Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta åt Jon Ronsons reportageböcker. Ofta gör man både och – och objektivt sett borde man förmodligen gråta. Men Ronson har ett alldeles särskilt öga för människans knasiga sidor, och vad kan man rimligtvis göra annat än skratta åt de fullkomligt bisarra företeelser och resonemang […][...]
























