Broderns hjärta har slutat att slå, levern och njurarna slutat att fungera, buken full av framskriden cancer. Hjärnan skadad av syrebrist. Modern får ta det slutgiltiga beslutet att låta sjukhuset koppla bort livsuppehållande funktioner.

Boken han har med sig Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006). Han läser Didions tankar om den franska historikerns Philippe Ariès forskning om medeltida dödsmedvetande; om tecken på ens förestående försvinnande. Samtidigt liknar scenen inledningskapitlet i Främlingen (1942) av Albert Camus. Resan till den döda, känslor av alienation. Det praktiska tar överhanden.

I hans inre går som på repeat: ”Min bror är död.” Han förenas med modern och syskonen. Scenen som utspelas blir en metascen. Allt vad de gör, blir klichéer ur filmer, andras upplevelser. En trop på förhand regisserad.

Osorterade minnesbilder kommer för honom, han måste skriva för att få ordning på dem. Liksom i livet är i nuet att ”lära känna min bror var detsamma som att lära mig hata honom”. Han avskydde honom men vill förstå hans liv. I sexton episoder går han genom egna minnen och andras av brodern. Moderns ord om sin äldsta som den ”snällaste av alla mina ungar.” Kvinnor som brodern levt med vittnar om värme, generositet, passion men också värsta stök med våld och misshandel. En paradox omöjlig att förstå.

Ofta uttrycker författaren tvivel: ”Jag vet inte, jag vet inte.” Alla har fel och alla har rätt.

Brodern ansåg sig lida av sår från tidig barndom. En far som övergivit honom, en okänslig och våldsam styvfar, en mor som gick undan för sin makes skull, fattigdomen, grusade förhoppningar och drömmar. Var hela broderns liv ett ”verktyg i sårets tjänst”? Louis nämner den tyske psykiatern Hubertus Tellenbach som skrivit om att ”samla vilket bränsle som helst för att hålla sitt lidandes eld brinnande”.

Trots broderns ständiga missmod kunde han också visa grandios självsäkerhet. Han var i sitt esse i berusningens början, en populär festprisse. För att sluta i en storm. Med tiden nedgången. Halvkriminell i tunga, tillfälliga byggarbeten.

En annan psykiater som Louis lyfter upp är Ludwig Binsvanger och hans teorier om depressioner som får tiden att upphöra i och med att den sårade alltid lever i ett nu fyllt av det förflutnas vålnader. Att ständigt bära runt på oförrätter i ett ältande förtär tiden. Förtär framtiden.

Författaren ställer frågor i Kollapsen: varför lyckas vissa leva någorlunda hederliga, kanske till och med harmoniska liv? Trots sår. Eller tack vare? De tar sig upp, vidare. Andra går under. När börjar undergången? Vad är arv, miljö, gener? Socialt och ekonomiskt kapital? Anhöriga tvingas uppleva gränslöshet gång på gång – som på inga andra ställen än just inom familjen förekommer. De som levt nära missbruk vet. De som inte gjort det kan (och kommer) aldrig förstå. Naturligtvis möter Louis ständig kritik för att han skriver om sina närmaste. Får de här orden finnas?

Louis skriver i en fransk, sociologisk tradition: från Zola via Camus till Foucault, Bourdieu med flera. Han är brutalt ärlig. Han tar ett ämne, en person i gången och skärskådar tragisk manlighet och våldstradition. Början med sig själv i debuten som 22-åring. Idag tolv år senare sju autofiktiva verk som haft genomslag världen över och översatta till trettio språk. Omformade till pjäser. År 2023 gästade Louis Helsinki Lit och tog upp hur maskulinitet förstör män. I Helsingfors spelas för tillfället pjäsen Våldets historia på Lilla Teatern.

Édouard Louis är en viktig samtida röst.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Familj i kras
• Med ömhet inför varandet
• Den sista tiden
• Vem är inte ätstörd?

Förra romanen, Organistens dotter (2024), slutade med att den då 14-åriga flickan Tio ofredas av baronen Ludwig von Löwe med påföljd att modern änkebaronessan rappt förflyttar Tio bort från herrgården och byn Rickul till sin dotter i Reval, baronessan Louise Guzkowski.

