Mittemot Joels hus ligger det som kallas Ödehuset, en gång en pampig villa där ingen bott sedan innan Joel föddes. Inte sedan det hände, den där dagen som folk i skolan fortfarande pratar om, sprider rykten om, spekulerar kring. Den nittonde oktober 1992, när den yngste sonen i familjen som bodde i huset kom hem […][...]

Colin Singleton har ungefär två saker som gör honom speciell, tänker han sig. Den ena är att han är ett underbarn, som vid sjutton års ålder talar elva språk och har haft ett läsbeting på minst 400 sidor om dagen sedan han var sju. Den andra är att han har blivit dumpad av tjejer som […][...]

Tretton, snart fjorton. Vad är det för en ålder, egentligen? Eller snarare – vore den något annat om det knappt fanns någon som var äldre? Inga föräldrar, inga vuxna alls? Så är det i Sofia Nordins postapokalyptiska värld, en värld som alldeles nyss var vår, men där en plötslig febersjukdom dödat nästan alla. Bara en […][...]

Agatha Christie planerade och skrev decennier i förväg sina deckarhjältar Hercule Poirots och Miss Marples sista fall. Nästan 40 år senare har emellertid upphovsrättsinnehavarna bestämt sig för att låta Poirot återuppstå och auktoriserat Sophie Hannahs Monogrammorden – ett nytt fall för Hercule Poirot. På omslaget är Christies namn betydligt större än Hannahs, som visserligen är […][...]

Att vara med någon som skrämmer, som slår, som förnedrar och manipulerar. Att kanske någonstans ha insett att här finns något oroväckande, har skett något orättvist, felaktigt, men ändå välja att bortse ifrån det, att stanna. Och så få ångra det. Skylla sig själv. Det är så oerhört svårt att förstå om man inte varit […][...]

Det är rätt måttligt med akademiska avhandlingar som kan beskrivas som hypade, både inom och utanför den akademiska världen. Mitt exemplar av Carin Holmbergs Det kallas kärlek hör till den sjunde pocketupplagan och jag kan inte på rak arm komma på någon som kan slå det. Det kallas kärlek kom ut första gången 1993, så […][...]

Jag har svårt att bestämma mig för om det känns ironiskt eller fullständigt naturligt att jag läser och skriver så mycket om kärlek. Inte så sällan tänker jag ju att få personer nog begriper sig mindre på det. Ändå upphör det inte att fascinera. Vad ÄR det, liksom? Svaren på det har förstås varierat i […][...]

”Jag är elak för att jag är ful. Om jag var söt skulle jag vara snäll.” Ibland verkar det så enkelt för 16-åriga Veronica, huvudpersonen i Victoria Larssons debutroman Ett norrländskt trauma. Om hon bara vore söt, om hon inte hade den där aknen i hela ansiktet. Då. Då skulle allt vara bra. Inte den […][...]

Skogen. Sagoskogen. Den skrämmande eller lockande, magiska. Skogen full av gömmor, knytt och väsen eller skogen som en råvaruproducerande virkesåker, snörräta rader av likadana, lika stora träd att skörda, omvandla till kalhyggen. I dagens recensioner, liksom i arkivet, finns många sidor av skogen representerade. Skogen kan ju vara så mycket. Den kan vara ett gränsland […][...]

”Skogslandskapet undergår samma sorts förvandling som städerna på 60-talet. Miljonprogrammet fortsätter i naturen.” Så skriver journalisten Maciej Zaremba i Skogen vi ärvde och hänvisar till Sveriges Nationalatlas, där begreppet ”skog” tydligen ersatts med ”skogsbruk”. Ur den drar han också slutsatserna: Om femtio år kommer de flesta av furorna söder om Dalälven att ersättas av granplantage […][...]