones familjedrama Väsen kan jag då även påstå att de […][...]

När jag var i 20-årsåldern fastnade jag av någon anledning för att läsa August Strindbergs utgivna brev. Hans sätt att tilltala folk roade mig, liksom hans barnsliga humor och den aldrig sinande ilskan. Inte minst det sista berörde en aggressionshämmad smålänning som mig väldigt djupt. Vid den här tiden var det till och med någon […][...]

Jag läser någonstans att det tar författaren Ingrid Kampås en miljon skrivna ord, innan hon faktiskt kommer fram till vad det är hon vill ha sagt. Och det där kan jag verkligen känna igen mig i, jag som också är en slags skrivande människa. Skillnaden mellan mig och Kampås är kanske då att jag ger […][...]

Det är något med författaren Larserik Erikssons starkt absurda humor som tilltalar mig med den här boken. Humorn är så pass egen att allt annat blir sekundärt. Till och med Erikssons något lätt daterade illustrationer i brunblått. Jag minns att jag läste boken första gången för min lillebror i början på 1980-talet. Vi hade rafsat […][...]