Helst skulle jag ju bara vilja utgå ifrån att en begåvad, smart och framgångsrik – och ja, vacker – kvinna blev respekterad för allt detta, men jag är tillräckligt gammal för att mycket väl minnas hur långt ifrån sanningen det varit. Jo, Dolly Parton har länge varit en ikon, men först på senare år en brett respekterad sådan. Dessförinnan bestod det ikoniska snarare i hennes stora blonda hår, stora bröst och lantliga dialekt. Bimbon.

Vilket naturligtvis säger betydligt mer om omvärldens intelligens än om hennes.

För det är ju inte Parton som har förändrat sig, utan vi som ser och lyssnar på henne. Vi som ganska hastigt och lustigt insett vilket imperium hon har byggt upp, vilken enorm låtskatt hon har skapat. Hon själv – med sitt egensinniga sätt att klä sig (enligt egen utsaga baserat på den vackraste kvinna hon visste som barn, traktens prostituerade), sina smarta, avväpnande repliker och intressanta satsningar – är ju precis densamma.

När den amerikanska journalisten Sarah Smarsh tar sig an Parton är det på ett djupt personligt sätt. Hon skildrar hennes karriär, med beundran men utan att bli alldeles okritisk, och hon skildrar de kvinnor för vilka Parton länge framstått som en förebild, eller kanske snarare: som någon som ser dem och som skriver om deras tillvaro. Det handlar om kvinnor som Smarshs egen mamma och mormor, om fattiga, mestadels vita amerikanska kvinnor med hårda, dåligt betalda jobb och inte sällan stormiga relationer.

Smarshs bok inleds med dedikationen ”Till mormor Betty”, och jag måste säga att den här kvinnan är en lika stor behållning i min läsning som titelpersonen. Betty är jämngammal med Parton, och kan verkligen sägas tillhöra ”kvinnorna som levde hennes låtar”. Att sjunga med, skratta och gråta till Partons låtar i bilen tillsammans med Betty eller med sin mamma hör till Smarshs återkommande barndomsminnen. Man pratade inte alltid om livets alla svårigheter och smärtor, men man lyssnade till Dolly Parton tillsammans och bara visste.

Betty var 34 år när hon fick veta att hon skulle bli mormor. När hon var 32 hade hon skiljt sig från inte mindre än sex män:

Den första sköt henne. Den andra kidnappade hennes son. Den tredje krossade hennes käke. Den fjärde var en kortvarig affärsuppgörelse: hon kunde visa för domstolarna att hon hade en make, vilket en advokat hade insisterat på när hon försökte få tillbaka sin son, och han, som invandrat från Mexico, kunde få amerikanskt visum. Den femte visade sig vara irreparabelt känslomässigt märkt av sin tjänstgöring i Vietnam. Den sjätte klagade ständigt på Betty och min mamma, som vid det laget var tonåring.

Så Betty stack, gång på gång. Hon kände inte till feministisk teori eller begreppet patriarkat, konstaterar Smarsh: ”Hon visste bara att hon inte tänkte låta någon man, stad eller chef behandla henne eller hennes barn illa.” Och om läsaren vill invända att Betty kanske var en rastlös person, kanske till och med drogs till trubbel och elände, ja, då konstaterar Smarsh bara torrt att ”då underskattar man hur mycket elände en fattig kvinna på 60-talet kunde drabbas av”.

Kanske passar inte den här personliga, lite spretiga berättelsen om en ikon och hennes lyssnare alla. Jag har läst recensenter med invändningar mot spretighet och mot att kanske inte vartenda skrivet ord om Parton tagits i beaktande, men jag kan inte riktigt se den poängen. Det här är ju ingen forskningsöversikt eller akademisk avhandling. Det är en personlig essä om klass, samhörighet och om en sorts feminism som, på gott och ont, sällan ikläder sig ordet feminism, men som handlar om längtan efter och kravet på att få behandlas som en människa. Och om styrkan i att få höra och se det egna livet skildrat i musik, på scen och film.

Similar Posts:

• Så mycket mer än bara bröst
• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)
• Att förändra eller förändras
• Skål för jämställdheten!
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”

Doris har egentligen nog med sitt jobb – att arbeta med kommunikation för en dokusåpa där deltagarna är minst sagt knepiga och krishantering står som huvudpunkt på agendan kräver sitt. Därtill kommer familjen hemma i Värmland – de skilda föräldrarna som bor på samma gata och vars relation till såväl varandra som döttrarna är ganska problematisk.

Men nu måste hon ta reda på vem Petter egentligen är och när hon av en slump får veta att han har fortsatt sitt nätdejtande under annat namn börjar hon misstänka att hon inte är ensam om sin upplevelse. Med hjälp av Facebook kommer hon i kontakt med ett flertal andra kvinnor som delar hennes erfarenhet.

Berättelsen står stadigt förankrad i nutiden med TV-program, appar och sociala medier och även om det delvis är en drift med såväl influencers och dokusåpor som dejtingappar är det ofta med ett i grunden kärleksfullt öga till människorna som finns där. Det är rappt och roligt och en del typer, för delar av persongalleriet är snarare typer än personer, är fångade på pricken.

Samarbetet mellan de lurade kvinnorna skildras bra. De hjälps åt, berättar, stöttar varandra och är starka tillsammans. Visserligen är det få dialoger mellan kvinnor som skulle klara Bechdeltestets sista punkt (att kvinnor talar med varandra om annat än män) men här har de ju förts samman av just den anledningen.

Det är en underhållningsroman där de mörka sidorna finns med mer som kontrast och dramatiskt drivande konflikter än som något att djupdyka i. Men i förbigående nuddas en hel del saker kring gråzoner både i arbetslivet och det intima, som i en sexuell situation då Doris konstaterar att hon nog gett sitt samtycke men verkligen inte minns det. Här blir det inte något stort av det, snarare en komisk anstrykning, men det väcker ändå tankar.

Similar Posts:

• Yrke: influencerassistent
• Nakenchocksdödsdrogskändissex
• Att göra någon till sin
• Humoristiskt och lättläst om träning
• Otrohet utan rätt eller fel

Boken Clownen som inte var så rolig handlar om livet på en cirkus. Där finns trollkonstnärer med duvor i famnen, skinande vita arabhästar, en orkester i guldjackor och en cirkusdirektör i höga klackstövlar. Det första uppslaget visar en förväntansfull publik som ännu inte släppts in i cirkustältet. Linor med rader av flaggvimplar och elektriska lampor skapar feststämning.

Jag skriver att boken handlar om livet på en cirkus. Men riktigt så är det inte. Publiken blir nämligen nästan den viktigaste rollinnehavaren. För när clownen kommer ut i manegen och ska vara rolig – händer något. För det första är det bara något enstaka skratt som hörs. För det andra blir cirkusdirektören jättearg för att clownen inte är tillräckligt rolig. För det tredje hamnar läsaren i huvudet på någon i publiken.

Underhållningen som cirkusclowner förväntas bjuda på väcker åtminstone i mig mångbottnade känslor. Bakom det vitsminkade ansiktet med den förstorade glada munnen kan man ana något annat. Själva humorgreppen ute i manegen är ofta fysiska. Komiken handlar om att dratta på ändan eller få en tårta i ansiktet.

Exakt kring den här skärningspunkten kretsar sig bokens historia. Många i publiken ger sig ut på tankeflykt under clownens nummer. I stället för ett skratt formas reflektioner kring lite sorgliga saker. Exempelvis medlidande med andra som inte har det så bra. I mörkret bland en massa okända ges utrymme för pånyttfödelse.

För cirkusdirektören är det bara jobbigt. Hans ledarskap bygger inte på reflektion:

för cirkusdirektörer skriker gärna, särskilt den här

Cirkusdirektören kräver bättring annars kommer Ulrik Christoffersen (som clownen heter egentligen) att få sparken den sista. Med detta hot hängande i luften fortsätter berättelsen. De kommande dagarna får läsaren följa både clownen, hans rådgivare lejonet Leo och publiken. Har cirkusdirektören gjort rätt tolkning av publikens tystnad?

Illustrationerna är bedövande melankoliska. Stian Hole använder starka färger i sitt skapande. Ett huvud kan ibland förvrängas så att man associerar till René Magritte eller Salvador Dali. Ofta ger perspektiv och beskärningar en överraskningens effekt och ena stunden fylls jag av svindelkänslor för att i nästa fyllas av förundran.

Att läsa boken med ett barn som ännu inte lärt sig läsa tar inte lång stund – men för frågor och annat kan behövas lite längre tid. Den passar även för barn i lågstadieåldern som sitter i en kuddhörna på fritids. Men varför inte ge boken till en vuxen som borde fundera på sitt ledarskap. Ett uteblivet skratt i anslutning till ett skämt har lika många förklaringar som det finns människor.

Similar Posts:

• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Fantasi är också verkligt
• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Cirkus i närbild
• Den fina samhörigheten

Vi får följa Mai under en dag, från chocken av den alltför tidiga väckningen genom frukost, bussresa, samtal med kollegor, besök i snabbköpet och middagslagning. Under tiden förklarar hon partikelmodellen, termodynamik, kemiska bindningar, aggregationsformer, forskningsmetodik och mycket annat. Efter läsningen plockar jag fram min kemibok från ettan i gymnasiet och förbluffas en aning över hur hon gått igenom nästan allt som finns i den, om än på en mer översiktlig nivå, naturligtvis.

Det blir en blandning av teori och praktisk tillämpning, eller snarare vardagliga exempel på att allting är kemi. Ja, är snarare än handlar om. Associationerna går åt olika håll i långa kedjor och stort och litet möts från olika håll.

Mai är en nörd och stolt över det och hon älskar sitt ämne fullt och helt. Hon driver en Youtubekanal för att på ett lättillgängligt sätt presentera forskning inom främst kemi för unga och det märks. Ibland blir det lite för putslustigt men jag trivs ändå. Hon vill få sina tittar och läsare att öppna ögonen för möjligheterna och förundras av det som finns runt omkring oss. Bäst blir det kanske i ett avsnitt som handlar om vatten, vars fasta och flytande form egentligen är oerhört besynnerliga när man tänker efter.

Det är befriande att pekpinnarna är så få, trots att flera ämnen som tas upp har med hälsa att göra, som motion, socker och fett. Grundprincipen är att det är dosen som gör något giftigt, man dör inte omedelbart av transfetter eller socker men nyttan av en smoothie jämfört med Coca-Cola håller inte heller vid närmare beskådande.

Jag funderar lite över målgruppen men fastnar för den något diffusa gruppen ”unga vuxna”. Bitvis tycker jag att den borde passa för betydligt yngre men ett längre stycke om alkohol ter sig lite malplacerat i så fall, just för att det är skrivet på ett sätt som tar för givet att läsaren delar vissa erfarenheter. Eller också är jag bara moraliserande här.

Små illustrationer av såväl kemiska strukturformler som mer underhållande interfolierar texten men jag saknar det periodiska system som det hänvisas till i början. Vart tog det vägen? På samma sätt finns en del missar i korrekturläsningen och vid något tillfälle undrar jag om översättaren tänkt helt fel men då jag inte har originalet att tillgå kan jag varken dementera eller bekräfta detta. Det finns ingen notapparat men en väl tilltagen lista med hänvisningar till litteratur kapitel för kapitel.

Som författare anges egentligen Dr. Mai Thi Nguyen-Kim och jag har velat lite innan jag plockat bort ”Dr”. Doktorstiteln är viktig i det extremt titelfixerade Tyskland och livet inom den akademiska världen beskrivs som både hårt och orättvist men också oerhört givande. Roande och oroande även det, kan man kanske säga.

Jag har en särskild plats i mitt läsarhjärta för underhållande populärvetenskap som riktar sig till unga och/eller okunniga läsare och lyckas entusiasmera och undviker att vara nedlåtande och där i hyllan står den här boken säkert.

Similar Posts:

• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?
• Gegget inuti
• Generationen som kommit i kläm
• Bobby Fischer och Erik Penser i köket, inte Jamie och Per
• Så kan människor leva mer hållbart genom att härma naturen

Det finns också en annan sorts människor. De trollar fram en luftficka som får dig att brista ut i ett fniss. När jag tänker på några av dessa personer i mitt liv är jag säker på att de passerar förbi mig i VIP-kön när vi står och köar framför Pärleporten.

Humor är en sällsam yttring. En del människor har humor som levebröd. Till exempel komikern Are Kalvø som är känd för en stor skara norska medborgare. Han får tid på scenerna, i tv-studiorna och han får sina kåserier tryckta i dagspress. Tydligen är han så framgångsrik att förläggare vill ge ut hans syn på olika företeelser i bokform. En sådan företeelse – som dessutom upplevs som väldigt norsk – är att gå på tur. Fjällvandring kallar vi det på svenska.

Jag läser sida upp och sida ned i boken Fjällvandring åt helvete. Men hjälp mig, tänker jag. Har jag blivit humorlös? Handlingen bygger på att berättarjaget saknar sina vänner som alla blivit naturfrälsta.  Förbryllad sitter han ensam kvar på puben. Således gör han slag i saken och förbereder sig att gå på tur i fjällen där han inte varit på 30 år. Han tar med sig sin partner som han döper till ”Dokumentationsansvarig”. Kilometer i regn, på steniga stigar så att knät gör ont. Övernattningar på fjällstationer och hytter där de möter okända fjällturister. Han charmas inte av våta vandringsstrumpor som luktar när dagens etapp nått sitt slut. Men å, han vill så innerligt gärna förstå sina naturlyriska vänner som Instagrammar om utsikter i stället för att hänga med honom på puben. I den andra halvan av boken provar han och partnern att fira påsken i fjällvärlden. Det blir lyckosammare, för de tar med sig vänner och finner en hel del folk som de kan konversera med. I Norge är påsken helig och alla åker till fjälls.

Humor behöver egentligen inte analyseras. Det händer bara. Man kan använda en massa verktyg. Överdrifter, kontraster och överraskningar. Att ställa en vanlig företeelse i ett annat ljus kan vara effektfullt. Men det vet väl varenda unge i förskolan att ett skämt är bara roligt en gång. När Kalvø fått korn på en grundläggande sak för fjällvandraren – att ”bra skor är a och o” – upprepar han detta i kapitel efter kapitel. Han tjatar också nästan maniskt om sin inköpta jacka för fjällturen. Den är synnerligen grön.

Han försöker beskriva en rik, välmående medelklass och dess representanter som kan skaffa sig en utrustning för 40 000 norska kronor likt honom själv. Att placera sig själv i den rikes position och ironisera över habegäret är förvisso värt att pröva som humorgrepp. Tyvärr gör Kalvø inte så mycket med denna möjlighet. Vore det inte roligare om han efter sin inhandlade utrustning hade glömt densamma? Typ? Jag känner mig så uttråkad att jag tycker synd om mig själv. Är jag som läsare inte värd mer?

Ämnet fjällturism kramas ur till meningslöshet. I konstformen ståuppkomik fungerar upprepningar. En fras kan nämligen uttalas på varierat sätt och ha betoningar med en oändlig variation. Sen är det dynamiken med publiken som spelar in. Ofta är publiken dessutom full och skrattar åt minsta lilla grej – vilket i sig inte innebär att det handlar om humor.

Kära förlag och redaktörer! Ni har väl ändå den insikten att ord på papper är en egen konstform? I skrift hörs faktiskt inte de olika variationerna på en fras som kan uttalas på en scen. Och en läsare kan omöjligen förmedla till författaren hur de skrivna orden landar i kroppen. Författaren ser inte om läsaren tappar hakan, viker sig dubbel, eller fnissar. Hemläxan jag vill ge åt redaktören innehåller två ord: Stryk hälften.

Jag kan inte hjälpa det. Men det här är en ståuppare som går på tomgång. Han har säkerligen kvar sina fans i sina kanaler – en komiker är väl värd sin publik. Jag tror däremot att min humor finns i överraskningar som inte är så här förutsägbara. Humormedaljen överräcks därför till några omistliga vänner som gett mig ett gott skratt vid tidpunkter när jag mest behövt det.

Similar Posts:

• Barn inget hinder för uteliv
• Svampbok med check på nästan allt
• Bildskön och passionerad handbok
• När lekte du katt eller skaffade en brevvän senast?
• Lust och fägring

Ett brudpar mot mörk bakgrund; hon i vit brudutstyrsel, han i mörk kostym, sittande runt ett bord med en enormt stor rödrosa blomma. Hon ser ner och skriver något på ett papper medan han, med stora knäppta händer, studerar vad hon skriver. Nere på omslaget finns kemiska formler, e-kolvar, mätglas och provrör. Titeln Blybröllop framträder starkt i glittrande grått. Allt omgivet av en grågrön bladliknande ånga. Vad väntar?

På bokens första sidor får man veta att allt redan har hänt. För snart sex år sedan. Då de varit gifta i trettionio år. Nu skriver huvudpersonen, den pensionerade bibliotekarien Irene på sextiosju år, ner hela historien i en liten anteckningsbok, som hon fått av sin mor som examenspresent år 1960. Innevarande år skulle makarna firat blybröllop. Texten är Irenes ”eftermäle”, hennes ”testamente” om hur hon som är ”så snäll blev en mörderska”.

Sen följer Irenes berättelse som går tillbaka till barndom, ungdomstid och äktenskapet med Horst, elektriker och kabeldragare men framför allt hustyrann av värsta sort. Horst tar plats med sina teknikgrejor men inte minst med sina färdiga och mossiga idéer om högt och lågt som han vädrar i tid och otid. När Irene invänder hugger han av med sitt favorituttryck: ”Inga känsloargument, tack”.

Irene genomgår en bildningsresa från påver barndom till bibliotekarie. Böckernas värld blir hennes fristad. På hemmaplan utvecklar Irene överlevnadsstrategier för att klara av livet med Horst. Snart behöver hon dem även på biblioteket där en ung, hipp bibliotekschef med ”någon medioker medieutbildning” inför både karaokehörna och kontorslandskap.

Men en dag får Horst Irenes bräddfulla bägare att rinna över i och med att han har kastat bort en del av hennes böcker – bland andra Stolthet och fördom – som hon förvarar i ett krypin i deras källare. Horst som lagt rabarber på hela vindsvåningen (hans ”audiotek”) börjar nu gå lös i hennes lilla vrå.

Irene hittar en liten låda med sin mors gamla gardiner och tillhörande blytyngder som ska sättas i fållen för snyggt fall. Ett omen? En liten vink från andra sidan graven? Hon är beläst – hon vet att redan de gamla romarna använde sig av bly för att ta nära och kära av daga. Hon utvecklas till värsta hemmakemisten och skrider noggrant till verket för att skapa sig ett liv i frihet. Horst – självuppfylld och uppblåst – lägger inte alls märke till hennes ”långkok” i köket.

Snart får kaffet en ny smak och Hors darrar, magrar, tacklar av. En dag bryter han benet och hamnar på sjukhus. Hemma igen men rehabiliteringen går så att säga åt fel håll. Horst sover mest medan Irene lever upp, tar huset i besittning: ”Nuförtiden anstår det mig inte att göra mig mindre än vad jag är”, tänker hon med en tydlig blinkning åt Edith Södergran. Hon till och med läser en del högt för den kraftlösa Horst som visar sig vara ”inte obildbar”.

Irene har inga betänkligheter – varken etiska, religiösa eller moraliska. Det som sker är bäst. Man kunde invända att det finns skilsmässa för alla gifta (!) olyckliga. Men Irene vill ha standard och ekonomisk trygghet också. Bäst för alla om ena parten tvingas lägga ner kablarna för gott.

Blybröllop är en skickligt ihopsatt roman. Inför varje kapitel finns ett citat av en författare eller artist och på flera ställen finns utdrag ur äldre uppslagsverk. Här formbarligen strösslas det med litterära referenser (till Bill-böckerna, John Irwing, Edith Piaf, Tolkien, Stephen King, Einstein, Thoreau, Seneca etcetera). Bara det om något!

Kapitlen är relativt korta. I texten finns dråpliga oneliners, till exempel ”Nuförtiden är det jag som har makt över fjärrkontrollen”.

Som sagt, första ansatsen av läsningen var något kluven. Det här är inte en deckare. Irene kommer undan lagens långa arm. Bokens genre är närmast en satirisk underhållningsroman. Och Blybröllop är underhållande. Surgubbementalitet och härskartekniker av olika kaliber finns överallt så igenkänningsfaktorn är hög.

Det har skrivits förvånansvärt många böcker i olika genrer de senare åren om kvinnor i alla åldrar som dras med ”drittseckar” och lever på andras (mäns) villkor. Några är Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson, Agnes Lidbecks roman Finna sig eller Kristina Sandbergs trilogi om Maj. De här kvinnokaraktärerna kämpar ofta med en starkt undertryckt ilska. Men några får nog, som i till exempel Britt-Marie var här (av Fredrik Backman) eller Den ljuva giftkokerskan (av Arto Paasilinna) och börjar ta ifrån sig och ta för sig. Så även Irene i Blybröllop.

Similar Posts:

• Bröllop och ond bråd död
• En modern klassiker om ras
• Ett tryggt författarskap
• Inte ett bröllop att minnas
• När förutsägbarhet blir en konstart

svenska

Historien drar år ett klassiskt och välkänt tema – kvinnan av folket möter mannen av börd. Denna gång utspelas berättelsen i ett samtida Storbritannien och vår hjältinna, Jess, kommer från den engelska arbetarklassen. Jess är ensamstående och arbetar dubbelt som städerska och på den lokala puben för att försörja sina barn. Hon kämpar mot livets dagliga motgångar med obetalda räkningar, lågavlönat jobb och husarbete samtidigt som grannpojkarna trakasserar hennes barn. För hennes familj är inte som alla andra. Dottern Tanzie är lite av ett mattegeni och styvsonen Nicky verkar inte passa in någonstans, istället lever han sitt liv online.

Trots motgångar är Jess en obotlig optimist och lever efter devisen att bra saker händer bra människor. När Tanzie blir erbjuden en plats på en privatskola som kan ta tillvara på hennes matematiska begåvning ser Jess detta som en chans att faktiskt förändra sin familjs tillvaro. Men pengarna räcker inte till. De får tips om en matematikolympiad vars prissumma skulle täcka Tanzies terminsavgift. Problemet är att tävlingen är i Skottland. Av en tillfällighet möter Jess och hennes familj IT-miljonären Ed som chevalereskt erbjuder sig att köra familjen de etthundra milen tvärs genom England till Skottland. Med sitt eget kaotiska förflutna – han är under utredning för insiderbrottslighet – ser Ed detta som ett tillfälle att faktiskt göra något gott.

Etthundra mil är en resa genom det samtida Storbritannien. Det är också en familjs resa mot en bättre tillvaro, en resa som visar att den ekonomiska situationen inte kan sätta stopp för drömmar och för utvecklingsmöjligheter. Även om romanen gör ett försök att skildra den socioekonomiska utsattheten i den engelska arbetarklassen och klyftan mellan inkomstskillnader, är det snarare mötet med den totala främlingen och den osannolika kärlekshistorien mellan Jess och Ed som realiseras och utvecklas.

Romanen är fylld av romantik och komplikationer, och i sann feelgood-anda har den tilltalande karaktärer, anspråkslöst språk, krystad humor och en handling som är totalt förutsägbar. Som läsare är jag under hela resans gång med på vart romanen är på väg. Den överraskar sällan. Förutom vissa detaljer såsom Nickys galna bloggkarriär och att den annars bekväma familjehunden Norman visar sig vara en bra vakthund. Etthundra mil förmedlar i stort sätt allt det jag förväntar mig av underhållningslitteratur –  en lättsam bladvändare fylld med romantik, framtidshopp och lyckligt slut. Och ibland känns det som det är just det sommartid och pockettid handlar om. Att uppfylla förväntan. Att jag som läsare kan slappna av, luta mig tillbaka och låta den skrivna texten bekräfta allt det jag förväntar mig av den. Att skapa det totala samförståndet mellan läsare och roman. Utan överraskningar eller oväntade slut. Något som Jojo Moyes återigen lyckas bra med.

Similar Posts:

• Blod är tjockare än vatten
• Trevligt format, men ojämn nivå
• Du är mitt allt
• … att ställa sig som galen
• Platt Hornby

Boken riktar sig främst till personer utan eller med lite erfarenhet av träning. Zackari Wahlström är personlig i texten och berättar sin historia: vem han är, hur han började träna och hur han resonerar kring träning. Att texten håller sig personlig är delvis orsak till att den är så lätt att ta till sig. Den är talspråklig och skämtsam och dessutom uppbruten med helsidesbilder (för det mesta på författaren själv) med små tillhörande ironiska bildtexter.

Skämtsamheten och självdistansen i Stark som en björn, snabb som en örn är en av dess främsta kvaliteter eftersom det får texten att framstå som på samma gång kravlös och inspirerande. Snarare än träningsinstruktion fungerar den alltså som rapp, humoristisk träningsfilosofi.

Att den är personlig innebär dock också att författaren tillåts vara värderande (även om detta görs med glimten i ögat). Ett kapitel är till exempel döpt till ”Det här kan du skita i” och fungerar som ett nonchalant avfärdande av vissa typer av träningsformer. Ibland är texten dock mindre värderande och mer uppmanande till sunt förnuft och ödmjukhet, till exempel när författaren skriver om sin syn på kost och hur man ska förhålla sig till alla olika metoder och dieter som florerar inom kost- och träningsområdet. Kapitel nio är till exempel döpt till ”recept”, är en sida långt och innehåller en enda centrerad mening: ”Ät saker som gör dig glad”.

Egentligen påminner formatet, det talspråkliga draget, och bilderna med bildtexter, om bloggformatet. Detsamma gäller innehållet som liknar det som tidigare publicerats i författarens blogg med samma namn som boken. Att Zackari Wahlström dessutom har medverkat som huvudperson i ett webb-tv-program med träningstema gör upprepningen ännu mer påtaglig. De kapitel jag uppskattar mest i boken är därför dem som inte handlar om författarens erfarenheter av olika träningsformer, vilket var webb-tv-programmets fokus, utan de kapitel där han resonerar mer allmänt kring träning. Hade boken bara bestått av sådana resonemang hade jag kanske haft större behållning av den.

Med det sagt bör det kanske understrykas att detta på det hela taget är en rolig och upplyftande bok att läsa, och absolut en bok att rekommendera både till nybörjare och erfarna inom träning. Detta eftersom den avdramatiserar kost och motion på ett bra sätt – och dessutom får en att skratta lite från och till.

Similar Posts:

• Ännu en problematisk bantningshandbok
• Den hemtrevligaste kokboken på länge
• Sluta gnälla och börja träna
• Hyllar dem som hyllas bör
• Kräver förkunskaper i yoga, eller ganska mycket tålamod

Men Syskonmakaren är den första bok som jag faktiskt läst som Excess. Och det är precis så bra som jag hoppats på! Jag läser Syskonmakaren på stranden på semestern, precis som den är gjord för! Den tar ingen plats i resväskan eller i strandväskan, den går att hålla i ena handen och kan läsas liggandes på rygg, mage eller sidan.

Den enda nackdelen är att den är lite svårbläddrad, de tunna bibelpapperssidorna klibbar lätt ihop med varandra, men är ett måste för att få boken så liten. Med Excessböckerna kommer ett rött snöre till bokmärke, som är löstagbart och meningen att användas till alla ens Excessböcker. Tyvärr färgar bandet av sig när det blir lite fuktigt och fuktigt blir det att göra när man läser i närheten av vatten.

Jag märker också att jag inte alls har samma uppfattning om var i romanen jag är när jag läser. Därför har jag svårt att uppskatta hur långt jag har läst, eller hur mycket jag har kvar. Det är omöjligt för mig att uppskatta hur lång tid läsningen kommer att ta eller var i boken vissa scener utspelade sig. Bokmärke är ett måste, för i det här formatet är jag fullständigt vilsen!

Som tur är skriver Lisa Jewell en roman där handlingen är följsam och lätt att ta till sig. Vi träffar Lydia, Dean och Robyn, tre unga människor i London som av olika anledningar börja söka sina rötter. Lydia är den ensamma, missförstådda tjejen med den tragiska släkthistorien som måste redas ut. Dean har ett helt okej liv när allt går fel och han blir ensam med en för tidigt född dotter och en vilja att ge henne en familj. Robyn är bortskämd och lycklig men ändå osäker och tvivlande. När hon träffar Jack måste hon söka sin familj eftersom hon är övertygad om att han är hennes bror. Det visar sig att de alla tre har samma spermadonator som pappa.

Det finns mycket tragik, familjehemligheter och sorg i Syskonmakaren men eftersom alla, på ett eller annat sätt hittar lösningen på sitt liv genom syskonskapet blir det en feel-good-roman att trivas med. Eftersom de tre syskonen alla är uppvuxna som ensambarn får de i och med kontakten med syskonen på pappans sida något som de inte har haft förut. De funderingar som väcks hos mig när jag läser Syskonmakaren är hur det hade varit om någon av huvudkaraktärerna hade haft halvsyskon på mammans sida, om det funnits en annan spermadonator inblandad, eller om mamman och pappan hade fått ”egna” barn innan eller efter. Då hade perspektivet med syskonskapet och det biologiska syskonskapet blivit ett annat och gett mer dimension till romanbygget.

Att pappa spermadonatorns perspektiv också lyfts fram i boken känns däremot inte lika motiverat. Som det är nu blir hans avsnitt mest en transportsträcka mellan syskonens delar eftersom det är hos dem som relationerna byggs. För att vara en relationsroman är det och till och med en riktigt bra sådan!

Similar Posts:

• En förutsägbar resa
• Varning för separationsångest!
• En roman det slår gnistor om
• Besatthet, hemligheter och familjeband
• Rafflande och smart om ett försvinnande

Det kan låta som triviala frågor, men våra förebilder borde ju säga en hel del om vilka vi är – eller åtminstone om vad vi skulle vilja vara och vilka egenskaper vi anser åtråvärda.

Författarna till 100 nya förebilder för dig som tröttnat på Gandhi har tagit en åtminstone till synes lite ny approach:

Gandhi, Moder Theresa, Obama. Alla är de personer att se upp till. Starka ledare och generösa medborgare med klanderfria karriärer – men också riktigt, riktigt tråkiga. Varför har vi fått för oss att en förebild måste vara fläckfri?

I 100 nya förebilder har de istället samlat ”en bunt personer med egenskaper värda att inspireras av. Vissa är harmlösa, andra är svin – men alla har de någonting att lära oss!” Så är det ju. Men blir de för den sakens skull förebilder?

Självklart är 100 nya förebilder skriven med glimten i ögat – för att inte säga med en fot i 1990-talets ironiska generation som vägrade ta ställning till något som helst. Allting är liksom relativt, allting är parodiskt. Kanske hade den kunnat komma undan med det om den varit mer nyskapande parodisk, men vem behöver egentligen ytterligare grimaser över hur ”sjukt knepig” film David Lynch gör, över finansmannen Jan Stenbecks viktproblem eller golfaren Tiger Woods älskarinnor (”totalt nio över par”)?

Det blir helt enkelt på tok för mycket klichéer av det slag som går att läsa i vilken veckotidning eller webbportal som helst. I bokform blir känslan lätt överdosartad. Kändisarna är desamma västerländska mer eller mindre nutida som figurerar på varenda löpsedel, och de få historiska undantagen känns ofta uppenbart Hollywood-filtrerade.

Här och var finns roligare undantag, det medges. Tågrånaren och sedermera SJ-chefen William Tester (det här var i mitten av 1800-talet) var i alla fall för mig en ny bekantskap och, jo, definitionen av målaren Anders Zorn som ”Moras första prylbög” kanske är lite, lite skojig. Relativismen är ändå förvirrande. En del av de här människorna har åstadkommit en del imponerande saker, även om de långt ifrån är ”fläckfria”. Andra är, eller framstår i alla fall som, rakt av bara knäppa och sviniga, och ibland är reduktionismen slående. Var det till exempel verkligen Yoko Ono som splittrade Beatles? Allvarligt? Eller, känner du till Haruki Murakami som en spännande författare? Här är han framför allt en knäppskalle som springer maraton.

Jag blir som trött. Vad är egentligen poängen med att vara ”känd för att vara känd” (Paris Hilton är väl standardexemplet), att tjäna storkovan på att sälja ut syrrans konsumtionskritiska musik till just det etablissemang hon kritiserade (Janis Joplins syster Laura Joplin), att supa ihjäl sig i matlagningsteve (tevekocken Keith Floyd), att upprepade gånger ha misshandlat sina anställda med telefoner (supermodellen Naomi Campbell) eller att vara knarkig och svinig i största allmänhet (så, så många)?

De flesta av de 100 människorna som samlats här är ändå de som faktiskt redan uppmärksammas mest. Just därför blir kontentan mer obehag än underhållningsvärde. Vad är det för människor vi engagerar oss i egentligen? Är dagens media bara 1800-talets freak show-cirkus i ny kostym?

Det är väl egentligen bara en sak som står klar när jag slår igen den här boken: jag tillhör nog inte målgruppen. Jag har, när allt kommer till kritan, inte på något sätt tröttnat på Gandhi.

Jag kanske skulle lära mig lite mer om Gandhi istället.

Similar Posts:

• Frivillig enkelhet
• Iakttagaren Naipaul
• Murakamis sorgsna meditationer
• Kubansk partipamp talar ur skägget
• Spattig, smått inspirerande introduktion till världens tillstånd