Förra sommaren lyssnade jag på Martina Montelius sommarprat under en tågresa genom Skåne. Antagligen hade jag ett stort flin och höjda ögonbryn hela tiden. Direktsänt, utan något skrivet manus, bara lösa idéer om vad hon ville prata om. Utsvävningar. Rappakalja, långa utlägg om dubbelnougat (hennes matsäck i studion). Svammel skulle nog många säga. Kanske bytte […][...]

Att dramatik ges ut av ett förlag är en ovanlighet. När Atlas nu gör en satsning på svensk dramatik kan jag bara hoppas att det sätter en boll i rullning, att fler pjäser trycks och framförallt att fler läsare upptäcker genren. Drama! Tre svenska pjäser är ett bra exempel på att dramatik också är utmärkt […][...]

Den här boken handlar om Arbetsförmedlingen. En institution som tidigare faktiskt levde upp till sitt namn. Förmedlade arbeten. Idag verkar den mer ha en kontrollfunktion, ett system av nästintill rituella meningslösheter. Jag har själv suttit framför en handläggare som uppgivet sagt att hon inte kan göra något eftersom hon knappt vet hur reglerna kommer se […][...]

Någonstans i Jerker Virdborgs nya novellsamling finns ett skyddsrum. Där befinner sig en man tillsammans med… han vet inte hur många andra. Kriget har kommit till Sverige. Människorna gömmer sig undan flyganfallen. Mannen räknar explosioner. Lyssnar på rösterna. Väntar på… räddningen? Jag strök handflatan gång på gång mot golvet och tänkte på alla ytor i […][...]

1950-talets Mexico City. En stad där droger, våld och mord verkar vara skåpmat. Huvudpersonen Lees liv utspelas på barer och umgänget består av andra amerikaner, som även de lever i en sorts exil. Staden är både en fristad och ett fängelse. Lee är där eftersom han inte kan vara på andra ställen. Tillsammans med Allerton, […][...]

Någon gång ska jag göra slag i saken och skriva en egen version av Tjechovs Måsen, som ett svar på de otaliga varianter av mitt efternamn jag fått höra genom åren. Undrar hur många gånger Linda Spåman fått kommentarer om sitt efternamn? Folk har ju en tendens att göra sig lustiga, speciellt när ett så […][...]

”Den var ju ganska surrealistisk!” Paret som suttit bredvid mig under visningen av Turist på biografen Spegeln i Malmö fick mig nästan att börja skratta rakt ut. Jag behärskade mig, men hade velat påpeka att Ruben Östlunds filmer verkligen är allt annat än surrealistiska. Snarare ultrarealistiska och plågsamt igenkänningsbara. Det kryper i kroppen på mig […][...]

Av några före detta kollegor fick jag ett grattis-kort föreställande en tecknad skejtarkille med kepsen vänd bak och fram. Ojojoj… De visste verkligen inte vem jag är! Jack Hildéns debutroman ger mig den känslan. Att de människor du spenderar den mesta tiden av din vardag med är de som känner dig minst. Är de du inte […][...]

Jag tror världen har blivit galen! Evig fred! Aldrig krig mer! Vilka floskler, vilka barnsligheter. Tror man att man kan ändra på någonting sådant, på själva världsordningen? Vilken inbilskhet! Vid ett italienskt hov någon gång under renässansen lever en dvärg fylld av ondska. Att kriget bryter ut är dvärgens största lycka, och han drömmer om […][...]

Jag drar mig för att börja läsa Den vita duken. Kan inte bestämma mig för hur jag ska läsa. För detta är två romaner i en. Eller kanske är ”en roman i två” ett bättre uttryck. Den består av två separata delar, har två huvudkaraktärer, två omslag, och två nästan identiska sidor med författarens tack. […][...]