Siri Hustvedt har varit en av mina husgudar sedan mina pretentiösa tonår, och jag har glatt lagt ut texten om hur hon är överlägsen sin mer välkända make Paul Auster. Men hur mycket jag än tyckte om The Sorrows of an American eller A plea for Eros så lyckas jag inte uppbåda samma tillgivenhet och […][...]

Fjolårets minst subtila, men kanske mest nödvändiga, filmögonblick var slutscenen i Spike Lees BlacKkKlansman, där han efter att med periodfilmens alla utanpåverk drivit med en nästan parodisk 70-talsrasism som är säkert placerad i Det Förflutna… bara för att klippa till nazister som tågar genom Charlottesville, mördar en motdemonstrant inför kamerorna, Trump som vägrar ta avstånd […][...]

Huvudpersonen Moa på några och tjugo i romanen Jag ska egentligen inte prata om det här jobbar på ett underbemannat vårdhem i Stockholmstrakten. Moa skriver och drömmer fortfarande om teater och böcker. Under tiden jobbar hon för brödfödan. En kvinnodominerad arbetsplats med stress och press och stort ansvar över liv och död bland allehanda ”klienter”: […][...]

Omslaget till Modernistas utgåva av Petersburgsnoveller är lika stiligt som Nikolaj Gogols berättande i novellerna Kappan, Näsan, Nevskij prospekt och En dåres anteckningar. Det gäller både Lars Sundhs omslagsbild och Fyodor Antonovich Mollers författarporträtt på baksidan. Alla fyra novellerna tar oss till 1800-talets Sankt Petersburg, befolkat av människor som försöker överleva – ekonomiskt och socialt – utifrån olika yrkesroller och social tillhörighet. De […][...]

Jag är en person som inte frivilligt tittar på skräckfilmer eller läser alltför läskiga böcker. Jag gillar inte att vara rädd, jag gillar inte att bli äcklad, och om syftet med en film eller en bok är att sätta skräck i mig så hoppar jag hellre över den. Därför förvånade jag mig själv lite med […][...]

Att utnämna böcker till mästerverk, eller än värre tro sig ha läst en framtida klassiker, är rätt fånigt. När väl en person gjort det, följer strax ett koppel med andra tyckare som i korus utbrister: Länge leve boken, må det överleva både bål och Alexandria-katastrofer! Ett enfaldigt leve för födelsedagsbarnet, hurra, hurrrrra! Vad som behövs […][...]

Få juridiska koncept tycks så levande och ledande i USA som konstitutionens andra tillägg: rätten att bära vapen. I debatter framstår det inte sällan som den första och enda rättigheten, ibland till och med som en skyldighet, när exempelvis lärare och elever förordas skydda skolor mot skjutningar med egna vapen i hand. I trailerparken i […][...]

Att läsa Annika Hamruds bok Fundamentalisterna gör stundtals nästan fysiskt ont. Boken är en skakande granskning av den homofobi, för att inte säga rent hat mot hbt-personer, som har växt fram i Uganda under de senaste åren – ett hat med stöd från vissa kristna kyrkor. Kyrkor som har koppling till såväl USA som Sverige. […][...]

En del böcker hittar fram till sin mottagare direkt. Somliga har ett raskt tempo och lockar läsaren till kapplöpning. Andra förmedlar ett sällsamt språk och finner en samklang med en annan rytm, som får läsaren att stanna upp och fundera i stillhet. Novellerna i Sonetten om andningen flyger i en tidlös rymd. Obefintliga är nutidsord […][...]

En kall, tidig majmorgon hittas en död kvinna uppe bland kullarna ovanför Kapstaden. Hennes nakna kropp är blekt och rengjord med klorin. Ingen känner kvinnan. Det handlar inte om ett sexualbrott. Det här är något annat. Det visar sig att den mördade kvinnan är en internationell konstexpert. Specialområdet är holländsk konst från 1600-talet. Här kommer […][...]