Tio fick aldrig läsa till lärarinna. Men under alla år som kammarjungfru, arbetar hon några dagar i veckan i bokhandeln Kluge und Ströhm. Tack vare sina språkkunskaper blir hon mer eller mindre oumbärlig. På så vis upprätthåller hon sitt intresse för bildning. Samtidigt får hon leva ett mer självständigt liv i Reval än om hon skulle stannat kvar i sin hemby.

Varje sommar görs en resa hem till Rickul med häst och vagn längs kusten. Väl framme bor fru Louise hos sin bror baronen på herrgården. Tio bor i sitt föräldrahem där hon hjälper till. Föräldrarna åldras. Tios äldre systrar gifter sig med två bröder på samma gård. Bröllopsfestligheterna skildras inlevelsefullt. Därefter kommer systrarnas barnsängar tätt. Tios yngsta bröder emigrerar till Amerika.

Olika reformer skakar tillvaron. Bönderna får rätt att köpa upp sina jordlotter av de balttyska godsägarna. På så vis blir Tios bror och svågrar självägande bönder men processen tar tid. Det ryktas om bondeuppror med nerbrunna herrgårdar och mord. Många tyska adelssläkter tar sin tillflykt till Berlin. De ryska soldaterna stationerade överallt sprider skräck. I Reval organiserar sig varvs- och textilarbetare. Tiderna är svåra med arbetslöshet, höga brödpriser och svält. Baronen iståndsätter en plan som får följder för Tio. Ska hon tvingas återvända till hembyn? Gifta sig med någon bonde? Slitas ut av barnfödslar och tungt arbete? Hela tiden skyddslös i baronens närhet.

En försigkommen, rask ung man som tagit sig fram inom Revals skeppshandelskretsar. En som Tio känt ända sedan liten. I Adam Boman möter baronen sin överman. Tio får fortsätta sitt liv i Reval; arbeta på bokhandeln och umgås med likasinnande unga kvinnor. De arbetar med fattighjälp inom Revals svenska församling, går på dans och läser den svenska tidskriften Idun. De diskuterar kvinnofrågor. Mot alla Tios tidigare planer, gifter hon sig. Friar själv. Äktenskapet blir lyckligt.

Åren går och familjen växer. Maken blir delägare i ett rederi. Familjen mister två små flickor i smittsamma sjukdomar men barnen de får behålla ger de all omsorg. Tiderna blir allt oroligare i Estland och ute i världen. Människor börjar försvinna. Ryssland mobilariserar.

Bokens sista del handlar om krig, våld och mord som präglar året 1917. Världskrig har rasat i flera år. Tsaren har abdikerat, bolsjevikerna gripit makten i Ryssland där kaos råder. Men hopp finns bland esterna om att få se sitt land självständigt. Särskilt efter att Finland utropar sig självständigt den 6 december 1917. Den estniska flaggan i blått, vitt, svart hissas vid stadsteatern i Reval. Som språkgrupp aktiverar sig de svensktalande esterna och bildar ett eget parti med planer på svenskspråkiga skolor.

Naturligtvis är Tio bokens hjältinna. Rättänkt och rättskaffens med drag av huvudkaraktärerna i romantikens historiska romaner. Medsystrar finns i till exempel den engelska 1800-talslitteraturen. Men hon är en rund person som utvecklas trovärdig inom sin tids ramar. Vi får därtill följa ett kollektiv, en släkt i generationer. Här finns något av ”den goda viljan”. En bättre framtid byggs gemensamt i en ond tid. Även om man som läsare kanske har en del av historiens facit, vill man följa karaktärerna man kommit nära.

Författaren har gjort grundliga efterforskningar och gestaltar tidsperioden skickligt. Många är detaljerna om stadsliv, jordbruksarbete, böcker, sånger, psalmer, talesätt. Vardagens föremål, mode och vanor. Klasskillnader och traditioner. Trots rikt innehåll och många sidor är boken lätt att läsa när den är indelad i ett par större delar med i sig många korta underkapitel.

Den här läsaren väntar på den avslutande delen i trilogin Kustbor. Det här är romaner jag velat läsa under resor i landet. Intrigen är nästan filmiskt levandegjord. Trilogin borde översättas till estniska för att nå människor med (bortglömda?) svenska rötter.

Similar Posts:

• Okänd historia i ett grannland
• Mystik som litterär konstruktion
• Förrädare eller nationalhjälte?
• Ett pensionat och dess historia
• Dolda hemligheter och mörka vrår

När berättelsen tar sin början har det har blivit nutid, och Marianne återvänder till Paris för att söka efter både sig själv och den familj hon aldrig hade i Paris förorter. Hennes barns familj. Yoanns släkt. Den plats där hon existerade i ett vakuum av väntan.

När Marianne kommer till Paris för första gången är hon inte särskilt bra på någonting, inte i skolan och inte heller på det där med sociala relationer. Det enda hon är bra på är franska. I Frankrike fortsätter det sociala att vara krångligt, det räckte inte att komma hemifrån. När hon således träffar Yoann och de blir ett par bestämmer hon sig för att bli kvar. Oavsett vad. Oavsett hotet om våld. Oavsett värmen. Kravallerna utanför i den lilla förorten. Oavsett. För nu har hon hittat någon.

En fransk familj är en sorglig berättelse, en berättelse om att inte passa in. Att lägga sig platt och ge upp. En berättelse om att kämpa på i ett annat land. Släpa matkassar. Jobba hårt. Klara sig. Bli övergiven. Lämnad.

När Marianne kommer till Paris andra gången försöker hon både närma sig och distansera sig från sitt unga jag. Tolka, förstå och kanske förlåta.

Utöver berättelsen om Marianne så är det en berättelse om en fattig förort i Paris, och den gemenskap som finns där. Men också värmen, kravallerna och orättvisorna. Det är något som Sandra Lillebø gärna hade fått utforska mer i boken för att ge den ytterligare kontext och sammanhang. Hon snuddar snabbt vid de orättvisa förutsättningarna och attityderna som drabbar norska Marianne positivt, men hennes grannar negativt.

Similar Posts:

• Varmt och känslosamt om förändringen av en stad och ödeläggelsen av ett hem
• Tidsresa till Paris
• Fartfylld irrfärd i ett nutida Paris
• Djupdykning i Paris förflutna
• Från Petite till Madame Tussaud

När den lite bedagade pocketboken anlände visade den sig ha en liten varning på baksidan: ”Uncorrected proof: not for resale”. Jaha. Så det är ju med en del reservationer jag kan uttala mig om den här pristagaren. Men jag blir inte mindre nyfiken.

Nu är ju ALMA-priset världens största barn- och ungdomslitteraturpris, och Summer of Reckoning är strikt talat inte, vilket jag nog bara tog för givet, en ungdomsbok. Denna roman har istället vunnit Grand Prix de Littérature Policière, ett kriminallitteraturpris.

Som översättning har den sina knöligheter (och jag har sett andra klaga på dem i webbrecensioner, så kanske blev de aldrig rättade), men förhoppningsvis spelar det mindre roll för en svensk publik – en massa bra översättningar måste ju vara på gång nu, i och med priset?

Summer of Reckoning utspelar sig mestadels under en het sommar i Sydfrankrike, en sommar när saker ställs på sin spets, precis som den engelska titeln antyder. Originaltiteln betonar delvis någonting annat. L’Été circulaire, bokstavligt talat ”den cirkulära sommaren”, pekar på hur det faktiskt fanns en sommar innan och kommer en sommar efter denna. Den här sommaren kanske förändrar allt, men den pekar också framåt och bakåt. Beslut har tagits och tas, och de får konsekvenser.

Den där rundningen i den franska titeln syftar kanske också på vad som händer med 16-åriga Celines kropp. Det här är sommaren som hennes föräldrar tvingas inse att hon är gravid, och magens uppenbara rundning förflyttar Celine från populär till utsatt på den sociala skalan. Romanen följer inte bara Celine, utan hela familjens reaktioner på graviditeten och det faktum att Celine vägrar avslöja vem som är far till barnet.

Delvis upprepar sig historien. Celines föräldrar, Severine och Manuel, har inte ens fyllt 40. De blev själva tvungna att gifta sig när Severine blev gravid med Celine. De bär båda på en bitterhet över hur livet blev, som kommer upp till ytan i och med dotterns tillstånd. Särskilt Manuel bär på en ilska, en evig känsla av underlägsenhet. Han är barn till spanska flyktingar undan Franco-regimen och har aldrig känt sig riktigt välkommen, riktigt med. Han har skulder till sina svärföräldrar och känner deras förakt. Själv föraktar han i sin tur araber, inte minst grannkillen Saïd, och blir mer och mer övertygad om att dotterns tillstånd är dennes skuld.

Vid sidan av och mitt i alltsammans står lillasyster Jo, som drömmer om att ta sig ifrån det lilla samhället och föräldrarnas situation. Hon och den ett år äldre Celine smyger ut i natten och badar i poolerna till lyxvillorna som står tomma stora delar av året. Manuel jobbar med att renovera de där lyxegendomarna. Bygga ut poolerna, soldäcken, de stora trädgårdarna och husen. Klasskillnaderna är skriande för familjen. Vissa har tydligen allt. Inte de.

Det är förstås de båda tonårssystrarna i centrum som först får mig att tro att det här är en ungdomsroman, men perspektivet på de unga – och de som en gång varit unga – är den vuxnes. Det är den som bemästrar ordens blick på dem som inte gör det. En nödvändighet när det gäller att berätta, men också svårt. Jo går på teater, möter en jämnårig tjej i publiken och blir grön av avund på hur den här övre medelklassflickan kan formulera teaterupplevelsen de på en gång delar och inte delar.

Mest katastrofala följder får fadern Manuels oförmåga att uttrycka sig och reflektera. Hans liv är en enda kamp med känslor, ilska, skam och ömhet. Han försöker döva dem med alkohol, men de hotar ständigt att bubbla över och gör det också.

Jag hoppas att den här romanen kommer i en riktigt bra svensk översättning snart. Tillsammans med alla andra böcker av Marion Brunet som verkar spännande men just nu ohjälpligt finns utom mitt räckhåll.

Similar Posts:

• Att ”ställa till det för sig”
• Ingen sommar utan nordic noir?
• Odödlig, dödlig ungdom
• En sommar av allt och inget
• Varsam dissektion av en ung kvinna

Linda Jones ungdomsroman Lejonflock kom ut i januari och missades därmed precis, men den platsar verkligen på den här listan av båda skälen. Den är fängslande läsning, fångar ungas livsvillkor och dilemman, och skickar också ut som en frusen hand mot vuxenvärlden. Var är ni?

Här är gott om oförstående föräldrar och duckande lärare. En del av mig förstår så väl varför de duckar, samtidigt som jag blir förbannad. Det är ett hårt klimat på skolan där Linda Jones ungdomar går. Benhårt. Men om inte vi vuxna tar ansvar för att förändra det, vem ska då göra det?

Någonstans är det ju det huvudpersonen Vera och några andra högstadietjejer försöker göra. De är så less på sexismen på skolan, på killar som tafsar och utnyttjar och kommer med tillmälen. Är det inte killarnas tur att bli osäkra nu? Killarnas tur att vara rädda?

Tjejers hämnd mot killar är ett tema jag länge har dragits till, och det är såklart ett knepigt tema. Det är en magkänsla, en fantasi som inte alldeles lätt lånar sig till det konkreta, för vem har egentligen rätt att utkräva hämnd av vem, och för vad? Vem bär skulden för något som är fundamentalt skevt och orättvist?

Är det alla män, vilka män som helst som behöver känna på det där ständigt underliggande hotet? Så resonerar till exempel en grupp kvinnor i Maria Svelands roman Befrielsen (allra bäst som pjäsen Befrielsefronten på Örebro teater). Betydligt mer individuellt blir det i Märta Tikkanens klassiska Män kan inte våldtas, där huvudpersonen beslutar sig för att våldta sin våldtäktsman.

Tjejerna som kallar sig Bunny i Linda Jones roman kör kanske på något slags mellanting. De har som en nomineringslista med killar som uppfört sig illa mot tjejer. Sen låter de tärningen bestämma. Åtminstone till en början.

Och det är en kick att äntligen ta makten i sina egna händer. En jättekick. Att vara de som sprider skräck istället för som hukar i vardagsrädsla. De som jagar istället för den jagade. Lejonflocken.

Det är en kick att uppgå i någonting större, men inte ens en flock är egentligen ett. Vera och hennes kompis i sjuan är inte desamma som tjejerna i nian som styrt upp Bunny. Och hur är det med den tredje bästisen som inte ens blev inbjuden? Trion som skulle hålla ihop för alltid?

Där ligger Linda Jones styrka, i relationerna som sträcker sig åt alla håll, vertikalt och horisontellt. Inte alla killar är svin. Inte alla tjejer är allierade. Inte alla vuxna uppför sig som vuxna. Inte allt man gör är saker man i slutänden kan stå för.

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.
• Vi vill inte ligga med as, ju
• Ge igen
• Om att slå sig fri och gå vidare

Det blir det. Även om miljöerna skiljer sig kraftigt åt – från fattiga barnhusbarn i 1880-talets Stockholm, till nutidens trygghetsknarkande kärnfamilj i Täby – så finns både drivet och den skarpa blicken för människors livsvillkor där.

Sanna och Martin har egentligen vitt skilda bakgrunder. Han är övre medelklass rakt igenom, framgångsrik mäklare som ändå känner sig som underdog i en ursprungsfamilj av läkare, designprylar och socialt samvete. Hon däremot har gjort en klassresa, från en missbrukarfamilj norröver rakt in i medeklass- och storstadsnorm. Nu lever de villaliv med två tonårsbarn, vinkyl, jakthelger och avancerat larmsystem.

Parallellt med familjens vardagsliv har ett våldsdåd utspelat sig. En man och en kvinna har blivit skjutna med sitt eget jaktgevär av en tonåring, och parets dotter är på något sätt inblandad. Genom att foga in fragment av den här händelsen – polisrapporter, förhör, tonårsflickans egna tankar – låter Rundberg hela berättelsen få tyngd och svärta genom det som ska komma att hända eller redan hänt. Över intrigerna på Sannas nya jobb i kommunhuset, över Martins stressmage och tonåringarnas trulighet hänger våldet som en oundviklig skugga.

Särskilt är det dottern, femtonåriga Mya, som haft det kämpigt socialt. Hon är utsatt i skolan och skolkar mycket. Nu har hon fått en ny vän, eller om det är pojkvän, men är han verkligen vad föräldrarna önskat sig? Mya pratar knappt med dem, men Sanna anar dåligt inflytande, något manipulativt och kontrollerande.

Samtidigt kallas de till ett möte med kort varsel på Myas skola. En film som uppfattas som hotfull sprids bland eleverna. Allting verkar mycket oklart, och det tar ett tag innan Sanna och Martin tvingas inse att det är Mya och hennes nya kompis som ligger bakom filmen. När situationen stegras tvingas föräldrarna fråga sig vad de är beredda att göra för att skydda sin familj – och var det egentligen är hotet kommer ifrån?

Den som vaktar flocken är nästan 500 sidor som jag i det närmaste sträckläser. Det är spännande från början till slut, men det är också så fullt av vardagliga iakttagelser av familjer, arbetsplatser, vänskap, föräldraskap, klass och generationer. Hur olika och lika är egentligen föräldrar och barn? Hur begriper man ungdomar som uttrycker sig genom gangsterinspirerade Tiktok-mallar? Hur frigör man sig som ung från lokaliseringsappar och kameraövervakning? Hur nyttigt är det att allt går att övervaka och var drar vi gränsen?

Vad är det vi är rädda för?

Vad är det som är farligt?

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Att välja och skriva sitt liv
• Sommar av konsekvenser
• Vackert om livet och döden
• Lukt av ladugård, depression och död

Frågorna är många, svaren få, men det är som det är. Ödet kan man inte förstå sig på.

Trots att Njals saga är en skrift från medeltiden är den rak och enkel att läsa. Handlingen drivs fram förvånansvärt effektivt av de återkommande kärnfulla spådomar som sagans personer yttrar.

