Christine Falkenland hör till den sortens författare som verkar skriva olika varianter på, om inte samma historia, så åtminstone samma tema hela tiden. Jag tycker hemskt mycket om såna författare. Det är som om de hela tiden fördjupar och fortsätter på det som måste bli skrivet. Som om deras böcker skapas i samförstånd med en […][...]

Jag bor litet, alldeles för litet, och har alldeles för många böcker för min lilla boyta. Därav har diverse mer eller mindre kreativa lösningar för böckernas boende blivit nödvändiga. Det här är min aktuellthylla. Här ställer jag böcker jag nyligen läst, böcker jag tycker extra mycket om eller som har fina omslag. Jag är i […][...]

Det tar lång tid att hitta in i Helena Bobergs debutdiktsamling Repuls. Innanför bokens pärmar är språket instängt och uppstramat, så som poesi kan vara, på gott och ont. Dikten rör sig sällan utanför den värld som jaget har byggt upp i sin relation till duet. När jag läst och lyssnat ett par gånger tänker […][...]

”Jimmie Åkesson skulle förmodligen ha älskat titeln på den här boken” sa Emmy Abrahamson när hon presenterade sin debutroman hos Rabén & Sjögren i våras. Vad Jimmie Åkessson eventuellt tycker vet jag inget om, men för mig är ”utlänning” inget ord som klingar särskilt neutralt år 2011. Därmed har Emmy Abrahamson dragit min uppmärksamhet till […][...]

Det första jag hör människor prata om när jag kommer tillbaka till Stockholm efter min semestervecka är Pride. Nånting ligger i luften. En tjock hinna av förväntan, pirr, uppsluppenhet. Jag tror visst det kallas feststämning. När jag sen går genom Pride-Stockholm tänker jag att det är något skimrande som händer där, något som kan smitta […][...]

Hon är en rödluva. Cecilia Davidssons huvudperson har idealen klara för sig. Flygblad, fredsaktivism och medlemskap i Djurens rätt. Boris, däremot, är allt hon inte står för. Boris tycker om jakt, samlar på dolkar och har högersympatier. Han är allt hennes drömman inte borde vara. Ändå har hon blivit kär i honom. Hon tänker på […][...]

Det är lite för enkelt att säga att Nicole Krauss har skrivit en roman om ett skrivbord. Liksom det är för enkelt att säga att hon skrivit om människorna kring skrivbordet. Jag kan sträcka mig så långt som att säga att skrivbordet länkar samman personerna i de fyra berättelserna i Det stora huset. Men i […][...]

Det är en stor dag för boknördar – dagen då programmet för årets Bokmässa i Göteborg släpps. Jag är å ena sidan lite besviken. Bara tre (eller möjligen fyra) seminarier tycks handla om poesi. Å andra sidan är jag förväntansfull och peppad. Det här är nämligen tänkt att bli ett premiärår på mässan för mig. […][...]

Sara Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag handlar till stor del om samma problem som tjejer tampats med i alla tider. Rädslan för att bli sedd som slampa. Det där att vilja så mycket, att känna så mycket, att prova saker och egentligen inte förstå vad som skulle vara […][...]

Det tycks vara oundvikligt att prata om form när det kommer till Malte Perssons nya bok Underjorden. I recensioner pratas det om form. I intervjuer pratar Malte Persson också mest om form. Mer bestämt om sonetten, som är det versmått han använder för sin poesi i den här boken. När jag pratar med mina vänner […][...]