dagensbok.com » Ulf Lundell

Fredrik Sjöberg "Sjöelefanten i Bukarest"

Ingrid Löfgren — Thu, 22 Dec 2022 23:00:38 +0000

Jag måste först som sist erkänna att mitt intresse för vägsteklar, Svenska Guppysällskapet och heraldisk zoologi är tämligen begränsat, för att inte säga obefintligt. Likväl läser jag Fredrik Sjöbergs essäsamling Sjöelefanten i Bukarest och andra essäer med stor behållning. Det är tunnsått med författare som bemästrar konsten att skriva underhållande om i stort sett vilket ämne som helst.

Sjöberg snokar i vanlig ordning upp – alternativt ramlar på – dammiga gamla böcker (och för all del en och annan av senare årgång), som han summerar på ett charmerande och högst personligt vis. Allt ifrån Emigrationsutredningen i ett tjugotal volymer och Norman Ohlers bok om nazisternas droganvändande i Tredje riket till biografier över Ulf Lundell och evolutionsbiologen Richard Dawkins. Oavsett vilket ämne Sjöberg inleder sina essäer med lyckas han alltid på något vänster styra över resonemanget på sina käpphästar biologi och konsthistoria.

Allra bäst gillar jag Fredrik Sjöbergs detektiv-essäer, där författaren agerar en slags Sherlock Holmes, medan läsaren får axla rollen av den mer handfallne doktor Watson. Uppslaget till den utmärkta texten ”Fallet Alban Berg” fick Sjöberg vid morgonkaffet från en Understreckare i Svenska Dagbladet. Där framkom att den österrikiske kompositören Alban Berg inte kunde slutföra sin opera Lulu på grund av blodförgiftning med dödlig utgång till följd av ett insektsbett på julafton 1935. Detta föranledde den insektstokige Sjöberg att skyndsamt inleda en egen utredning för att utröna vilken slags kryp det var som utdelade det dödliga sticket.

Boken är smockfull av blodfulla porträtt över människor som sedan länge gått ur tiden. Sjöberg går i gång på särlingar och skriver in sig själv i berättelserna, med en antihjältes persona, lätt insnöad och nördig.

Författaren kan konsten att snabbt få sin läsare på kroken genom sina outgrundliga boktitlar och slående första meningar (i stil med ”Det är svårt att spela cello i snäv kjol. Ska vi tro Richard Dawkins är det omöjligt.”) Språket är elegant och stundtals härligt ironiskt. Författaren har en förbluffande förmåga att göra halsbrytande associationer; han halkar gång på gång in på överraskande sidospår.

Sjöbergs ornitologiska vurmeri är ständigt närvarande, som då han återberättar hur han i baren på Akademiska Föreningen i Lund 1984 försökte inleda en konversation med en dyngrak Ulf Lundell om hökugglor och misslyckades kapitalt. Tydligen var det fel ugglesort han i hastigheten drog fram. Författaren till generationsromanen Jack intresserade sig endast för slagugglor.

Boken består av ett urval texter av varierande omfång och kvalitet, vilka tidigare varit publicerade i diverse tidningar och tidskrifter under det senaste decenniet. Fördelen med att föra resonemang kring otidsenliga motiv är förstås att det spelar mindre roll om texten har några år på nacken.

Fredrik Sjöbergs texter är som hårda karameller, vilka kommer bäst till sin rätt om man låter dem långsamt smälta i munnen.

Säkert som amen i kyrkan är att man känner sig upplyft av en dos av Sjöbergs essäer!

Ulf Lundell "Vardagar 3"

Anna Magnusson — Mon, 01 Feb 2021 23:00:39 +0000

I den här konstiga, och för mig, än mer introverta tiden återupptäckte jag en gammal favorit – Ulf Lundell.

Lundell, tillsammans med Louise Boije Af Gennäs, var en av mina största litterära upptäckter när jag var i 20-årsåldern. Boken Saknaden (1992) är fortfarande en av min starkaste läsupplevelser.

Däremot gjorde jag slut med Ulf Lundell under många år och här vet jag att jag inte var ensam. Bråket runt boken Fittstim (1999) var patetiskt. Jag upplevde då Lundell som gnällig, respektlös och bitter.

Efter Lundells deltagande i Sommar i P1 (2020) reflekterade jag över känslan den monologen lämnade efter sig. Den var riktigt behaglig och jag gjorde en mental notering att lägga till böckerna Vardagar på läslistan.

Det jag hörde i sommarpratet var nämligen en man med ödmjukhet inför livet och äkta livsglädje pandemiläget till trots. Allt detta utan att vara blaskigt sentimental.

Under den senaste ledigheten laddade jag ner Lundells första del Vardagar (2018) och sträckläste. Jag laddade ner Vardagar 2 (2019) och sträckläste. Sen laddade jag ner Vardagar 3 och … Ja, jag sträckläste även den.

Vardagar 3 är dagboksanteckningarna från 2019 och rymmer texter med fantastisk rytm och reflektion. Texterna berör och är både djupa och lättsmälta. Referenser till annan litteratur, musik och en hel del fåglar.

Lundell är en person som är bra på att se människan bortom könet. De reflektioner han delar över orättvisor har dessutom en starkt feministisk ton.

Hans svårigheter att släppa sin före detta fru ur sina tankar är rörande. Det är ett stort tomrum deras tidigare samvaro lämnat efter sig. Kärleken som de en gång hade och skuggorna den fortfarande kastar gör det svårt för honom att helt gå vidare.

Det är som sagt många olika arter av fåglar i trädgården, väder och vind. Inrikespolitik och utrikespolitik. Film, musik, alkoholism och litteratur.

Jag fullkomligt älskar hans betraktelser av både svensk och internationell politik – de sker med humor och sylvassa kommentarer.

Lundell är dessutom ett föredöme gällande att handla lokalt, han håller sig i sina domäner. Lämnar dem ogärna och dessutom vågar han säga nej till närstående när de vill komma på besök. Det kändes väldigt osvenskt 2019, men är nu fullt normalt i och med pandemin vi genomlever.

Han håller på traditionerna trots att han bor ensam och dansar ut julen Tjugondag Knut. Eloge, traditioner är till för att följas!

Lundell skriver med en sällan skådad öppenhet om hur det är att vara man och bli gammal. Kroppen i förändring och att behöva gå upp på toaletten mitt i natten. Dessutom förvåningen när det nattliga toalettbesöket inte behövs.

Nutidens händelser varvas med tankar om uppväxt och reflektioner över samhällets utveckling. Från socialdemokratins utveckling när han växte upp till det som i nutid närmast kan liknas vid en avveckling.

Efter att ha blivit upplyft i själen av Vardagar gånger tre i mitt monotona pandemiliv säger jag som Lundell.

Det skymmer
Jag känner mej någorlunda stabil

Anna Hage "30 år av tystnad"

Erik Stenkula — Wed, 28 Feb 2018 23:00:11 +0000

Jag tänker på mitt ganska odramatiska förhållande till blod när jag läser den här boken. Hur ett litet ytligt sår på ens huvud kan leda till att ansiktet blir helt rödrandigt av blod, och jag i princip skulle kunna fortsätta dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro, om inte dessa blodränder såg så dramatiska ut för min omgivning.

Den bilden har utmanats lite grann när jag slagit igen pärmarna på Anna Hages 30 år av tystnad – mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme.

Anna tillhör en av dem som var först framme sedan Sveriges statsminister skjutits ihjäl den där sena fredagskvällen i februari 1986. Hon var bara 17 år, gick på vårdgymnasiet i Södertälje. Anna satt i en bil där Ulf Lundell sjöng på högsta volym ur bilstereon och uppfattade således aldrig något skott. Det hon lade märke till var hur en då för henne okänd man falla handlöst ner på trottoaren. Anna fick för sig att mannen hon såg kanske fallit till marken av ett akut sjukdomsfall eller något liknande. Därför bestämde sig för att försöka rädda livet på honom.

Sedan är det ju det där med blodet. När hon kommit fram och börjar lätta på mannens randiga slips och börjar knäppa upp hans skjorta, ser hon det. Det sprider sig som batik på skjortbröstet. Hon försöker med hjärt- och lungräddning. Skjortan blir så småningom helt röd. Blodpölen under mannen växer, och efter ett tag märker Annas hur hennes knän halkar omkring i blod, och händerna har svårt att få grepp.

Lite senare i boken beskriver hon hur svårt det var att få bort den döde mannens blod från sin hud. Hur mycket hon än duschade och tvättade sig. Den nästa kväljande söta lukten av järn. Hur det etsade sig fast inte minst själsligt.

Då framstår genast ränderna från mitt lilla jack i huvudet rätt pyttiga. Det är bara mitt eget blod och jag lever fortfarande. Att omöjligt få bort en annan persons blod – från en människa som dessutom är död – ger en liten bild av hur traumatiskt det faktiskt kan vara, att på nära håll få uppleva ett mord.

Och det fina med den här boken är att den primärt inte handlar om ett statsministermord. De första minuterna är det faktiskt bara en medmänniska hon försöker rädda där på Sveavägen i Stockholm. Nej istället får vi följa vad som blir Annas konsekvenser av att ha försökt rädda livet på det hon förstår är Olof Palme, först han väl skjutsas iväg i ambulansen.

Inte minst handlar några av kapitlen hur illa behandlad hon känner sig av polisen. Framförallt att det inte fanns någon förståelse för hur traumatiserad man kunde vara, efter upplevelsen av ett mord. Idag är psykologstöd en självklar del på ett helt annat sätt. Vid de första förhören under mordnatten kände hon sig inte alls lyssnad på. Polisen var bara ute efter att få svar på sina frågor och var för övrigt rätt ointresserade, upplevde hon.

Och när det blev rättegångar några år senare, där Christer Pettersson först blev dömd till livstids fängelse, upplevde Anna Hage att Petterssons advokat satte hennes vittnesmål mot målsägande Lisbet Palmes på ett helt annat sätt än hon var beredd på. Anna tyckte bara hon blev en bricka i ett spel.

Kort sagt blev det ett mentalt sår Anna bar med sig i nära trettio år, och hon gömmer rätt väl under de många år efter mordet som hon kommer att vara gift och bilda familj. Det är först när hon skiljer sig under 2015 och hennes barn är nästan vuxna som det börjar krackelera. I slutet av februari 2016 blir det dessutom ganska mycket ståhej kring 30-årsdagen av mordet. Av en slump möter sig själv som 17-åring på TV:n och den riktiga krisen uppstår. Anna söker upp en psykolog och upplever att hon för första gången på tre decennier blir tagen på allvar. Besöken hos denna psykolog och vad de mötena ger får man också följa i denna bok. En bok som är djupt mänsklig, allmängiltig, välskriven och jag har svårt att släppa ifrån mig förrän den är färdigläst.

”Jag såg ju faktiskt mördaren, tänk om han såg mig och att det är jag som blir offer nästa gång?”

Tomas Andersson Wij "Tomas Andersson Wij pratar med"

Tomas Eklund — Sun, 26 Mar 2017 22:00:05 +0000

Tomas Andersson Wij är en låtskrivare, sångare och kulturskribent vars intervjuer med författare, musiker, regissörer, komiker och en och annan präst och professor här presenteras snyggt förpackade i en rosa tegelsten.

Och en riktig resa är det. I kronologisk ordning går den från ett rundabords-samtal initierat av Nöjesguiden 1993 till en utskrift från en radiopod 2016 med Lotta Lundgren (som jag tidstypiskt nog fortfarande är lite osäker på vad hon egentligen gör och vad hon är känd för).

Men boken inledes med ett av Andersson Wijs första journalistjobb, en artikel ur Svenskan från 1990 avtryckt i faksimil där han besöker fiket Söderhof i Stockholm. Ett impressionistiskt stycke som andas pilsnercafé och söderromantik och som på något sätt får nittiotalet att kännas lika avlägset som fyrtiotalet. Vi får också i ett fint kapitel följa Anderssons väg in i journalistiken via Svenska Dagbladet, Nöjesguiden och Z-TV. Det är en personligt hållen tidsskildring som bildar brygga till det egentliga innehållet: de dryga fyrtiotalet personer som kommer till tals mellan pärmarna här.

Andersson har en bakgrund inom frikyrkan och är väl förtrogen med kristendomen och andligt sökande; det här är något som ger många av intervjuerna en något annorlunda vinkling. Ingen verkar heller ha något emot att tala ut om tro och tvivel med Andersson vars insiktsfulla och respektfulla frågor verkligen lyfter intervjusituationen. Jag skulle vilja säga att vi i varje samtal i denna bok har två stjärnor som tillsammans skapar texten. Det är mer samtal och lite mindre intervju än vad som vanligen är fallet.

Jag nämnde att radiopoden 2016 kändes tidstypisk. Att läsa den här boken från pärm till pärm blir som en tidsresa. Det är mycket som förändras längs vägen, inte bara de välkända teknikskiften som det refereras till men också när det gäller vilken typ av personer som står i rampljuset. Från Ulf Lundell till Veronica Maggio, från Olle Adolphson till Filip och Fredrik. Det är trots allt lite skönt att en av de sista intervjuerna är med en tillbakablickande Ola Magnell.

Och samtidigt: rundabordssamtalet 1993 med Olle Ljungström, Jens Orback, Amanda Ryman och reklammannen Joakim Jonason (varför känner jag behovet av att förtydliga vem Jonason är, är inte reklamare lika kända som artister i dag?), ger en annan upplevelse. De diskuterar bland annat populistpartiet Ny Demokrati, USAs president George Bush, Kuwaitkriget och oredan i Mellanöstern och den närmast apokalyptiska känsla de upplever. Det är som om inget har hänt på tjugofem år. Namnen är utbytta men det känns som nästan exakt samma röra trots att vi så lätt inbillar oss att vår tid nu är unik. Jag vet inte om det mest är deprimerande eller om det kanske ger ett nyttigt perspektiv på samtiden.

Trots att det är nästan 500 sidor prat så är det sällan tråkigt. I alla fall om du som jag gillar långa ingående samtal med människor som har något att säga utan att det för den skull alltid behöver vara briljant eller jätteintressant. Men det är det som är Anderssons styrka; hans samtal är på allvar och det är det som skiner igenom. Möjligen är väl en kort telefonintervju med Jeff Buckley lättviktig, situationen den gjordes under förklaras i Andersson Wijs egen kommentar, men den kan ju å andra sidan fungera som en relief; så här platta är de flesta intervjutexter vi läser.

Om jag å andra sidan ska framhäva några av de stycken där det bränner till kan jag nämna ett nästan surrealistiskt samtal med prästen och författaren Bengt Pojhanen om Laestadianism och kommunism, Bodil Malmstens rakryggade avståndstagande från offertänkande och hennes starka tro på att samvete naturligtvis är möjligt utan tro och Ola Magnells enkla konstaterande att de renläriga marxister som angrep honom på 70-talet för att han tjänade kosing nu sitter i styrelserna för börsnoterade företag och har astronomiska fallskärmar. Axplock, små fragment som binder ihop då och nu.

Så, vare sig du är intresserad av populärkultur, konst, litteratur, artisteri, politik eller andlighet, så har du här i dialogform en tidskrönika som berättar något intressant om Sverige från sjuttiotalet till nu.

Min generations ikoniska besvikelse?

Ella Andrén — Fri, 07 Mar 2014 23:00:18 +0000

Jag gillar omslaget till 90-talstjejernas feministbibel framför andra, Fittstim. Inte bara för att estetiken är så omisskännligt in-your-face-90-tal. För mig har den också alltid fångat något grundläggande hos feminismen.

Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen förkroppsligar på något sätt kopplingen mellan ideologiska system och trivial vardag. Vi har den här föreställningen om att män och kvinnor är radikalt annorlunda och för att upprätthålla den behöver verkligheten manipuleras. Eftersom män har kroppshår och kvinnor därför inte kan ha det – en logik enligt vilken man kanske borde vara tacksam att ingen bestämt sig för att det är manligt att ha två armar, för då hade väl kvinnor systematiskt fått hugga av åtminstone den ena av sina – leder till en mängd små vardagliga kostnader och besvär.

Inte alltid så små heller, för den delen.

Feminism för mig – i Fittstim svarar alla medverkande på just vad feminism är för dem – har att göra med det där ifrågasättandet, och det är väl därför jag har så svårt att förstå när feminism framställs som en kvinnofråga, som något motsatt mäns eller andra sociala rörelsers intressen. Vi är alla begränsade av en massa godtyckliga och inte sällan idiotiska idéer om vad en man eller kvinna, eller vad det nu handlar om, får vara och göra. Vilket inte betyder att de idéerna alltid slår lika mot alla, men i grunden innebär ifrågasättandet ett större frihetsanspråk för alla inblandade.

Det finns förstås åtminstone två anledningar att läsa om Fittstim såhär femton år senare. Jag tycker det är spännande att se vilka frågor unga kvinnor uppmärksammade då, och hur de stått sig. Det mer iögonenfallande skälet är förstås redaktören Belinda Olssons ganska bedrövliga programserie Fittstim – min kamp som gått på SVT nyligen.

Vad är det som gör att Belinda Olsson numera upplever feminismen som irrelevant, som topless-aktivism och hen-dagis, som manshatande och biologiförnekande? På ett sätt känns det förstås som den mest irrelevanta frågan av alla: vi som sett programserien har ju redan hört tre timmars ältande av vad Belinda Olsson känner – och inte så mycket mer än det. Förmodligen är programmet svar på sin egen fråga: när media, med debattörer som Olsson i spetsen, inte förmår definiera feminismen som något mer avancerat än brudar som är taskiga mot Pär Ström, ja, då blir den väl inte mer relevant än så.

Men det är ju inte så att frågorna som diskuteras av de unga skribenterna i Fittstim är sedan länge överspelade. Att vi löst allt det där och gått vidare till mer marginella frågor. Tvärtom.

Jag tror inte det finns många frågor som avhandlas i Fittstim som inte många unga tjejer fortfarande tampas med. Kan man ta plats i klassrummet utan att kallas hora? Vara kåt utan att verka slampig? Måste man raka benen och vara snäll och smal och skötsam, hålla ordning på killarna i klassen och ständigt balansera på det nästan obefintliga utrymmet mellan ”pryd” och ”billig”? Måste tjejkompisar alltid konkurrera och killarnas uppmärksamhet vara det centrala? Är det bättre att vara lesbisk? Kan man vara invandrartjej utan att ständigt behöva ses som offer? Kan man spela fotboll? Spela i band? Vara författare och något mer än ”kvinnlig författare”? Vara feminist och mamma? Hitta vettiga förebilder?

Vad av allt det där skulle ha tappat i aktualitet?

Det har gulnat betydligt, mitt exemplar av Fittstim. Ändå är det ingen förstaupplaga. Det vet man utan att behöva lusläsa kolofonen: brevet från Ulf Lundell är nämligen borttaget. När någon skriver 90-talsfeminismens historia skulle det vara intressant att veta om den där brevskandalen inte var högst medvetet orkestrerad – nog måste någon på ett förlag som DN ha fattat att det skulle bli bråk om man oavkortat och utan tillåtelse trycker en lokal rockstjärnas gubbklumpiga uttalanden? En smart marknadsföringsstrategi var det i alla fall, helt i paritet med själva titeln Fittstim. Den anspelar på hur Stig Malm kallade det socialdemokratiska kvinnoförbundet för ”jävla fittstim” och håller precis som brevpubliceringen upp en spegel där gubbväldets hela inskränkthet framträder tydligt.

Det fanns mycket att bli förbannad på då, och det gör det fortfarande. Fittstim blev kanske mer ikonisk än det mesta, men antologin var en del av en större rörelse, en bred rörelse som fortfarande behövs i allra högsta grad.

För några veckor sedan hörde jag Maria Sveland berätta om kvinnorörelsens och sin egen besvikelse på Suzanne Brøgger, som på 70-talet skrev feministklassiker som Fräls oss ifrån kärleken men numera mest är tacksam och kärnfamiljig och opolitisk (”Hon har ju rätt att vara gift och lycklig och så – men att hon var så tacksam”). Kanske är Belinda Olsson något av min generations Suzanne Brøgger?

Fast skit i Belinda Olsson nu. Ibland – eller, ganska ofta – är böcker faktiskt större än sina författare.

Ulf Lundell "6 pjäser"

Gäst — Fri, 28 Aug 2009 22:00:41 +0000

Ulf Lundells 6 pjäser innehåller sex separata dramer (”Kejsardyk”, ”Backstage”, ”Offpist”, ”Como”, ”Oriental” och ”Cristallo”) som också bildar en helhet.

Den mest påtagliga känslan som de här sex pjäserna förmedlar lästa i en följd är känslan av klaustrofobisk instängdhet. Det beror inte först och främst på att huvudpersonerna i några av pjäserna är inlåsta i loger eller insnöade i alpstugor. De yttre miljöerna (Varenna vid Comosjön, terrass vid Oriental hotell i Bangkok, hotellrum i Dolomiterna) kunde/borde ju tvärtom vara underbara öppna platser att befinna sig på. Nej, det är främst huvudpersonernas avbrända inre landskap som skapar den instängda känslan.

Minnen ifrån det förflutna gör sig ständigt påminda och omöjliggör ett harmoniskt nu, och nuet – med dess skriande avsaknad av ideologier, drömmar och utopier – är allt som finns. Det liv som levs på hotellrummen blir därför även en symbolbild för ett liv på drift i ett samhälleligt och socialt vakuum. Den geografiska, sociala och samhälleliga frikopplingen som skulle kunna innebära frihet ökar i det här fallet tvärtom känslan av instängdhet.

Huvudpersonerna finner sig alltså inmålade i ett hörn oförmögna att ta sig därifrån. Utifrån den trängda positionen talar de med och förbi varann. Det är monotont, självcentrerat och hopplöst. Teman som Sveriges förändring, relationen kvinna – man, det egna skapandet, livet och döden är återkommande i pjäserna. Känsliga ämnen som våldtäkt och demenssjukdomen Alzheimers förekommer också. Även feminism och islamism uttrycks det åsikter om som säkert kan uppfattas obekväma och provocerande.

Den övergripande tematiken i pjäserna – ur vilken de flesta konflikter uppstår – är dock spänningen mellan begreppen verklig och overklig. I bokens första pjäs ”Kejsardyk” där två gamla vänner minns en händelse på två olika sätt, ställer man sig frågan vem av de bådas berättelse som ligger närmast verkligheten. Verkligt och overkligt är även temat i ”Backstage” där det hängivna fanet Tommy och rockartisten Carl har olika uppfattningar om vem Carl egentligen är.

I ”Como” återkommer temat igen, om än mer subtilt. Pjäsen inleds med att Henrik och Clara pratar om kändisvärlden, en värld som inte känns som ”verklig” men som ändå är verklig. Clara snusar nikotinfritt snus, ett snus som inte känns som ”verkligt” snus, men som är verkligt. Clara pratar om sin ”bebis” som inte är en verklig bebis utan en hund. Clara och Henrik är förlovade men kallar det själva för ”travel engagement” och det känns inte som en verklig förlovning. På slutet av första akten får man känslan av att hela deras förhållande inte är ett verkligt förhållande. De lever i en overklig verklighet. Vad pjäserna ofta skildrar är kampen att ta sig ut ur känslan av overklighet.

Huvudpersonerna i de sex pjäserna är påfallande lika varann och de som tidigare läst Ulf Lundells romaner kommer snabbt att känna igen dem. På det sättet påminner Lundell lite grand om den österrikiske författaren och dramatikern Thomas Bernhard. Om Thomas Bernhard brukar man säga att han alltid skriver samma pjäs och alltid på samma sätt. Alla personer talar på samma sätt; en sorts monologisk talande människa.

I de sex pjäserna finns det ingen avancerat uppbyggd intrig, de är ganska fattiga på symboler, tvetydigheter och undertexter. Språket är varken poetiskt vackert eller övervägt och djupsinnigt. Det är inte litteratur eller dramatik i klassisk mening, det är text som ligger väldigt nära livet och levandet med dess storhet och litenhet. Däri finns både textens kvaliteter och dess brister. Texten lyfter aldrig och förhöjer livskänslan som verkligt stor konst ofta lyckas med. Å andra sidan blir texten heller aldrig förströelse som man kan förhålla sig neutral till, den uttrycker en högst trovärdig känsla av instängdhet och desperation och det känns att den är skriven på liv och död. Man sugs in i en malström som det är väldigt svårt att slita sig ifrån och man hålls kvar där till utmattningens gräns. På gott och ont. För utmattad blir man verkligen av att läsa de sex pjäserna i en följd. Måttfullhet har aldrig varit en dygd i Ulf Lundells konstnärskap, vilket i och för sig är befriande, men jag skulle ändå rekommendera läsaren att göra några veckors uppehåll mellan pjäserna för att få ut maximalt av boken.

Åsa Linderborg "Håll med eller håll käft"

Ella Andrén — Fri, 10 Jul 2009 22:00:28 +0000

Jag tänker att en artikelsamling är som gjord för slöläsning i sommartid. Att plöja några sidor i taget, mellan mer lockande aktiviteter, utan risk att för den skull tappa tråden.

Så blir det emellertid inte alls med Åsa Linderborgs Håll med eller håll käft. Artiklar i samförståndets tid. Jag snarare sträckläser den – just nästa artikel verkar nämligen så himla spännande. Hela tiden. Nästan alla ger mersmak; nästan hela tiden känns variationen i språk och ämnen fräsch och inspirerande, utan artikelsamlingars vanliga risk för mättad korvstoppningskänsla och tjatighet.

Artiklarna i Håll med eller håll käft är från början publicerade i Aftonbladet mellan 2003 och 2008 och utan att de känns särskilt inaktuella ger de också en bild av svensk samtidshistoria när den är som … samtidigast. Vad är det egentligen vi sysslat med de senaste åren?

Linderborg är fin på att hitta balans. Hennes formuleringar är snärtiga och coola utan att för den skull skymma det hon vill ha sagt. Hon är bildad utan att bli svårläst och intern. Hon har, som de där riktigt sympatiska historikerna, en förmåga att snabbt och enkelt sätta in i sammanhang, och hon både tycker till och levandegör det hon förhåller sig till.

Smaka bara på några av rubrikerna: ”Gissa vad de gör med getterna!”, ”Den förbannade vänstern”, ”Alla får pippa!”, ”Vem har rätt att göra motstånd?” eller ”Så blir en kvinna desperat”. Linderborg läser Gramsci och Babar, Fanny Ambjörnsson och Olof Lagercrantz. Hon diskuterar Linda Rosing och Carolina Gynning, Cornelis Vreeswijk och Ulf Lundell. Hon förhåller sig till vänstern, liberalismen och den politiska dagordningen, Irakkriget och ”den svenska bushoisien” (ofta tillsammans med Erik Wijk), dansk gladporr, nationaldagen, konspirationsteorier, råttor, historieproduktion, prinsesstrender och den nya herrgårdsromantiken.

Håller med gör man förmodligen inte alltid (jämför till exempel hennes Cornelis-tolkning med Liv Strömquists). Hålla käft blir man i alla fall inte det minsta sugen på. Och det är väl som huvudsaken.

Gun-Britt Sundström "Bitar av mig själv"

Ella Andrén — Fri, 16 Jan 2009 23:00:00 +0000

Gun-Britt Sundströms nya textsamling, Bitar av mig själv, kan man uppskatta redan för det faktum att den listigt följs åt av en nyutgåva i pocket av hennes mest välbekanta roman, ”förhållanderomanen” Maken från 1976. Det var väl banne mig på tiden.

Sundström är kanske inte fullt så känd som hon förtjänat – och jag vågar utan att blinka påstå att till exempel Maken hade förtjänat epitetet ”generationsroman” på alla plan mer än vilket blaserat skräp som helst av Ulf Lundell. Det faktum att hon sedan romanerna på 70-talet har fört en mer undanskymd tillvaro framför allt som översättare har i alla fall inte helt förhindrat att hon fått en viss kultstatus – för övrigt också det ett epitet som löjligt ofta tycks reserveras för manliga författare – inte bara bland de som var unga kring 1968 utan också för senare generationer.

Därför kan jag tycka att det nästan är synd att Bitar av mig själv så entydigt marknadsförs som en ”generationsbok”. (Vad nu det är?) Sundström skriver om 68-generationen som en av dem som vare sig stod på de radikalaste barrikaderna i början eller obekymrat vandrade vidare direkt in i storföretagsstyrelserna i slutet av 70-talet. Hon var där och hon har fått distans till det – och hon står mer eller mindre för samma saker idag. Det är roligt och hoppingivande att läsa i en tid som sällan tycks ha mer än ett löjets hånflin till övers för idealism och alternativ. Men jag tror inte att den där känslan av förlust, av diffus längtan, egentligen är generationsbunden.

Samtidigt är det onekligen en berättelse om min föräldrageneration och vad som har hänt i Sverige de senaste decennierna. Sundström går med i SAP i bedövad chock efter valet 1976. Så går hon uppgivet ur efter EU-inträdet.

Skälet som ingen frågade efter var att EU-anslutningen och det sätt som den genomfördes på hade fått mig att förtvivla. Utan SAP ingen röd samhällsomdaning. Med SAP inte heller någon.

Inre exil.

Inte kan hon gå ur brevledes; hon gråter så det blir plumpar på brevpappret. Det är det mest hjärtskärande jag någonsin läst om politik, tror jag. Och tjuter ögonen ur mig, jag med.

Men mest skrattar jag förstås. För Gun-Britt Sundströms iakttagelseförmåga är så träffsäker och hon återger vardagens och samhällets små och stora egenheter så lågmält finurligt att det är en ren fröjd att läsa – också när ämnet i sig är nedslående, som när hon tittar upp från Naturskyddsföreningens energispartips och lakoniskt konstaterar att även om hon kokar sina ägg på eftervärme resten av livet förbrukar den unge mannen på vattenskotern utanför den energin på en halvtimme (se textutdrag).

För oavsett vad Sundström skriver om – och Bitar av mig själv täcker in ett brett spektrum av litteratur och språk, vardagspolitik och miljö, den frikyrkliga uppväxten och arbetet i Bibelkommissionen, kärleken till cyklar och avsky mot opinionsmätningar – går hopp, humanism och varm humor som en röd tråd genom texten. För hon stannar inte där i 1990-talets hopplöshet. Hon resonerar vidare med sina barn och landar i en tro som inte bara är logisk utan närmast det enda alternativet: ”Det tjänar ingenting till, kan man inte säga till dem man har satt till världen.”

Mats Jonsson "Hey Princess"

Ella Andrén — Fri, 04 Jul 2008 23:00:00 +0000

Nyutgåvan av Mats Jonssons serieroman Hey Princess har försetts både med 64 sidor extramaterial och epitetet generationsroman. Det sistnämnda begreppet ligger väl för all del snäppet över horoskop som funktionell generalisering av människogrupper och deras erfarenheter – och eftersom det med förkärlek används främst om pretentiöst machodravel som Ulf Lundells Jack och hans likar brukar jag hålla mig på så långt avstånd som möjligt. Här köper jag det för en gångs skull rakt av, men förmodar att mängder av generationskamrater som inte lämnade Kramfors för att hänga på Söder som svartklädda popsnören eller någon annan ideologisk motsvarighet möjligen förhåller sig oförstående.

Samtidigt ska det väl sägas att jag personligen är lite yngre än Mats Jonsson (och tjej dessutom – men det faktum att vi tycks uppföra oss ungefär lika idiotiskt allihop inger mig paradoxalt nog ett visst hopp om jämställdheten). Jag hängde inte så mycket på innehaken i Stockholm 1997 som satt i Stadsparken i Örebro och drack folköl i en gul plastmugg från Ikea. Men det är ingen slump att min spontana reaktion sekunden jag läst ut Hey Princess är att leta fram den där gula platsmuggen, hälla upp en öl och börja bläddra igen. Jonsson fångar något i att vara ung som är större än exakta omständigheter. Större och förstås ganska småttigt.

Här finns den där extrema självupptagenheten kombinerat med noll självinsikt, här finns kasst men stundtals ändå märkligt lyckliggörande sex och här finns förmågan att förälska sig handlöst i någon man egentligen inte har ett jota gemensamt med. Eftersom det nu är andra häften av 90-talet är idolerna Nick Cave och Linda Skugge, medan titeln naturligtvis hämtas från Popsicle-låten med samma namn.

Det åtminstone förefaller brutalt självutlämnande – ofta naturligtvis långt över gränsen till det tragikomiska. Det på en gång naiva och närmast diskbänksrealistiska bildspråket kombineras ibland rent genialt med förfärliga bildtexter (det kräver en hel del självrannsakan för att inse att det möjligen inte är fullt så uppskruvat som det låter) som

Med hjälp av hans goda råd lyckades jag komma henne nära. Det låter kanske cyniskt, men jag var så osäker på mig själv att jag bara kunde se det som en fight.

eller

Jag visste att jag borde ställa ett ultimatum; säga ”Nu går jag, och om du inte följer med är det slut mellan oss”, men

istället skuggade jag dem och la mig i fosterställning utanför hans rum och grät.

Om det biografiskt sett är just så självutlämnande som det låter? Tja, på egna hemsidan skriver Jonsson om sina färder långt ut i ”självbiografins sankaste marker” under rubriken ”utlämna varenda jävel!?” och i extramaterialet i Hey Princess både lovar han att ”Allt i boken har hänt i verkligheten, inklusive fastbindningen på sidan 10 och episoden med Aaron Carter på sidorna 123-125. (Det är vissa som har tvivlat)” och bifogar mejl från samma period som bevis.

Sant är i alla fall att det är en träffsäker och ofta underhållande ungdomsskildring. Det är löjeväckande att vara ung, möjligen löjeväckande att vara människa över huvud taget men särskilt att vara ung. Om du som jag är typ över säg 23 så tycker jag att vi här och nu viker en minut åt stillsam tacksamhet över det faktum att man trots allt blir äldre och kanske till och med en smula klokare med åren.

Kvinnor och kultböcker

Ella Andrén — Fri, 07 Mar 2008 22:00:31 +0000

Då och då listar tidskrifter och sajter kultböcker. Vad som är en kultbok råder det kanske något delade meningar om, men begreppet kommer ju från den religiösa världen så någon form av dyrkan är definitivt inblandad. En kultbok måste förstås uppskattas av ganska många, men den får heller inte vara alltför ”mainstream”, alltför bred och etablerad.

Nästan alltid är det något skevt med de där listorna. Trots att alla statistiker håller med om att kvinnor är de som generellt sett läser mest (och skriver mest, däremot inte blir utgivna mest) så är listorna över kultböcker, liksom förstås litteraturhistorien i allmänhet, alltid märkligt mansdominerade. Genrelitteratur som fantasy och science fiction är obligatoriska inslag och samtidigt ovanligt enkönade genrer, liksom diverse pretentiösa konstigheter och slacker-romaner av olika slag.

Till den sistnämnda gruppen kan räknas till exempel Goethes Den unge Werthers lidanden, även om genren fick sitt verkliga uppsving med drogernas intåg i litteraturen. Werther fick nöja sig med att berusa sig på sina egna överdrivna känslor, men det gjorde han å andra sidan så duktigt att han påstås ha inspirerat både mode- och självmordstrender bland sina läsare. Som en sin tids Kurt Cobain med andra ord, minus fin musik förstås.

Kerouacs On the Road är kanske ändå typexemplet, och en av få romaner som jag påbörjat utan att ta mig igenom den. Ulf Lundells Jack är någon sorts svensk motsvarighet (trots att Gun-Britt Sundströms Maken från samma period förtjänar generationsromanstiteln tusen gånger mer). Jag har svårt att se varför jag skulle bry mig om saker som inte ens romanernas egna karaktärer orkar bry sig om. Deras existenser går helt ut på att driva runt, peta i sig droger, knulla runt och aldrig engagera sig i något. Blir det för hårt eller tröttsamt kan de ofta vila upp sig en stund hos sina snälla och oförstående medelklassföräldrar, för misären är ofta självvald och inte alls så akut som de själva vill föreställa sig.

Finns det då inga alternativ om man vill vara lite klädsamt kultig? Tja, kvinnliga författare som kan förekomma på kultbokslistorna är till exempel Sylvia Plath, Virginia Woolf och Marguerite Duras. Men den där kultförklarade populärlitteraturen, den blir man som regel snuvad på när det gäller kvinnliga författare.

På ett seminarium på bokmässan i Göteborg för några år sedan frågade föreläsaren sin mycket kvinnodominerade publik hur många som mindes Scarlett O’Haras midjemått i Margaret Mitchells Borta med vinden. Det var nästan samtliga. Var finns den på de där listorna? Eller Jane Austen, för jösse namn. Eller alla glamorösa hämndfantasier från 1980-talet som bland de få litteraturvetare som befattar sig med dem kallas FLN-litteratur (utläses Flärd/Lust/Njutning, men personligen blandar jag lätt ihop förkortningen med Vietnamrörelsens).

Nog är det väl märkligt så mycket läslust och spänning som helt obemärkt sopas under mattan? Och att den fortfarande är så löjligt könskodad?

dagensbok.com » Ulf Lundell

Fredrik Sjöberg "Sjöelefanten i Bukarest"

Similar Posts:

Ulf Lundell "Vardagar 3"

Similar Posts:

Anna Hage "30 år av tystnad"

Similar Posts:

Tomas Andersson Wij "Tomas Andersson Wij pratar med"

Similar Posts:

Min generations ikoniska besvikelse?

Similar Posts:

Ulf Lundell "6 pjäser"

Similar Posts:

Åsa Linderborg "Håll med eller håll käft"

Similar Posts:

Gun-Britt Sundström "Bitar av mig själv"

Similar Posts:

Mats Jonsson "Hey Princess"

Similar Posts:

Kvinnor och kultböcker

Similar Posts: