Det är en märklig tid vi lever i. Man åker jojo mellan fiktion i nyheterna och fakta i romanerna, mellan dokusåpor och manusbundna dokumentärer. ”Reality television” – finns det någon värre motsägelse? Redan titeln leker lite med den där gränsen mellan fakta och fiktion; det låter nästan som en kioskdeckare, men det är givetvis en […][...]

Vadå? Rubriken? Det är inte jag som säger det, det är Lundgren själv. Myggor och tigrar har gett upphov till en av årets hätskaste kulturdebatter. Jag tänker försöka prata mer om boken än själva kontroversen – gå in på tidingarnas kultursidor och läs själva – men först tänker jag snudda vid en annan debatt. För […][...]

Superhjälteserier är inte direkt en vanlig genre i svensk litteraturhistoria. På rak arm kommer jag på Kapten Zoom, Kapten Stofil och… eh… Krystmarodören. Ja, och så Bamse då. Man kan ha många funderingar över varför det är så. Kanske är det att det under lång tid – åtminstone 80- och 90-talen – har varit de […][...]

Someday this war’s going to end… Citatet är förstås inte ur Ljusets hastighet; kan man sin filmhistoria vet man att det är överste Kilgore (Robert Duvall) som säger det i Apocalypse Now. Det är en av många kolsvart ironiska repliker i en av de bästa filmer som gjorts; han har precis utplånat en vietnamesisk by […][...]

Välkommen till franska landsbygden, sent 1800-tal. Den moderna tiden med tåg och kameror är fortfarande något sprillans nytt, men i praktiken lever de flesta fortfarande likadant som de gjort i hundratals år. I en liten by föds Charlotte som utomäktenskaplig dotter till en suput och en flicka med Dåligt Rykte. Födseln går inte bra, hennes […][...]

Med barndomsvänner som Ros och Guil är det inte att undra på att Hamlet blev lite konstig. En av de fantastiska/irriterande sakerna med Shakespeare är ju att man inte blir av med karln. Hans berättelser är så inväxta och inympade i allt att han inte går att ignorera. Är man intresserad av litteratur, och speciellt […][...]

Missförstå mig rätt nu: Umberto Eco är en av mina favoritromanförfattare. Rosens namn och Foucaults pendel hör till de där böckerna jag misstänker att jag kommer att fortsätta läsa om livet ut; mångbottnade, lärorika, luriga … Men ibland kan jag förstå de som hävdar att hans romaner är svåra; karln är ju trots allt professor, […][...]

För något år sedan gjorde brittiska Channel Four tillsammans med evolutionsbiologen Richard Dawkins en TV-dokumentär om religion. Reklamen för den var minst sagt slående: en bild av New York i profil, med World Trade Center på plats, och orden "Imagine a world without religion". Det har, för att lätt parafrasera Douglas Adams (ett av Dawkins […][...]

Det är mycket med myter just nu. Var och varannan bok som ges ut, vare sig det kallas fantasy eller "riktig" litteratur, verkar på något vis knyta an till äldre myter och försöka väva in dem i det moderna. Grekiska gudar dyker upp i var och varannan dussinroman, det föreslås på fullt allvar att börja […][...]

Om det finns något inom litteraturen som är typiskt skandinaviskt är det väl diskbänksrealismen. Vi har aldrig egentligen byggt upp någon tradition inom såna där konstiga genrer som magisk realism, fantasy, skräck, sci-fi, stora tegelstensromaner om den norska drömmen, postmoderna omarbetningar av Kalevala… Sånt där är barnsagor. Vi vill att det ska vara på riktigt. […][...]