I Vidås finns det som Klara kallar ”familjetrasslet”. Både hennes mor- och farföräldrar bor där och nu verkar det dessutom som om hennes mystiska faster också tänker bosätta sig där. I en liten by som Vidås, blir familjerelationerna mycket viktigare än i en stad. Släktens historia spelar en stor roll i vardagslivet och Klara börjar bli stor nog att förstå sammanhangen.

Särskilt farfar men också andra personer i berättelsen ger oss en liten lektion i dialekten jamska. ”Ja nu är hon glad. Ida är hemma. Det var så länge sen vi hadd bägge barna hemma. Å du, Elin, och lillflickan. Nu är hon glad, he är hon.” säger farfar om farmor som glädjer sig åt att hela familjen är i Vidås över sommaren.

Siv på hembygdsgården talar inte bara jamska, hon berättar även om sitt möte med vidugast:

He var 1982, säger Siv. Je jobba natt på ålderdomshemmet som vi hadd hen då å je cykla heim på morgonen. I gryningen var he. Långt hår som skiftade i silver och grönt, alldeles som he sägs. Hon stod på kyrkogården, vid n´dan gamla bänken under björken.

Vidugast är snarast att översättas med skogsfolk och här blandar Maria Hellbom kända övernaturliga väsen med sina egna. Här samsas Midvinterdrottningen, Älgkungen och Skogsfrun och för alla handlingen framåt.

De tidigare somrarna har Klara varit ensam med sin kärlek till skogen och sin magiska förbindelse med vidugast, men i år blir hon vän med Aron som verkar dela hennes förmåga att uppfatta det övernaturliga. Det är fint att se hur vänskapen mellan barnen växer fram och hur de utvecklas till en blandning av detektiver och rådiga spöktämjare, men fortfarande får vara barn som älskar tacos.

Just blandningen av möten med övernaturliga väsen och verkligheten med klimatkatastrof och skogsbränder, gör att boken faller även fantasyskeptiker som mig på läppen. Det är tillräckligt mycket konkret skog, badande i sjöar och matlagning för att det ska tilltala oss som gillar det konkreta och verkliga. Men vem vet egentligen, vilka väsen som bor i skogen och Maria Hellbom skildrar dem lika tydligt som hon beskriver hur det känns att gå på mossa.

Ibland tycker jag dock att det blir lite för överbelastat. Att skildra byliv kontra stadsliv, kärlek till naturen, vänskap och ansvar för varandra räcker gott för mig. Maria Hellbom bygger dessutom in rasism eftersom farmor kommer från Thailand och Klaras föräldrars misslyckade provrörsbefruktning och jag tycker att det gör hela berättelsen lite mer tungrodd än vad det hade behövt vara.

Men faktum kvarstår: det är en fin berättelse där naturen tillåts spela huvudrollen.

Similar Posts:

• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Uråldrig magi och moderna monster
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• En kraft som vägrar släppa greppet
• Framtidskänslor

Övergångarna, de döda, finns mitt ibland oss, goda och onda. Det är motståndsrörelsen hos Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och John Ajvide Lindqvists odöda, det är Maria Gripes flirt med verkliga vetenskapsmän och filosofer (här Swedenborg och Polhem) och märkliga telefonsamtal.

Sagans klassiska ingredienser finns där – uppdraget, de som hjälper och de som är på motsatt sida men förankringen i nutiden är total – det är med mobiltelefonens hjälp man säkrast identifierar en övergångare och hjälparna är uppdaterade och självklara i sina roller, som före detta kåkfarare respektive lastbilschaufför. Det inträffar överraskande saker och sker omkastningar men inte så överraskande utan följande de mönster som brukar förekomma.

Jag tycker om att det är ett så tydligt Stockholm som tecknas, jag tycker om att hela tiden vara geografiskt hemmastadd, kanske särskilt när det är något övernaturligt som ska utspela sig. Tunnelbanestationer och gatuadresser att hålla fast vid när resten flyter. Det är också rejält med alldeles vanliga realistiska inslag, som utanförskap i skolan, föräldrarnas konflikter och knepigt festande men med det extra osäkerhetstillägget – vilka kan man egentligen lita på?

Övergångarna är första delen av en planerad serie, vilket dock inte nämns på omslaget, så det känns lite grann som ett långt pilotavsnitt där slutet skulle kunna vara ett riktigt slut, om än ett väldigt öppet.

Så, välbekant men ändå spännande, med bra driv i texten och fin blick för små nyanser i det vardagliga.

Similar Posts:

• Tunn historia, tunt berättat
• Sagoäventyr i Lindgrensk anda
• Bättre än på tv!
• Ö- och morfartryggheten
• New York-galenskapens fantasy-förklaring

Samlingens första novell, ”Vid världens ände”, är en liten dystopisk science fiction-historia som kretsar kring familjerelationer och känslor på olika vis. Bland ingredienserna återfinns också extremt hungriga nanorobotar, ljusskulpturer och rymdfart. Jag är osäker på om jag gillade slutet av historien, men i övrigt tycker jag den var finstämd. Extra plus för beskrivningen av ljusskulpterandet.

Kärlekshistorien ”Tills tiden skiljer oss åt” är en riktigt space opera, en av mina favoritgenrer. I det närmaste oändliga tidsspann, artificiell intelligens, tidsresor, längtan och en smula kvantskum är huvudingredienserna. Att Källner hinner med hela den här historien i en novell på omkring sextio sidor är imponerande. Hanterandet av de vanligaste tidsreseparadoxerna är också snyggt skött. Hur långt kan man komma när man i sin desperation och maktlöshet sträcker sig efter ett halmstrå? I det här novellen mycket, mycket långt på alla vis.

Den tredje novellen, ”Jormungand” har jag skrivit om tidigare, men är kortfattat en välskriven Chtulhu-historia som utspelar sig på ett statligt verk i Sverige. Det märks att Källner är väl bevandrad i Chtulhu-mytologin med allt vad det innebär av uråldrig ondska och mystiska platser.

”Memento Mori” är förvånansvärt mörk för att vara en superhjälte/superskurksaga. Att den utspelar sig i Malmö är lite kul, inte den stad man oftast tänker på när hjältar med flygförmåga dyker upp. Både stämningen och världsbyggandet är av hög klass. En sorglig saga om manlighet, medberoende, hämnd, hävdelsebehov och de ljusskyggare delarna av det mänskliga psyket.

”En sista kyss farväl” är ännu en kärlekshistoria som handlar om tid. Ett kanske inte så efterfrågat återseende, ojämnt åldrande, övergivenhet och rymdresor. En omfångsrik historia på knappt tio sidor.

Den näst sista novellen, ”Stockholms drottning”, är min favorit. Fantasy i Stockholmsmiljö med drakar, alver, troll och andra klassiska sagofigurer. Att en klan drakar bor i teatern Göta Lejon på söder och att Globen är invaderad av någon slags formlös ondska är ganska spännande på något vis. Jag gillade hela den här underdogberättelsen, äventyr, vänskap, svek, grymhet och en hel del annat ryms här. Men jag tycker att kostymen känns lite trång, här finns material och uppslag till minst en roman. Jag skulle gärna läsa mer och längre berättelser om den här versionen av Stockholm.

Den avslutande novellen, ”Gamma”, är en sidohistoria till ”Tills tiden skiljer oss åt”, men utspelar sig så långt efteråt att universum har hunnit kallna. Två vinddrivna existenser flyr det (förhoppningsvis) sista kriget. Efter många år av resande i ett dött och tomt universum gör en av dem en upptäckt som förändrar allt.

Jag tycker att Oskar Källner håller ovanligt hög klass bland de svenska fantasy- och science fiction-författarna. Ofta känns den här sortens litteratur på svenska ganska ofärdig och dåligt redigerad men här är både berättarteknik och uppfinningsrikedom på plats. Jag rekommenderar definitivt en genomläsning av den här novellsamlingen. Källner driver själv Fafner förlag som givit ut den här boken, ett bevis på att egenutgivna böcker kan hålla samma (eller högre) klass som böcker från de stora förlagen.

Similar Posts:

• Lite gnissel i maskinen
• Mörk framtid igen
• Mörkermaskin
• Magiska berättelser
• Fast i ekokammaren

Det är i alla fall premissen för Elin Säfströms romandebut En väktares bekännelser. Här är huvudpersonen, femtonåriga Tilda Modigh, en ”väktare” med uppgift att hålla ordning på Stockholms alla tomtar, troll och älvor, så att vanliga människor förblir ovetande om deras existens och så att inga konflikter uppstår. Särskilt finns det ett gäng rumliga tomtar med fotbollshuligantendenser som är ett sjå att hålla i schack.

I vanliga fall är det Tildas mormor som vakar över Stockholmsrådarna – ja, över hela södra Sverige, faktiskt – men just nu är hon i Norrland för att hjälpa väktaren där att få kontroll över en epidemi av jättar och troll som går bananas. Tilda ska bara hålla ställningarna ett tag.

Det blir förstås svårare än hon har tänkt sig. Rummeltomtarna hittar på hyss (de är verkligen inte särskilt barnvänliga tomtar, utan super och ligger runt närmast oavbrutet), en stor flock urkorkade jordvättar slår sig ner i skolans källare, hjälphunden Dumpe verkar ha tappat väderkornet och dessutom börjar ryktet gå att en riktigt ond häxa eller något åt det hållet härjar. Ja, och så har ju Tilda en del rätt normala problem också, som med sin oengagerade mamma, sin döda pappa, senila farmor, sårade bästis och ursnygge Hakim som hon bara måste råka göra konstiga, pinsamma saker inför hela tiden.

Förlaget Gilla böcker ger till stor del ut böcker för unga som funkar hur bra som helst även om man, som jag, är 30 going on 40. För En väktares bekännelser är målgruppen dock satt till 12-15 år och jag känner mig faktiskt bitvis för gammal för den. Det handlar delvis om att intrigen blir lite för genomskinlig, delvis om huvudpersonens väl skildrade ålder, hennes svärmande för Hakim och just detta med hur pinsamt allting är. Allt detta gör säkert romanen utmärkt för sin verkliga målgrupp, och mycket mer än så kan man kanske knappast begära. Säfström skriver in sig i en tradition av första persons- eller till och med dagboksskildringar med en direkt, galghumoristisk ton som brukar tilltala läsare i nedre tonåren.

Själv är jag framför allt förtjust i det här med att placera in väsen från nordisk folktro i en modern, urban miljö. Att det hänger troll i tunnelbanan och tomtegäng i skejtparkerna eller finns krogar och butiker dolda med magi för oss vanliga dödliga är ett fantasieggande koncept. Möjligen måste jag sätta lite frågetecken för själva väktarorganisationen – hur kan det rimligtvis fungera att en enda person är ansvarig för hela landshalvor när Tilda uppenbarligen har mer än nog att göra enbart innanför tullarna?

Kanske kan vi få veta mer om det i en uppföljare? Den här världen känns ändå klart värd att återvända till.

Similar Posts:

• Klassiska sagor för vinternatten
• Allt om tomtar och lite om andra väsen
• Nyklassiska troll
• Tomtar tomtar tomtar tomtar
• Bland tomtar och troll

Återigen är det något skumt som händer i Mariefred. Tiden pulsar och mörkret väller in, som Estrid och Magnar uttrycker det. De driver det hemliga biblioteket, dit de två fosterhemspojkarna Alrik och Viggo hittade redan i den första boken i PAX-serien (Nidstången, 2014). I Näcken får vi även stifta närmare bekantskap med pojkarnas mamma, Yrsa, som sägs ha blivit nykter nu efter en tid på behandlingshem. Vad betyder det? Kommer Alrik och Viggo att tvingas flytta tillbaka till henne nu? Vill de det? Nu när de trivs så himla bra hos Laylah och Anders. Och med Freja och allt!

PAX-serien är skrivna för åldersgruppen 9-12, och varvar luftiga rafflande spännande kapitel med serieliknande illustrationer. Jag lockades av det mytologiska temat (i varje bok bekämpar de en karaktär som går att härleda till nordisk mytologi och svensk folktro) när jag valde att recensera Näcken. Men fick ärligt talat lite kalla fötter när det visade sig vara inte mindre än fem böcker att läsa igenom innan jag skulle komma fram till denna. (Det går förstås att hoppa över någon, men med stor risk att inte riktigt hänga med.) Men, det var innan jag börjat läsa Nidstången…

Jag ska berätta en hemlighet. Varje gång jag plockar upp en skönlitterär bok är min innersta önskan att den ska få mig att bli som ett barn igen. Det vill säga, jag vill sugas in utan möjlighet att lägga ifrån mig. Jag vill glömma bort tiden och bara försvinna in i denna andra värld som presenteras. Jag vill mentalt tillbaka till den där slukaråldern, när allt jag krävde var att ingen störde mig, bara lät mig läsa ifred. Handen på hjärtat, det händer alltför sällan. Men med PAX-böckerna händer det.

Hemma hos Laylah och Anders kan Alrik och Viggo slappna av. Det är fredagsmys, och de får vara barn på riktigt. Behöver inte oroa sig för mammas humörsvängningar, eller äta chips istället för middag. Det är skönt. Men kanske ännu bättre är det förstås att befinna sig hos Estrid och Magnar, som förbereder sig för att möta svarthäxan. Även Viggo och Alrik visar sig ju besitta magiska krafter. Att svarthäxan tagit Mariefred i besittning märks på både det ena och det andra sättet. Iris, som kom in i handlingen i och med Mylingen, bok nummer tre, visar sig vara bättre med trollkonsterna än någon av de andra kunnat ana. Och hur ska det egentligen gå med Viggos och Hej-Henrys vänskap?

Med de tidigare böckerna har en värld skapats, problem har planterats ut. Trådar löper kors och tvärs, den ena boken omlott till den andra. Säkert är det Åsa Larssons deckarfärdigheter som lyser igenom, i alla de cliffhangers som liksom gör det omöjligt att inte läsa ett kapitel till, bara ett kapitel till! (Och sen en bok till. Och en till. Och fattar ni, nu måste jag vänta till oktober innan nästa kommer; oktober?!)

Saker som irriterar mig, för det finns ju alltid saker som irriterar mig, är när ett kapitel slutar på samma sätt som nästa börjar. Jag kallar det Sunset Beach-effekten. Det handlar om att vara övertydlig, inte lita på att läsaren hänger med (vilket jag tror att den gör, även om den råkar vara ett barn), och får resultatet att handlingen hackar till helt i onödan. Det hade helt enkelt kunnat bli bättre på sina ställen, rent kvalitetsmässigt.

Det händer att jag ifrågasätter illustrationerna. Avslöjar de saker som inte hänt än, innan jag läst det? Förstärker de? Eller förtar de? Här tror jag dock att en icke läsvillig nioåring kan ha andra åsikter än jag. Bilderna och den luftiga layouten bidrar till det lättlästa. Samtidigt är det något med Henrik Jonssons illustrationer som skaver. Hur snygga de än är (och det är de), sällar de sig ofta till Barbie- och Kendockornas kroppsideal. Det är många höga kindben och väldefinierade stora muskler. Det är snyggt, men i en barnkontext; hur genomtänkt känns det? Även i filmens värld har vi vant oss vid denna typ av perfekta plastmänniskor, titta bara på en Hollywoodrulle från 90-talet och jämför, så ser ni vad jag menar. Kanske är jag känslig, men det stör mig.

Ibland blir bilderna ordentligt läskiga också. Det däremot, tycker jag om, men unga som har svårt att sova för monster i garderoben kanske behöver varnas. Utan att avslöja något, så: näcken ser inte riktigt ut som vi är vana vid…

Blir det för grabbigt? är också en fråga jag ställt mig. Svar: ibland. Alrik och Viggo utsätts för otrevliga kompisar i skolan, det är en manlig kontext med slagsmål och hot. Genomgående är det fler män än kvinnor i serien. Som kvinnlig läsare känner jag mig inte utestängd. Men inte heller direkt representerad. Ändå lyckas författarna hålla sig ifrån de värsta stereotyperna. Viggo slåss till exempel hellre med orden än nävarna, något jag uppskattar.

PAX-serien påminner förstås en del om Cirkeln, och även Harry Potter. Tankarna går också till Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta; syskonkärlek är ett bärande tema. Men världen är sin egen, här har Larsson och Korsell lyckats bra med att skapa levande karaktärer som jag snabbt tar till mitt hjärta och följer.

Näcken och resten av PAX-serien rekommenderas för läströtta, unga som äldre. Med överhängande risk för ett starkt beroende förstås, och därigenom ovilja till social samvaro några veckor framöver…

Similar Posts:

• Idén är styrkan
• Passar i samma ram som första boken
• Stockholmsfantasy
• En förtrollande bok
• För den som söker spänning

Som litterärt tema är det dock inte så nytt som man kan frestas att tro. Svensk skräcklitteratur må ha varit ganska sporadiskt förekommande fram tills hyfsat nyligen, men de författare som har använt sig av skräckens arsenal i sina berättelser har oftast funnit inspiration just hos den inhemska folktron – och de är inga småpotatisar! Selma Lagerlöf, August Strindberg och Pär Lagerkvist är bara några exempel. En av Sveriges ledande fantastikexperter, Annika Johansson, säger i en retrospektiv trendspaning (ursprungligen publicerad i tidskriften Minotauren) att gammal folktro i nytt utförande har varit ”det enda återkommande inslaget, det enda som verkligen kan kallas trend” i det svenska skräckberättandet, alltsedan mitten av artonhundratalet.

Som några mer nutida exempel kan nämnas John Ajvide Lindqvists novell Gräns och Stefan Spjutss roman Stallo, som båda handlar om nutida troll, eller Pål Eggerts roman Borde vara död, där handlingen kretsar kring ett skogsrå i modern stadsmiljö.

Frida Andersson Johanssons romandebut står sig ganska bra i den kontexten. Här är det myten om Näcken som får en ny gestaltning. Tvåtusentalets vattenvarelse bär vattnet med sig upp på land. Han är grannen i huset bredvid, den snygga killen på krogen. Han är den metrosexuelle mannen som använder ansiktsscrub, badar i fuktgivande örtbad och doftar gott av tallbarr. Den moderna näcken är vällustingen som försörjer sig genom att strippdansa på möhippor i glittriga badbyxor. Han är vacker, sensuell och farlig. Och precis som med gamla tiders vattenvarelser slutar mötet med honom för det mesta i berusande extas, blod och död.

Som bok betraktad är Dränkt ren underhållningsskräck. Ingen samhällskritik, inga riktiga djup, inga överraskningar. Inget språkligt eller berättartekniskt som sticker ut. Men det behövs heller inte: ibland är det just lättillgänglig underhållning man vill ha. Även om det också innebär att man ibland får skumma sig förbi några småtråkiga sidohistorier för att komma till det spännande.

Romanens huvudkaraktär, Unn, är en vanlig kvinna med en ovanlig bakgrundshistoria. En uppväxt färgad av vanvård och dramatik, i händerna på en välment men psykiskt instabil och självmordsbenägen mamma: veckotidningsmediet Madame Zelda, med sina förvirrande skogspredikningar och sitt prat om ödlor och Mannen i vattnet.

Den vuxna Unn är i 30-årsåldern och går nu i terapi för att lära sig hantera både den komplicerade relationen med mamman och rädslan för att galenskapen ska gå i arv hos henne själv. Kommer hon också att en dag att börja prata för sig själv och se sådant som inte finns? Och hur försonas man med en förälder som bestraffade hellre än belönade, vars uppfattning om uppfostran bestod av att lämna en ensam i ett kallt badkar i timmar i sträck?

Även om Unn är ganska ensam på grund av sina barndomsupplevelser lever hon ändå ett vanligt liv i övrigt. Hon har ett jobb som projektledare och hon har den lojala bästa vännen, Jessika, som hon går ut och tar en drink och pratar tjejsnack med då och då. Unn blir också intresserad av grannen, som hon börjar dejta så smått. Samtidigt märker hon hur hon sakta förändras – hon drömmer mardrömmar som påverkar henne även när hon är vaken, och hon börjar uppleva saker som är svåra att förklara. Och när dödsfallen i staden blir allt fler och allt underligare börjar det gå upp för Unn att grannen kanske inte är den hon trott …

Dränkt är en bok som är perfekt som småskrämmande sommarläsning, och på sina ställen är den riktigt bra. Men jag hade önskat mig mindre förklarande i slutet. Det tycks vara en vanlig tendens hos skräckförfattare att vilja knyta ihop alla lösa trådar, men många gånger vore det nog bättre om de lät bli. Mystiken är ju ofta det som skrämmer mest och om den här boken hade tagit slut bara ett par stycken tidigare än den nu gör hade den som helhet varit så mycket bättre.

Similar Posts:

• Skräckmästarens nya kläder
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• All världens onda gengångare
• Blodigt i de norska skogarna

Ett par noveller är publicerade tidigare (en redan 1926), men de flesta är nya. En del av författarna är debutanter, några är etablerade och vissa irriterade mig ovanligt mycket. I Historien om P levererar till exempel A.R. Yngve ett tankeexperiment om en kvinnodominerad värld, sadosex, maktfördelning och dylikt. Novellen känns som om Ayn Rand skulle ha mixat ihop Egalias döttrar med Fifty shades of grey. Att författaren (på förlagets hemsida) känner sig tvungen att skriva en ursäktande brasklapp om textens tema gör inget bättre. Andra noveller lovade mer än vad de höll, till exempel Flickan och havet av Sten Andersson. En ganska fin novell om att försöka äga något man inte har rätt till och hur fel det kan bli, även om man har hur goda intentioner som helst. Men på den tidigare nämnda hemsidan skriver författaren i sin kommentar:

… att du kommer att bli överraskad. Jodå, jag lovar. Du BLIR förvånad!

Jag blev varken överraskad eller förvånad utan skrev (spoilervarning) ”sjöjungfru?” i marginalen redan efter två och en halv sida.

Trots att jag inte fann något särskilt nyskapande bland novellerna så finns det ändå en del som var både välskrivna och roliga att läsa. En del författare vill jag absolut läsa mer (och ibland längre) berättelser av, bland andra Boel Bermann vars Garderoben är en slags omvänd Narnia-historia med en ovanligt lyckad beskrivning av dystopin vi lever i. Bermann har ett säkert språk, en glimt i ögat som lockar till vidare läsning. Knorren på slutet är kanske inte helt oväntad eller nödvändig för historien, men fungerar. Grå av Sofie Trinh Johansson är en tidsresehistoria om bland annat kärlek, makt, minne och robotar. Samhällskritiken den kretsar kring är lite väl tungfotad (även om jag håller med i stort). Men den är snyggt skriven, spännande och tidsreseparadoxerna fungerar bra. En annan spännande historia är Nyfödd av Love Kölle. Den handlar om artifakter från rymden, näriga företag och det allenarådande gubbväldet. Att den nämner Stockholms (i mina ögon) snyggaste tunnelbanestation (Vreten), gör den ännu bättre.

Hon som dömer av Oskar Källner är min klara favorit, en space-opera med allt vad det innebär av stora rymdstrider och långa tidsperspektiv. Källner leker in mytologi, och det känns som om han behärskar sin genre bra. Helt klart den berättelse jag tycker står sig bäst i ett internationellt science fiction-sammanhang.

Rent generellt skulle en majoritet av de här novellerna ha mått bra av en hårdare redigering, både språk och handling är ofta lite för stelt och osvängigt för att jag ska kunna ryckas med på riktigt. Jag rekommenderar en genomläsning för den som vill uppdatera sig på den svenska science fiction-scenen, men önskar mig klarare lysande stjärnor och mer polerade ädelstenar till nästa gång.

Similar Posts:

• Framtidskänslor
• Mörkermaskin
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Mörk framtid igen
• Rumänska berättelser i en snygg och slarvig antologi

Tills han en dag får en utskällning av den nyinflyttade tjejen två lägenheter bort. Hon har i sommarhettan tappat ut sina överlastade Ikea-kassar (”a disaster area of picture frames, throw pillows, and water glasses with names like Flukta and Varmt, which I’m convinced are dirty words that the Swedes use to mock us”) och blir förbannad över att han inte erbjuder så mycket som ett sympatiserande mummel. Hon ser ju att han står där i korridoren och glor.

Ja, Elizabeth ser honom. Det blir början till en slags vänskap, och ganska snart en romans, med den uppenbara komplikationen att hon naturligtvis tar för givet att andra människor också ser honom.

Invisibility berättas omväxlande ur Stephens och Elizabeths perspektiv och även om det börjar lite knackigt med överdrivet mycket exposition – det hade varit bättre att bara gestalta hur det här med osynligheten fungerar snarare än att i detalj förklara det – blir jag snabbt fängslad av det som framför allt framstår som en metafor för kärlek. Elizabeth ser Stephen. Det låter säkert övertydligt, men beskrivningen av Stephens upplevelse, så nära sammanlänkad med förälskelsen, träffar mig rätt i magen. Att känna sig sedd.

She looks at me again. Studying me. I can’t help but be drawn to this. Such a new experience. Such an unexpected turn. A question rises within my thoughts, and before I can stop it, I find myself asking it aloud.
”When you look at me, what do you see?”
I have never had a chance to ask this question before. And even the act of asking makes me shake, makes me feel as if I have opened up my chest and shown her what’s inside. I am not ready for any of this, and I do it anyway.

Så småningom förvandlas romanen från en New York-vardaglig kärlekshistoria med ett visserligen övernaturligt inslag till någonting annat. Till mer vilken-fantasy-som-helst. Stephens osynlighet beror på en förbannelse, kastad innan han ens föddes, av en ond ”cursecaster”. Fler karaktärer kommer att ingå i ett system av förbannare, förtrollare och sådana som kan se förbannelserna (jag kommer inte riktigt på ord att översätta dem till) i en slags magisk parallellvärld. Det finns roliga effekter av det, som att vi få veta att till de vanligaste förbannelserna i New York hör oförmågan att få tag i en taxi, men annars känns fantasy-intrigen ganska hopplöst standard.

Jag har inte läst något av Andrea Cremer förut och jag tycker mycket om David Levithan och hans tidigare samarbeten med Rachel Cohn respektive John Green, så det känns ju nära till hands att skylla det som inte fungerar i Invisibility på Cremer. Förmodligen är det inte fullt så enkelt.

Något är det i alla fall som inte riktigt funkar. Det är som om romanen vill vara två olika saker och därför inte riktigt lyckas vara någon av dem. Relationerna kommer i skymundan. Den mer handlingsorienterade intrigen drar igång för sent för att hinna växa till sig ordentligt.

Där det fungerar – för sådana stunder finns det definitivt också – förstärker de där båda sidorna varandra istället för att dra åt olika håll. En förbannelse över en vardaglig familjemiddag, en magisk attack mitt i parken, en alldeles vanlig, underbar lillebror som hamnar mitt i den magiska striden – där blir handlingen angelägen. Där sitter jag med hjärtat i halsgropen en stund.

Inte minst blir jag sugen på att se Central Park på riktigt. Fast jag skulle uppriktigt sagt inte oroa mig för att bli attackerad av onda trollkarlar där.

Similar Posts:

• Glitter, glamour och Schrödingers katt
• ”Dagen börjar vid midnatt”
• En julsaga
• “I do not wish. I serve.”
• Relationer i New York

Det fanns ingen tvekan om att jag älskade första delen i serien, och jag älskar den här precis lika mycket. Det finns inga transportsträckor i Safirblå, när du väl har börjat läsa är det bara att fortsätta tills boken är slut. Så se till att du har tid att läsa när du börjar eftersom allting annat (barn, kärlek, kompisar, hushållsarbete, husdjur, jobb och skola) kommer att få stå undan. Det är vid sådana här tillfällen som jag är tacksam för att jag läser snabbt eftersom det innebär att resten av världen bara behöver lida av min frånvaro i ett dygn, längre tid än så tar det inte att läsa Safirblå, om man sträckläser vill säga. I den här delen får vi svar på en del av de frågor som har ställts, samtidigt som nya hela tiden väcks. Vi får bland annat veta att Gwendolyn och Gideons tidsresande är mycket mer än en väl dold familjehemlighet. Nu står de i färd med att rädda världen från både sjukdomar och krig och Väktarna samarbetar med högt uppsatta politiker och världens mäktigaste.

En av anledningarna till att Safirblå är så bra är huvudkaraktären Gwendolyn, här beskriven av Gideon:

”Jag vet att vi inte ens känt varandra i en vecka och i början tyckte jag att du var ofattbart … barnslig och förmodligen betedde jag mig som ett äckel gentemot dig. Men egentligen är du otroligt komplicerad, man vet aldrig vad du ska hitta på härnäst, och ibland är du rent av skrämmande, eh … naiv.”
(…)
”Men i nästa stund är du hur kul som helst, och klok. Och obeskrivligt söt.”

Och jag vill verkligen hålla med Gideon om allt! För Gwendolyn är rolig och smart, naiv och komplex och det är ovanligt att karaktärer får vara både och. I Rubinröd fick Gwendolyns bästa kompis Leslie större plats än vad hon får i den här boken, det är synd för Leslie är också en stark och klipsk kvinnlig karaktär. Men istället ger det plats till en ny, lite annorlunda kompis. Gwendolyn ser sånt som andra oftast inte ser, som spöken och gargoyler. En gargoyl är ungefär lika stor som en katt, har tryne, lodjursöron, två runda horn, vingar och en fjällig ödlesvans. Xemerius blir snabbt kompis med Gwendolyn, hon kan se och prata med honom, men för alla andra pratar hon rätt ut i luften. Figuren är ett väldigt roligt inslag i romanen, Xemerius personlighet är väldigt humoristisk och med egenskaper som att kunna gå igenom väggar, tjuvlyssna på vad andra säger och ha levt i flera hundra år blir han en väldigt användbar vän.

Jag avundas alla läsare som har tålamod att vänta tills alla delarna i Ädelstens-trilogin är utgivna och då läsa alla i sträck. Böckerna är skrivna som en enda lång bok, vilket gör att delarna slutar rätt abrupt. Därför är det också lätt att drabbas av svår separationsångest eftersom boken slutar utan avslut. Som tur är finns det ett krypto i slutet av boken som går att lösa med samma system som Gwendolyn och Leslie har använt sig av. Det dämpar desperationen över att boken är slut lite grand men får mig inte att sluta spekulera i hur det här egentligen ska sluta.

Similar Posts:

• En roman det slår gnistor om
• This one goes to 11
• Blod är tjockare än vatten
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• Stockholmsfantasy

Vi befinner oss i en berättelse som försöker reda ut berättelsen om en annan berättelse, och metaperspektivet är ständigt närvarande. Vad som händer i vilken berättelse och vilken karaktär som medverkar var är mindre klart och mindre viktigt, tills jag börjar läsa med pennan i min hand. Då får jag ändå struktur på vad som händer, vem som är vem. Hade jag läst Fantasy som en Novellix är tänkt att bli läst: i mobilen, i farten, ute i verkligheten, så hade upplevelsen blivit som något man är med om under en bra fylla. Förvirrande, förtjusande, förtrollande.

Och mitt i alla de känslorna finns det ett fantastiskt fint omslag som Lina Ekstrand har illustrerat och formgivit. Vilket gör att Novellix ännu en gång har slagit sig själva och producerat ännu en snyggare fyra.

Fantasy ställer sig också hela tiden frågan om vad som händer på riktigt och vad som är påhitt. Att alla berättelser kanske har hänt i verkligheten men slår sig fri från ansvar genom att kalla sig för roman, uppdiktat, fantasi. Mina tankar går till det havererade projektet att göra film av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens roman Cirkeln. Men jag är för dåligt uppdaterad kring vad som egentligen hände och händer med det för att kunna avgöra om det ligger någon verklighetsförankring i det. Malte Persson lyckas i vilket fall som helst med att få mig att leta.

Jaget i Fantasy är likgiltig och sval. Hon säger sig vara ointresserad av människor men intresserad av deras historier. Jag tänker att människor är sina historier och att det är samma sak. Hon säger sig känna skuld för att Dvärgen blir kär i henne för att hon tror att hon borde känna skuld över det. Hon är för bortskämd, polerad stereotyp och självmedveten, men det går att älska henne för det. Dock känner jag mig en aningens lättköpt.

Ja, jag erkänner gärna att jag fascineras av folks drömmar som krockat eller krossats eller åtminstone krackelerat. Det har att göra med min uppväxt, som jag inte ska gå in på här. Det räcker att jag förblir den bortskämda konstskolebruden, den privilegierade snygga föräldrafinansierade snorungen, en kliché med perfekt hy, för vilken inga dörrar är låsta men som ändå aldrig kommer mycket längre än trappuppgången. Fast trappuppgångar kan vara intressanta ställen, det ska gudarna veta. (Note to self: ett helt annat projekt: allt jag gjort i trappuppgångar, konkret, symboliskt, etcetera.)

Språket som fenomen eller vetenskap har också en stor plats i Fantasy. Det blir en tydlig koppling till Malte Perssons tidigare författarskap och ger Dvärgen någon form av uppgift. Han är en sådan där människa som bygger fantasispråk utifrån andra fantasispråk, som den alviska J R R Tolkien uppfann till Sagan om ringen. Det dras paralleller till programmeringsspråk och jag fastnar i tankar om nörderi.

Berättelsen i berättelsen beskrivs som ”stureplans-fantasy”, Snabba Cash möter Narnia. Där hittas det gömda rum i barerna runt Stureplan och man kommer ut i en helt annan värld. Och jag önskar att Malte Persson i detta nu sitter och skriver på just den berättelsen.

Similar Posts:

• Alltför vardagligt om kvinnlig vänskap
• Svensk urban fantasy
• Ny författarblogg
• Framtidskänslor
• Härskarringen