Under de första sidorna av den här boken är jag smått förvirrad men belåten. Jag vet inte riktigt var handlingen utspelar sig men så småningom framträder Paris och de kinesiska kvarteren hamnar i handlingens centrum. Huvudpersonen Diane är journalist. För tillfället har hon inget fast arbete men hon får en del frilansuppdrag av sin vän […][...]

Jag blir förvånad när jag inser att John Cardinal är en återkommande kommissarie i Giles Blunts kriminalromaner. Cardinal har inte alls den typiska slätstrukenhet som en huvudperson burkar ha i en series fjärde roman. I stället verkar det som om John Cardinal är en ny person för Blunt då det är ett så ömsint och […][...]

Ibland slår det mig hur otroligt utlämnade barn är. Möjligheten att göra sin röst hörd är minimal och chansen att någon vuxen ska se hur det står till inte alltid så stor. Lisa har ingen bästis i skolan och reglerna för att få vara med Ida och Emma och hoppa långhopprep ändras från dag till […][...]

Att tala om klass verkar gå lättare nu än för ett par år sedan. Visserligen bygger En plats de kallar Lyckan på ett klassiskt motiv i nutidstappning men det är ändå befriande att läsa en ungdomsroman där klass är kärnproblemet. Mia bor med sin mamma i ett höghus. Hon har precis gått ut högstadiet med […][...]

Relationen till sina föräldrar kan ju vara ett mycket känsligt kapitel. Ofta är det svårt att upprätthålla en relation som bygger på likvärdighet med ens mamma och pappa. Först har de ju vetorätt över ens liv. Sedan revolterar de flesta i någon form och det är tänkt att vi ska kunna ha en vuxen och […][...]

Denna diktsamling drog mig till sig. Jag har tidigare inte stiftat bekantskap med Fredrik Nyberg men vem kan motstå en titel som denna? Likaså är framsidan fantastisk med sina fjärilar, avbildade i naturlig storlek mot det gråvita pappret. Jag tar den alltså raskt med mig på tågresan och en intressant resa öppnar sig. Från början […][...]

Det är människoöden som griper tag. Känslan av att det kunde ha varit jag, eller tacksamheten över att det faktiskt inte var jag eller någon av de mina denna gång, tar ibland ett sådant grepp om en att det är svårt att lämna händelsen bakom sig. Detta är ju ett kriminaljournalistikens genregrepp för att fånga […][...]

Deckare är en intressant genre. Den är kommersiellt gångbar och det verkar som om det inte finns någon botten för hur många kriminalromaner som kan ges ut. Det gör ju att det finns en stor distinktion mellan de riktigt bra böckerna som finns att tillgå och de, enligt mitt tycke, rent urusla. Då jag föredrar […][...]

Hur hanterar man den där känslan av att det kommer att gå åt skogen, redan när man läst första sidan i en bok? Är det ens någon vits att engageras sig i huvudkaraktären när det redan finns tydliga tecken på att detta aldrig slutar väl? Vigilante ger olycksbådande signaler mycket tidigt och utspelar sig i […][...]

Designböcker brukar vara i soffbordsformat och ha stora glansiga bilder och mycket lite text. Vanligtvis fokuserar de på en typ av föremål, gärna de 202 stilrenaste stolarna i världen. Jag är rätt svag för vackra böcker men gillar ändå inte riktigt formen hos dessa. För när texten har skalats bort och den enda nytta boken […][...]