”Från henne kommer allt ont, när hon flyttar östpå hit till våra trakter”, sade Njal.
”Vår vänskap kan hon aldrig förstöra”, svarade Gunnar.
”Det kommer inte att vara långt ifrån”, sade Njal. ”Ofta kommer du att betala böter för hennes skull.”

Och precis så blir det. Spådomarna är tänkta att förstärka det ödesbundna. De kunde upplevas som ”spoilers” av läsaren, men det fungerar inte så, tycker jag. Snarare har de en bladvändande effekt. I kombination med det raka, nakna språket får handlingen ett oerhört driv framåt.

Gunnar såg en röd kjortel skymta utanför fönstergluggen, stötte ut spjutyxan och träffade Torgrim i veka livet. Norrmannen tappade skölden, förlorade fotfästet, ramlade ner från taket och gick sedan tillbaka mot Gissur och de andra. Gissur tittade på honom och frågade:
”Var Gunnar hemma?”
”Det får ni ta reda på själva”, sade Torgrim. ”Men jag märkte att hans spjutyxa var hemma.”
Därpå föll han död ner.

I det forntida Norden fanns ingen polis, inget rättsväsende eller kriminalvård. Man samlades på tinget för att föra fram sin sak och söka rättvisa. Ofta kunde männen enas om hur en oförrätt skulle kompenseras. Ibland behövde kollektivet döma en enskild till fredlös, som straff, när det inte gick att nå förlikning. Fredlösa fick man döda utan att det väckte tingets ogillande.

Hela den del av Njals saga som egentligen är Gunnars saga, är en berättelse om illdåd och vedergällning i en aldrig upphörande våldsspiral. Det är inte helt olikt kaoset som ”rävar”, ”jordgubbar” och andra nätverk är fångade i just nu på den svenska narkotikamarknaden.

Kvinnoskildringen är intressant. Kvinnans ställning i detta våldsamma samhälle är såklart underordnad mannens. Otaliga äktenskap förhandlas över huvudet på bruden. Men samtidigt tycks det inte finnas något undergivenhetsideal. Stormännens kvinnor är chefer på sina gårdar och exemplen Hallgerd och Bergtora visar att deras handlingsutrymme är betydande.

Språket i de isländska sagorna har inspirerat moderna författare som Ernest Hemingway. Det är bara toppen på isberget av potentiella innebörder som blottläggs av de korthuggna formuleringarna och barskrapade dialogerna. Det känns väldigt nutida, men man får se upp. Trots allt handlar det om text från medeltiden.

Att Gunnar och Hallgerd kände fysisk attraktion till varandra går att utläsa mellan raderna. Men det var inget som kunde skrivas rätt ut på 1200-talet. Heder tycks driva de flesta av personerna. I den tidens anda skildrades inte simpla materiella behov.

Den andra delen av Njals saga, då Gunnar är död och Njals familj står i centrum, skildrar hur kristendomen tar över.

I ett gediget förord till sin översättning, skriver Lars Lönnroth att den okände författaren till Njals saga hade ambitionen att visa på kontrasterna mellan hednisk och kristen tid. Det är en dramatiserad inlaga för att det senare är det bättre alternativet. Invävt finns nedtecknade muntligt traderade berättelser.

Det är fullt möjligt att läsa Njals saga som ett actionpackat äventyr. Men sagan bär alltså djupare innebörder. Det finns alternativ till ett samhälle uppbyggt på heder, våld och vedergällning.

Similar Posts:

• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Människans natur
• Nordisk urtext i ny skrud
• En nationalsocialists minnesfragment
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?

Jag vet att nu har det hänt igen

Jag vet: det är alltid någons bror,

någons vän

“Om att vara barn och ha våldet helt nära. En bok att läsa tillsammans.” står det på baksidan av Någons bror. Boken är skriven av Viveka Sjögren i samarbete med klass 5A och 5B i Fittjaskolan under hösten 2022.

Nu skriver vi januari 2024. Det gånga året beskrivs som ett rekordår när det kommer till unga offer och förövare i den våldsvåg som slog mot Stockholm 2023. Det senaste året har jag, precis som många andra, haft våldet nära. I mitt jobb på biblioteket träffar jag också barn och unga som lever alldeles i närheten av det. Någon de känner är kanske död ute på torget, på stationen, bakom fritidsgården, i lägenheten bredvid. Då önskar jag en bok som Någons bror att ta fram. Och att barnen ska ha någon att läsa den tillsammans med.

Även om jag inser att alla inte har det, åtminstone inte rent fysiskt, blir det inte en ensam syssla att läsa den här boken. I Någons bror hörs ett kollektiv av barnröster i korta, rimmade textstycken. Den inleds med ett jag: “Jag vet det när jag hör helikoptern över taken/ Jag hade somnat men nu är jag vaken”. Men snart är alla där: mammorna, papporna, lärarna, en syster och en vän. Jaget växlar över till ett vi och det är många, många som sörjer någons bror.

En bror som var arg som var glad som var snäll

Som föddes och levde här tills i kväll

Han var någons bror, men nu är han död

Snart läggs den första blomman på marken,

en röd

Bilderna börjar i det blåljusblåa. Helikoptrar hovrar mellan höghusen och lyser ut i mörkret. Även här har barnen satt sin prägel på det berättade. Det är illstrationer i krita och blyerts och korta rader skrivna med barns handstil integrerade i bilden. På dödsplatserna trängs meddelandena och teckningar som lämnats där:

Högen blir ett berg säkert högre än husen

vi som sörjer någons bror är fler än flera tusen

Jag tänker på alla skratt han hade som aldrig kommer skrattas

och alla ord han skulle säga som liksom kommer fattas

Det finns mycket en kan vilja lämna åt den som är död. Som chipspåsar, regnbågar, sandslott, en fingervirkning eller en teckning av en sol. Jag tycker mycket om de textstycken där det blir synligt som en slags poesi genom fraser som “vingslag av änglar/och jätteledsen valsång”. Varje enskild sak fungerar som personlig kommunikation – ett hemligt språk mellan den levande och den döda – där barnperspektivet blir extra tydligt.

Jag lyssnar på ett samtal om Någons bror i P1:s Studio ett. Där intervjuas Tove Lundholm, förskolerektor i Huddinge, och hon säger såhär:

“Man pratar på det sättet att man lyfter det som barnen blir nyfikna på.”. Hon tar upp möjligheten att samtala med barn om svåra saker med hjälp av böcker. Det kan handla om ett barn som går förbi en hög med rosor på en dödsplats och behöver hjälp att förstå och prata om vad som har hänt. Då kan en bok vara en väg in i ett sådant samtal. En bok som fångar upp och sätter ord på, men som också, med hjälp av bild och text i kombination, ger ett sammanhang åt det upplevda. Det kan handla om en stämning, en känsla eller en märklig detalj som är svår att förstå.

Precis som Blå ugglan som jag skrev om för ett tag sen, är Någons bror i första hand en bok om sorg. Döden är synlig främst i det underliggande; i de tysta ansiktena, ljusen och blommorna, de sökande barnhänderna, det som fattas och saknas. I allt detta är böcker som Någons bror en plats för barn att vara på bortom tidningsrubriker, nyhetsfragment, vuxnas tystnad eller undvikande svar. Någonstans att ta vägen med sin sorg.

Similar Posts:

• Sorgen som en uggla
• Tillåtande vänskap och sorg
• Minnas en älskad
• Bilderbokspecial: Flyktingskap som fågel
• Döden bor granne med livet

Trots alla sina år som psykolog och all sin professionella rutin lyckas Christel inte hålla det avstånd som hon borde till Zadie. Sakta men säkert flätas deras öden samman i en skräckinjagande historia om barn, övergrepp och våld. Om utsatthet och att aldrig riktigt veta om man är riktigt trygg.

Axelsson har en enastående förmåga att skriva så att läsaren snabbt och enkelt kommer in i berättelsen, berättelsen kommer snabbt igång utan någon lång startsträcka. Den här gången går det nästan för fort, jag plöjer igenom boken och stannar aldrig upp för att reflektera över det jag läser. Svalors flykt berör många tunga och viktiga ämnen som okommenterat får svischa förbi.

Bokens karaktärer delas snabbt och lätt in i onda och goda och tyvärr stannar det där. Läsaren får besöka en värld där allting är antingen svart eller vitt, där allt är lite för enkelt. Något som man gärna vill göra, där man slipper försöka förstå utan bara kan vara arg. De onda sadistiska föräldrarna får aldrig något djup och blir aldrig problematiserade. Det är som om att de existerar mest för att berättelsen ska hålla ihop. Även samhället och dess oförmåga att göra rätt saker när barn far illa hade kunnat problematiseras på ett mer relevant sätt. På gott och ont märks det tydligt att boken är inspirerad av det uppmärksammade fallet Lilla Hjärtat.

Trots bristen på djup är Svalors flykt på många sätt en fantastisk bok som jag verkligen kan rekommendera. Berättelsen är både spännande och hjärtskärande och det är fint att få följa både Zadie och Christel när de trevande närmar sig varandra. Axelsson får läsaren att följa med i den snabba utvecklingen med andan i halsen, det går aldrig fort nog. Någon måste göra något! Omedelbar bums! Liv måste räddas, rättvisa skipas. Zadie måste äntligen få sin lägenhet och lite lugn och ro.

Men hur ska hon kunna få lugn när hennes pyroman till mor rymt från fängelset. Hur ska hon kunna få lugn och ro när det plötsligt börjar brinna i staden hon bor i. Det blir en kamp mot klockan, samhället och den elaka herr P som slagit klorna i Christel.

Similar Posts:

• Mindre trovärdigt när alla ältar i samma stil
• Rörande konstnärskap
• Spår efter en familj
• Klasskamp/klasskramp
• Vård, skola, omsorg

Den unga, blyga Hilma blir förälskad – kanske mer för att det förväntas av henne, än av någon annan anledning. Men visst är han charmig så det förslår, den skönsjungande kavaljeren. En läroverksadjunkt från en fin familj, som dessutom brinner för arbetarnas sak och gärna lägger ut orden om hur en annan samhällsordning än den rådande vore att föredra.

Sedan går det snabbt, plötsligt är det en väldig brådska med bröllop. Varken Hilma eller hennes familj har något att sätta emot när Sigfrids familj sätter igång med bröllopsbestyren. Och varför skulle de det egentligen, en flicka som Hilma från knappa förhållanden. Hon kan skatta sig lycklig över ett sådant parti!

Redan på bröllopsnatten raseras den sköra bilden av de lyckligt förälskade, när Sigfrids psykiska sjukdom blommar ut till fullo och han utsätter Hilma för ett fruktansvärt övergrepp. Genom att tysta ner Sigfrids sjukdomsdiagnos har han kunnat gifta sig med den oerfarna Hilma, trots att hans diagnos innebär att lagen förbjuder äktenskap.

Hilma väljer att stanna kvar och uppfylla sin äktenskapliga plikt – i den mån en kvinna från enkla förhållanden hade några valmöjligheter på 1920-talet.

Det är först mot slutet av boken som jag förstår att romanen i hög grad bygger på verkliga händelser, att den utgår från Thorvalls egen uppväxt (fast Sigfrids efternamn Tornvall borde satt mig på spåren). Det gör att all utsatthet – hustruns, dotterns, men också Sigfrids – känns än mer drabbande. Det är svårt att acceptera att det här bara är hundra år sedan, bara några få generationer. Så mycket trauma som normaliserats och som många familjer säkert aldrig bearbetat. Hur mycket av det bär vi fortfarande omkring på?

I början av min läsning kändes berättelsen nästan förvillande lik inledningen till Kristina Sandbergs trilogi om Maj, Att föda ett barn. Den obemedlade unga flickans utsatthet i ett påtvingat äktenskap under det tidiga 1900-talet. Det är nästan outhärdligt att läsa. Men kanske inte förvånande ändå att litteraturen tar upp en berättelsen igen och igen, som hänt så många gånger i verkligheten. Och som fortsätter att hända, i nya versioner. Kerstin Thorvall hjälper oss att inte glömma bort det.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Systerskap i botten av näringskedjan
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse