Att läsa biografier är ju lite speciellt. Utgångspunkten är ju ofta den att författaren till boken är helt begeistrad i sitt studieobjekt och detta brukar förena författaren och läsaren. I denna biografi är det konstnären Stig Lindberg som kartläggs. Han är kanske mest känd för sitt arbete som konstnärlig ledare för porslinsfabriken i Gustavsberg under […][...]

Det är inte så ofta jag läser romaner med äldre personer i huvudrollen. Än mer sällan läser jag om äldre personer som oroar sig för döden, sina relationer och för hur framtiden ska te sig. Det är ju i sig rätt konstigt med tanke på hur många relationsromaner jag har läst och hur många uppväxtskildringar […][...]

Jag brukar ofta ondgöra mig över litteratur som använder stilgrepp för stilgrepps skull men denna gång böjer jag mig och jag böjer mig rätt djupt. Att skriva prosalyrik och göra det efter ordbokens form är genialt. Det är inte bra innovativt, det ger även en ny syn på språket, i alla fall för mig. Sportsmän […][...]

Språk är väsentligt. För hur kan man kommunicera med någon om det inte finns ett gemensamt språk. Visserligen behöver det inte alls vara talat utan det kan lika gärna var tecknat eller kanske kroppsligt men hur som helst krävs kommunikation för att verkligheten ska bli betydelsefull. Så hur gör man då med kärlek bortom det […][...]

Det finns något visst med hela kriminalgenren. Det verkar som om fler och fler författare inser potentialen som ligger och lurar i denna genre. Kriminalromaner säljer och de har inte alls lika låg status som kärleksromanerna. Om man vill skriva en bästsäljare så är det en deckare som man bör knopa ihop. Men det kan […][...]

Lova är medelålders, änka och har en son som går på tekniska högskolan. Själv jobbar hon som butiksbiträde på Systembolaget och har gjort det länge. Lova är inte direkt lycklig. När boken börjar har hon precis bråkat med sin flickvän och det bråket blir slutet för deras förhållande. På den semesterresa som de skulle ha […][...]

Att berätta en historia är en konst. Att dessutom göra det bra kräver än mer av den som försöker. Bodil Malmsten kan berätta historier och när det görs så görs det med briljans. Inga viktiga trådar blir hängande mer löst än de borde och hela berättelsen kryper fram på det sätt som min farfars berättelser […][...]

Det är en konst att skriva om en osympatisk person så att läsaren ändå känner empati. Dessutom är det svårt att bygga upp en historia så att det känns meningsfullt att läsa vidare om huvudpersonen är ett kräk. Djup har en mycket osympatisk huvudperson. Han heter Lars Tobiasson-Svartman men det som gör att jag får […][...]

Jag har inte läst så mycket Kallifatides tidigare men Kärleken från 1978 har jag i alla fall hunnit med. Var inte speciellt imponerad när jag läste den men å andra sidan så läste jag den i våras och den är ju ändå 26 år gammal. Jag bestämde mig då för att vara ganska förlåtande även […][...]

Jag har läst flera av Jan Stenmarks tidigare böcker och jag läser de små rutor som publiceras i Aftonbladet så ofta jag kommer åt. Jag gillar hans sätt att ge en ny mening åt de mest triviala bilder. Det finns en burlesk ton och en förkärlek för det absurda i bilderna och det känns så […][...]