Den som vill putsa upp sina kunskaper en aning har mycket att hämta i Andrea Wulfs Fantastiska rebeller. Hon tar oss till den lilla tyska universitetsstaden Jena i slutet av 1700-talet. Tyskland var ännu inte enat. Trots att de många olika små länderna oftast styrdes av konservativa och auktoritära furstar kunde dessa inte upprätthålla någon gemensam effektiv censur. Idéer spriddes därför friare från de talrika tyska tryckpressarna än kanske någon annanstans i världen.

I vilket skede kom vi att räkna med att ha rätt att bestämma över våra egna liv? När började vi tänka att det var vår rätt att ta det vi ville ha? (…) När började vi ställa frågan ”hur ska jag kunna vara fri?

Stora frågor. Andrea Wulf fann svaren i den så kallade Jenagruppen, en krets av författare, kritiker, filosofer, essäister, bokutgivare, översättare och dramatiker som i slutet av 1700-talet var berusade av franska revolutionen och som i sitt tänkande placerade jaget i främsta rummet.

Wulf tvekar inte att kalla detta korta skede i tiden, ungefär från mitten av 1790-talet och tio år framåt för ”ett av de viktigaste årtiondena i det moderna tänkandets historia”.

I Jenagruppen ingick som tidigare nämnts Goethe och Schiller. Men även filosoferna Johann Gottlieb Fichte, Friedrich Wilhelm Joseph Schelling och Friedrich Schlegel fanns med. Också Poeterna Novalis och August Wilhelm Schlegel ingick i gruppen liksom bröderna Alexander och Wilhelm von Humboldt.

Många män kan tyckas, det var en mansdominerad värld. Men den som i hög grad höll ihop gruppen var kvinna, Caroline Schelling. Hon har beskrivits som hjärtat i Jenakretsen, en person som ”dirigerat deras stora symfoni” i egenskap av musa, medarbetare, författare och älskarinna.

Jenagruppen betonade betydelsen av fantasi. Medlemmarna var mer intresserade av processerna som leder fram till insikt och förståelse än av absoluta sanningar. Fichte skrev och föreläste om jaget ”Das Ich”. Diktaren eller konstnären skulle vara sann mot sig själv och sitt inre och uttrycka sig därefter, något vid tiden banbrytande. Wulf anser att vi glömt varifrån dessa grundläggande idéer om individen kommer:

Vi talar inte längre om Fichtes självbestämmande Ich eftersom vi har internaliserat det. Vi är detta Ich. Med andra ord tar vi i dag för givet att vi ser på världen runtomkring oss genom jagets prisma: det är det enda sätt vi nu har att förstå vår plats i tillvaron. Vi är alltjämt bemyndigade av Jenakretsen och deras djärva språng ut i jaget. Men vi måste bestämma hur vi ska använda oss av det som de lämnat i arv.

Betydelsen av Jenagruppen kan alltså inte överdrivas, menar Andrea Wulf. Hon lyckas skapa en engagerande väv av de många livsödena. Även de olika filosofiska tankespånen, vetenskapliga rönen och estetiska ställningstagandena lyckas hon ”spränga in” på naturliga ställen i kronologin. Hon portionerar ut dem i vad som förefaller vara tillräcklig detaljgrad, åtminstone för en novis.

Deras liv blev skådeplats för den nya filosofin. Och historierna om hur de sökte sig fram mellan den fria viljans maktutövning och faran i att bli självupptagen har betydelse på en universell nivå. Jaget befinner sig på gott och ont i förgrunden sedan dess. De franska revolutionärerna förändrade Europas politiska landskap, men Jenakretsen iscensatte en medvetandets revolution.

Jag gissar att en filosofiskt eller litteraturvetenskapligt skolad kanske inte finner Andrea Wulfs sammanfattningar särskilt uttömmande. Men sådana läsare tillhör nog inte den tänkta målgruppen. Vi andra får alltsammans gestaltat i en helhet som inger läslust.

För egen del ska jag läsa mer om och av de svenska fosforisterna samt Erik Johan Stagnelius.

Similar Posts:

• Inspirerad av Hölderlin, inspirerad av Hermodsson
• Om inspirerande vänskap
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Tyskland på randen till revolution

Redan samma kväll kryper jag upp i läsfåtöljen med I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin av Erik Larson och finner mig förflyttad till år 1933, en dyster tid av depression världen över. I USA röstar medborgarna fram Franklin D Roosevelt att bli landets 32:a president och i Tyskland lystrar den nyutnämnde rikskanslern till namnet Adolf Hitler. Men det är inte förrän i juni 1934, efter den så kallade ”långa knivarnas natt”, som han förintar all opposition och kan utropa sig till envåldshärskare, Nazitysklands Führer.

Huvudpersonerna i boken är en far och hans vuxna dotter, vars autentiska upplevelser under Hitlers första år som rikskansler lyfts fram i rampljuset. William E. Dodd kliver den 13 juli 1933 nedför landgången till det fartyg som fört honom och hans familj över Atlanten. Han är en sextiofyraårig universitetslärare i historia vid universitetet i Chicago, som genom tillfälligheternas spel halkat in på diplomatbanan. Fast det enda han egentligen trängtar efter här i livet är att få tid att skriva klart sitt historiska verk om den amerikanska södern.

Med sig hemifrån har Dodd sin trogna gamla Chevrolet (som han själv rattar – ingen privatchaufför göre sig besvär). Likt en katt bland hermeliner klär sig ambassadören i billiga kostymer och håller inte så noga på etiketten. Han känner sig mest besvärad på de överdådiga bjudningar som ambassaderna ger. Dodd försöker inpränta sparsamhet hos sina anställda; bland annat begränsar han längden på telegrammen till Washington. Personalens storlek anser han också tilltagen i överkant, inte minst önskar han skära ned på antalet judar. I likhet med många av hans samtida visar han prov på antisemitism.

Dodds fru och i synnerhet hans son är mer eller mindre osynliga i boken och man kan inte låta bli att grubbla på vad de har för sig. Gott om sidutrymme får däremot hans glamorösa tjugofyraåriga dotter Martha, som snabbt får en svans med uppvaktande kavaljerer efter sig vart hon går. Däribland den unge Gestapochefen Rudolf Diels samt Boris Vinogradov, förstesekreterare på den sovjetiska ambassaden tillika rysk spion.

Dodd studerade vid universitetet i Leipzig i sin ungdom och har behållit en romantisk bild av Tyskland. Han är därför ovillig att döma Hitler på förhand. Martha å sin sida är oförställt förtjust. I synnerhet i den tyska ungdomens hänförelse, pompan och ståten och de attraktiva unga männen i uniform. På fester och banketter omsvärmas hon av officerare och charmas av Goebbels och Göring. De våldshändelser som hon trots allt bevittnar avfärdar hon som engångsföreteelser.

Läsaren får följa hur fars och dotters entusiasm stegvis svalnar och övergår i obehag, för att inte säga vämjelse, allt eftersom månaderna passerar. Deras landsmän attackeras på öppen gata när de inte gör Hitlerhälsning, utan att polisen ingriper. Angivare finns överallt. Dodd påträffar avlyssningsapparatur både på ambassaden och i bostaden. Förföljelsen av judar blir ständigt mer systematisk, raffinerad och omfattande. Inget område undantas. Postverket stipulerar exempelvis att man inte längre får säga ”d som i David” när man bokstaverar i telefon, eftersom David är ett judiskt namn.

I Amerika tenderar man fortfarande att betrakta judarnas situation som en intern tysk angelägenhet och man är snål med att bevilja inresetillstånd. Den allmänna uppfattningen är att uppgifterna är överdrivna samt att judarna själva bär skulden för den behandling de får. Tyskland är uppenbarligen känsligt för opinionen i världen, men ändå vaktar man sin tunga, vilket är svårt att begripa idag. Likväl tror nästan ingen att Hitlers regering kommer att bli långvarig. När Dodd väl inser att Tredje Riket är en fara för världsfreden har han svårigheter att få Washington att lyssna. Omvärlden lever fortfarande i villfarelsen att Hitler är uppriktig i sin uttalade önskan att upprätthålla freden i Europa. Fast i hemlighet rustar han för fulla muggar, det uttryckliga förbudet i Versaillesfördraget till trots.

Dodd lämnar Tyskland 1937 och 1941 låter han publicera sina dagböcker från sin tid i Tredje riket. Martha ger ut sina memoarer redan 1939. Det är naturligtvis dessa båda som Erik Larson i stor utsträckning lutade sig mot när han skrev sin bok. Samt en stor mängd andra historiska dokument som samvetsgrant redovisas.

Läsaren sugs omedelbart in i redogörelsen för hur det var att leva i Berlin under tidigt 1930-tal och får uppleva hur skräcken långsamt sipprar in i människornas liv. Författaren citerar Christopher Isherwood för att tillföra Berlinstämning i 30-talstappning. Miljöskildringen lyckas han överlag väl med. Interiörerna är inte sällan överdådiga och persongalleriet omfattande.Texten utgörs till stor del av dialoger och ger ett vederhäftigt intryck. Den omsorgsfulla översättningen står Margareta Eklöf för.

Det är svårt att blunda för parallellerna till vår egen turbulenta tid. Man hade kunnat hoppas att vi blivit klokare och tagit lärdom av det förflutna. Därför är böcker av det här slaget angelägna.

Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till min boktipsare, som dessvärre inte längre finns ibland oss, men som jag tror skulle varit nöjd med att jag hörsammat hens rekommendation. Jag ska till och med se om jag inte kan lägga vantarna på fler titlar av Erik Larson.

Similar Posts:

• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Om kulmen på dårskapen
• Hitlers folkstat
• Worst boyfriend ever
• Beevor bryter mönstret!

Hynek Pallas tar avstamp i morden och de omfattande protester som följde och som tvingade premiärministern att avgå. Men hans avsikt med den här boken är att berätta Slovakiens nutidshistoria. Efter murens fall 1989 vällde en stark optimism fram när Sovjetunionen gick under och ett stort antal länder befriades från det kommunistiska oket. Vi tänkte att demokratin skulle breda ut sig, att freden var säkrad.

Men nu har det gått mer än tre decennier. Facit är inte så bra.

Utvecklingen i Slovakien är ett exempel. Det är inget glädjepiller. Robert Fico, premiärministern som fick avgå efter dubbelmordet 2018, valdes i oktober åter till landets regeringschef. ”Slovakien är näst Bulgarien EU:s mest Rysslandsvänliga land” skriver Hynek Pallas. Kriget i Ukraina är inte Rysslands utan Natos fel…

En okunnig människa i Väst kunde lätt tro att slovaker, ungrare och serber skulle vara vaccinerade mot totalitärt förtryck efter 40 år av kommunistisk diktatur. Hynek Pallas kallar vrångsynen för ”Václav Havel-effekten”.

De moraliskt högtstående dissidenterna som borgade för att regionens naturtillstånd var den liberala demokratin är numera döda eller undanskuffade. I själva verket finns det åtskilliga skäl för stora delar av majoritetsbefolkningen att inte omfamna demokrati, rättsstat och en sann historieskrivning. En del av dessa skäl är materiella. Mark och fastigheter har stulits från judar och sudettyskar. Det är inget man vill lämna tillbaka. EU-bidragen ämnade för den stora minoriteten behövande romer hamnar i andras fickor.

Andra skäl är mera symboliska, men inte mindre viktiga för det. Efter järnridån skapades nationella identiteter i de centraleuropeiska länderna där offerrollen ofta har en särskild plats.

När locket lyftes på 1990-talet bjöds (…) på en giftig mix av xenofobi och misstänksamhet som skapats av slutna samhällen. De verkliga offren enligt den officiella berättelsen i dessa länder var de egna nationella befolkningar som lidit.

Varför någon skulle vilja lägga sin röst på en politiker som säger att det är synd om en, kan verka konstigt. Men offerkoftan ger en status av underdog. Den som det är mest synd om har rätt till något. I förhållande till bortkörda judar eller utstötta romer kan det vara viktigt med en självbild av ännu mera offer, det saknar betydelse att det är fejk. Offerkoftan samverkar också med berättelsen om ”vi och dom”. Inte nog med att man är annorlunda, man är också den förorättade parten.

Hynek Pallas undersöker romernas tröstlösa misär och besöker de små lämningar av judiskt liv som finns kvar i Slovakien. Den förhärskande berättelsen är att de tyska nazisterna var ensamt ansvariga för Förintelsen. Slovakiska medhjälpare talar man inte om. Samma sak med tiden under den ryska tummen. Människorna var antikommunistiska hjältar och offer. Ingen vill kännas vid regimstödet som miljontals medborgare gav under 40 års tid. Men historieförfalskningen har ett pris.

På ena sidan finns alltså de som menar att diktaturåren var totalitära, med en absolut makt och kontroll som var pålagd utifrån utan folkligt stöd. (…) På andra sidan finns de som pekar på hur detta har blivit ett bekvämt narrativ, ett som skymmer hur mycket från kommuniståren som har överlevt i samhället och som återkommer i politiken.

Hynek Pallas skriver att samhällen med en traumatisk historia fastnar på stället om de nöjer sig med ”att bara hänga medaljer på selektiva delar av historien”. Det är en viktig insikt som inte är specifik för Slovakien och övriga Centraleuropa.
USA har slaveriet, Kina kulturrevolutionens massvält och massakern på Himmelska fridens torg, Tyskland har Förintelsen och dagens Ryssland ska vi inte tala om…

Men ett land som Sverige då, som i jämförelse med andra har ganska lågmälda trauman? Hur kommer det sig att vi trots det har plats för politiker som förfalskar historien och erbjuder väljarna offerkoftan?

Till en början samlade massprotesterna efter mordet på Ján Kuciak och Martina Kušnírová tiotusentals på gator och torg i såväl Slovakien som Tjeckien. Så omfattande folkliga manifestationer hade inte setts sedan Sammetsrevolutionens dagar. Det ingav hopp. Men sen kom pandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Ihärdigheten har avtagit och stora delar av det slovakiska folket har återgått till att välja ledare som erbjuder offerkoftans kvalmiga värme.

Hynek Pallas berättar genom en mängd intervjuer med vitt skilda personer. Läsaren får möta aktörer i civilsamhället, samhällsforskare, historiker, filmregissörer och musiker. Intrycket kan bli spretigt. Urvalet av intervjupersoner kan framstå som godtyckligt. Men allt eftersom läsningen pågår framträder en fängslande mosaik av fakta, åsikter och erfarenheter.

Similar Posts:

• Ständigt utestängda
• Att angöra ett nytt land
• Romers historia i Stockholm
• Översikt över bron mellan Öst och Väst
• Berättelsen om en komplicerad tragedi

Tóibín skildrar Mann som en person med lång reaktionstid. En drömmare med talang för att formulera sig. Fadern ger inte mycket för sonens författarambitioner och tidigt lär sig Thomas Mann att dölja sina inre drivkrafter. Men författardrömmen förverkligas med råge, och i romanen får frun Katja ta hand om kändisskapets praktiska delar. De sex barnen fostras i en fri anda (mitt svepande ordval). Som vuxna gör de två äldsta karriärer i den kulturella världen och deras dekadenta livsföring orsakar aldrig negativa kommentarer i hemmet. De yngre barnen som också ges plats i romanen bidrar till familjedynamiken med andra personligheter och öden.

De yttre händelserna framförs i en maklig takt och sträcker sig över sju decennier. Tóibín låter läsaren träda in i Manns huvud, där ibland inre strider tar plats. Thomas Mann är attraherad av män vilket han inte kan leva ut men däremot skriva om i sina dagböcker.

Det är inget ensamt geni som skildras. Familjemedlemmarna är ständigt närvarande. Samma glasögon använder jag när jag läser om hur den i grunden konservative Thomas Mann engagerar sig i den politiska samhällsdebatten när nazismen tar ett starkare grepp om fosterlandet. Tóibín målar upp scener där några av barnen och brodern Heinrich får utlopp för sin avsky mot utvecklingen i Tyskland. Manns syn på tysk högkultur raseras och under exilåren i USA är han gästtalare på universiteten och medverkar i BBC:s sändningar för den europeiska kontinentens medborgare. Skulle han på eget initiativ varit lika engagerad i rollen som Den Store Humanisten eller vågar man tänka att nära och kära har puffat honom i den nya inriktningen? Det är en gräsligt opassande association, men jag jämför med nutidens kändisfamiljer. De har stor nytta av denna typ av växelverkan i underhållningsbranschen. Varpå det uppstår ännu fler uppdrag och möjligheter att ”skapa content” för sina fans.

Tóibín har i Magikern format en prosa där Mann framställs som en allvarlig herre. Åtminstone till nittionio procent. Den sista procenten tillhör den lågmälda ironin, precis som i Manns romaner. En ironi som knappt uppfattas. Jag kan förstå valet att skriva nedtonat för att illustrera en personlighet som vill hålla sina inre passioner i schack. En självuppfostrande människa var inget ovanligt i de högborgerliga miljöer som Mann föddes in i.

I övrigt vill jag säga att det var längesedan jag mötte en så variationsfattig prosa. Väl valda detaljer som levandegör ögonblick eller miljöer är så gott som helt bortgallrade.

Det ovanstående är bakgrunden till att jag tycker att Tóibín kunde ha funderat ett varv till på hur han kunnat utveckla berättarstilen. Magikern kommer tyvärr inte upp till förra romanens nivå. Lite tysk meningsbyggnad med många inskjutna bisatser var faktiskt något jag saknade (!) Men som engelskspråkig författare är det möjligen inte så enkelt att börja ”leka” tyskspråkig.

Det är välgjort i en viss mening så klart. Tóibín är insatt och han har lämnat över mycket till läsaren för egna iakttagelser när det gäller Tyskland, de två världskrigen och Thomas Manns litterära arv. Min behållning var hur som helst funderingarna på familjens betydelse och jag sammanfattar mig så här: Bakom varje stor författare står en fru, en bror, och några debattglada barn.

Similar Posts:

• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Tyskland på randen till revolution
• Klassikervecka: Ordnung muss sein
• Fascinerande dagböcker
• Är det synd om kulturbarnen?

Rasideologin var som bekant en central del av de nationalsocialistiska galenskaperna, varför läkare och barnmorskor hade en betydelsefull roll att spela, bland annat genom tvångssterilisering och eutanasi (dödshjälp). År 1935 invigdes Alt Rehse, ledarskolan för medicinare, där Himmler själv gärna figurerade som gästföreläsare. Syftet var att indoktrinera den tyska läkarkåren, men även yrkesfolk från de ockuperade länderna samt Sverige. Eftersom arkiven utplånats kan man inte med säkerhet säga hur många svenskar som besökte inrättningen.

I mitten på 1930-talet grundade Himmler även forskningsinstitutet Ahnenerbe (ungefär släktarv). I jakten på spår efter ett ”ariskt herrefolk”, som i Himmlers ögon kunde rättfärdiga folkmordet på judar, utrustades en arkeologisk forskningsexpedition med siktet inställt på Bohuslän. Dessvärre lyckades dess ledare reta gallfeber på de svenska myndigheterna, bland annat genom att göra gipsavgjutningar av hällristningar utan tillstånd.

Den organisatoriskt begåvade Himmler hade inte bara elitförbandet SS, den tyska polisen och koncentrationslägren på sitt bord, han hade också hand om de germanska frågorna i de av Nazityskland ockuperade länderna. Han hade god hjälp av Reinhard Heydrich, som bland annat var involverad i säkerhetspolisen, inklusive Interpol.

Himmler räknade med att kunna bygga upp ett nätverk av kolloboratörer i Sverige, vilket skulle komma väl till pass när det tusenåriga riket väl var etablerat. 1942 anlände sturmbannführer August Finkefrån säkerhetstjänsten i Berlin till Stockholm. Under täckmanteln biträdande handelsattaché och med diplomatisk immunitet hade han fritt spelrum att ägna sig åt politiskt och ekonomiskt spionage. Finke odlade kontakter med personer i inflytelserika ställningar och hans agentnät kom att omfatta ett trettiotal personer.

Man strävade bland annat efter att kartlägga judar – både inhemska och flyktingar – samt tyska antinazister, som flytt till Sverige efter Hitlers maktövertagande. Detta för att underlätta vid en framtida annektering. Det blev till slut den svenska säkerhetspolisens agent, Erika Schwarze, som under kodnamnet Onkel avslöjade Finke och satte punkt för hans verksamhet i Sverige. Den som vill veta mer om hur det gick till kan läsa hennes bok Kodnamn Onkel: den kvinnliga spionen som avslöjade nazisterna i Sverige (1993).

Ett flertal partier med nationalsocialistiska ideal bildades i Sverige före och under andra världskriget. Det dominerande partiet var Svensk Socialistisk Samling (SSS) under ledning av Sven Olov Lindholm. Tanken på att vara underordnad ett framtida storgermanskt rike tilltalade dock partiet föga och för att visa sitt oberoende ersatte SSS hakkorset med vasakärven och slopade hitlerhälsningen.

Mer diskreta och kanske därför så mycket farligare var sympatisörerna som återfanns i överklassen. De såg inte med blida ögon på demokratiseringen av samhället, på att de förlorat sina tidigare privilegier. Det rörde sig om lärare, läkare, präster, jurister, officerare med flera, som beundrade den tyska kulturen och ofta var försedda med släkt och vänner i Tyskland. De var sällan organiserade, men frekventerade däremot gärna Samfundet Manhems protyska föreläsningar.

En uppgift som fick mig att hissa upp ögonbrynen en bra bit i pannan var att endast 180 (till största delen värvade från SSS) av de 250 000 utlänningar, som stred på Tysklands sida i Waffen-SS, var svenskar. Motsvarande siffra för exempelvis det ockuperade Danmark var 5000. Men trots att deras militära insats var marginell, ska man akta sig för att förminska de svenska soldaternas politiska betydelse.

Ovanstående och oändligt mycket mer går att läsa i Lennart Westbergs nya bok Himmlers Sverige: Visioner och verklighet. Boken innehåller tretton kapitel med fokus på olika aspekter på Sveriges mellanhavanden med Nazityskland. Ämnenas spännvidd sträcker sig alltifrån kolonisationen österut till Folke Bernadottes vita bussar. Mycket har jag redan tagit del av i andra böcker, men enligt författaren har en övergripande skildring av Himmlers och SS kontakter med Sverige 1933-1945 saknats och jag tar honom på orden. Det är alltid välkommet med en pålitlig sammanfattning. Författaren redogör också samvetsgrant för tidigare forskning; hans omfattande käll- och litteraturförteckning upptar nästintill hundra boksidor.

Framställningen manar knappast till sträckläsning, men är saklig och vederhäftig och tar inte ut svängarna med vidlyftiga spekulationer. Den bjuder heller inte på några överraskningar och är perfekt för novisen som vill läsa in sig på ämnet.

Himmler själv framställs som en tämligen intetsägande person. Hans livshistoria presenteras inte särskilt ingående, utan fokus ligger i stället på Sverige under andra världskriget. För egen del behöver jag inhämta en hel del uppgifter om Himmler och hans förehavanden från internet.

Gång på gång under läsningen snuddar jag (utan författarens uppmaning) vid det otänkbara, det vill säga på vad som hänt ifall Hitler och hans anhang gått segrande ur andra världskriget och Himmler fått fritt spelrum att realisera sina långsiktiga planer för Sverige som del i det tusenåriga riket. Jag kan bara att tacka försynen att så inte blev fallet!

Similar Posts:

• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Hitlers folkstat
• Beevor bryter mönstret!
• Historia för samtiden
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?

Platsen är Östberlin och året är 1986. Katharina är 19 och Hans 53 år. Det står redan tidigt klart att Hans tidigare haft kvinnor vid sidan av sitt äktenskap och Katharina är inte den första älskarinnan. Middagar på restaurang Rathauskeller förgyller vardagen och Hans nyttjar sin pondus och status som byggts upp under åren. Men tiden går och Katharina har ambitioner, studier och vänner. De kommande faserna av förhållandet blir en utmaning – för att använda ett slitet uttryck.

Skildringar av förälskelser är inget nytt i litteraturen eller i filmkonsten. I mötet med bra verk, dras läsare och tittare med av bara farten. Ena stunden känns fjärilarna i magen och i nästa stund växer irritationen över dumdristiga beslut. I Kairos intar vännerna och arbetskamraterna mestadels en tolerant hållning till Hans och Katharinas förhållande. Erpenbeck likaså, hon ger plats åt den alltmer invecklade relationen och berättarrösten varken raljerar eller moraliserar. I viss mån tycks specifika tyska historiska företeelser inverka, men jag släpper mina amatörpsykologiska tankar när jag lyfter blicken och ser ut över världen av idag. Bråddjupen i människor yttrar sig på olika sätt och att författare fascineras av detta outsinliga ämne är jag som läsare mycket tacksam över.

Det där avgörande ögonblicket när livet får en annan riktning inträffar inte enbart i människors liv. Vid sidan av Hans och Katharinas passionshistoria visar Erpenbeck vad som händer i kulisserna på den politiska scenen. Nationen är genomsyrad av en kulturell atmosfär när demonstrationstågen blir allt längre i Leipzig. De gamla politikernas munnar fylls av standardfraser men medborgarna vill något annat. Mellan de två tyska staterna öppnas oväntat ett fönster 1989 och året därpå slås länderna samman till ett Tyskland. Ett snabbt skeende som inte ger utrymme till ett jämbördigt resonerande om bra och dåligt i respektive statsskick.

Erpenbeck hänger sig inte åt så kallad ”ostalgi”. Detta till trots skymtar jag en liten sorgkant på beskrivningarna av det snabbt förändrade livet för medborgarna i Östtyskland. De fick se sin historia slängd på sophögen.

Det som var hemvant håller på att försvinna. Det hemvana som var bra likaväl som det hemvana som var dåligt. Och även det bristfälliga som Katharina tycker om, kanske för att det kommer sanningen närmast. Istället ska det perfekta snart hålla sitt intåg – och utplåna eller införliva det som inte kan stå emot: från de hemsydda kläderna till de nedgångna husen i Prenzlauer Berg, från de gropiga vägarna till orden för saker som ingen längre behöver då. De släta, fläckfria ytorna kommer att överlämna åt glömskan tankarna på allt som är förgängligt.

Den svenska översättningen (av Ulrika Wallenström) är musikalisk och rytmisk, något som på ett egenartat sätt förstärker upplevelser som inte går att säga med ord. Erpenbecks lyssnande inåt och utåt fångar lågmält hur omöjligt det är att förutse framtiden vare sig det gäller individer eller samhällen. Ingen kan veta när ett fönster öppnas nästa gång.

Similar Posts:

• Unsere Papiere, bitte
• Lonely Planet DDR
• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• Längta hem
• Tysklands krig mot Tyskland

Mycket skönlitteratur och all facklitteratur är ju frukterna av undersökningar. De flesta undersökare är sannolikt i någon mån självreflekterande. Det finns åtskilligt att fundera över. Varför undersöker jag det här? Gör jag på rätt sätt? Hur ska fynden presenteras?

En del självreflekterande undersökare är öppet redovisande. Det händer till och med att självrannsakan blir en viktig motor i skildringen. Några exempel: P O Enquist i Legionärerna, Bea Uusma i Expeditionen och, för att välja ett utländskt exempel, Timothy Garton Ash i Personakten. Trots att det alltid lurar en fara att efterforskningarnas vedermödor ställer sig i vägen för redogörelsen av fynden, är jag svag för den självreflekterande, redovisande undersökaren.

Oväntade fynd i arkiv är spännande, liksom omständigheter kring intervjuer med personer som kanske döljer något. Till och med återvändsgränder och perioder av kreativ svacka kan vara meningsfull läsning. Och vilken kontrast sen, till genombrottet, när det äntligen äger rum! Men det vilar också något extra hederligt och gediget över denna typ av författare. Sanningen är undflyende, kan den ens fångas? Och om det går, finns det alls former för skildring som gör verkligheten rättvisa? Och på vilka sätt är undersökaren själv en del av det hela? Sådana problem bråkar alla introspektiva grävare med.

Laurent Binet debuterade med dokumentärromanen HHhH 2010 och fick Goncourtpriset samma år. Den konstiga titeln är förkortningen för ”Heinrichs Hirn heisst Heydrich” (på tyska: Heinrichs hjärna heter Heydrich). Det som avses är att Reinhard Heydrich var SS-ledaren Heinrich Himmlers kanske mest effektiva medarbetare.

Bokens huvudpersoner är annars de fallskärmsjägare som utförde dådet, slovaken Jozef Gabčík och tjecken Jan Kubiš. Laurent Binet blir nyfiken på Operation Anthropoid, så kallades de topphemliga attentatsplanerna, när han var fransklärare i Slovakien på 1990-talet. Han känner en stark drivkraft att lyfta fram hjältarna som vågade ställa sig i vägen för massmordsmaskinen Heydrich och som fick plikta med sina liv.

Laurent Binet sällar sig med HHhH till raden av självreflekterande, redovisande undersökare. Hans dilemman finns inte så mycket i faktaletandet eller källkritiken som i gestaltningsfrågorna. Vad bör vara med och vad ska utelämnas? Är det rätt att skriva detta uttalande inom citattecken? Och hur hanterar man att det i verkligheten kring Operation Anthropoid fanns tre olika personer med namnet Moravec, blir inte det förvirrande för läsaren?

Det finns situationer där Laurent Binets självtvivel lägger krokben för läsaren. I några lägen känns preciserande reservationer koketterande. Men på det hela taget är HHhH ett måste för alla som vill ha undersökningens fullständiga förlopp skildrat i alla dess dimensioner. Om nu något sådant är möjligt. Jag tvivlar. Det finns en anledning till att Montaigne kallade sina alster för essäer – försök.

Similar Posts:

• Om Europa var den koloniserade ”Nya världen”
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Familjehistoria på nytt språk

Det är inte minsta lilla lucka mellan oss. Det finns nätt och jämnt plats att andas. Att falla omkull eller sjunka ihop går inte. Jag hade kunnat vara död och ändå stå upprätt. Uppallad av de svettiga kropparna omkring mig.

De korta meningarna dunkar vidare:

Klumpar av mensblod hamnar i min redan genomblödda bomullsbinda. Jag känner hur blodet rinner nerför insidan av låren. Blodlukten blandar sig med gammal svett från vår kollektiva kropp. Mot alla odds lyckas jag tränga mig fram till toaletten. Golvet flödar över av en blandning av urin och grumligt vatten.

Harriet, som berättarjaget heter, har nytta av sin tid på gymnastikhögskolan Ollerup och hon klarar tågresans alla strapatser hyfsat bra ändå. Det är 1942 och maken Gerhard har dött i sin pilotuniform någonstans i närheten av Stalingrad. Harriet har lämnat sina två söner på barnhemmet för en längre rekreationsvistelse hos ett officerspar, som uttryckt sitt deltagande i hennes sorg. Kanske har de större förståelse för hennes förlust än de danska vännerna.

Allt som går att uppbringa av motstridiga sidor har ympats i Harriet. Hon fascineras av ståtliga parader och konserter men konstaterar att tysk Ordnung bitvis rämnat, eftersom det råder brist på livsmedel och hon ser magra och hålögda människor i gatuvimlet när hon tar sig ut. Hon blir brydd över värdfamiljens dåliga behandling av hushållerskorna som tvångshämtats från trakterna i nuvarande Ukraina. De är unga kvinnor som blir kallade Ludmilla oavsett vad de heter och de byts ut under besöket hos officersfamiljen. Frun i huset dövar känslor med alkohol och beroendeframkallande mediciner. Hennes utbrott riktar sig mot hushållerskorna och även Harriet får sin del, särskilt när hon frågar varför hushållerskorna förbjudits åka spårvagn och varför de måste ha kläder märkta med bokstäverna OST.

Harriet är en person som tar spjärn ur det faktum att hon förlorat sin make i en flygolycka. Naiviteten brinner lika kraftfullt som klarsynen. Mannen hon älskade ”intill vanvett, intill döden” spelade bort hushållskassan och de hade sina gräl. Han var aldrig medlem i det danska nazistpartiet. Att han ingått i det tyska flygvapnets styrkor var en följd av hans tidigare frivilliginsats i Finlands strider mot Sovjetunionen och att Danmark ockuperats av Tyskland. När Harriet använder ordet ”ockuperats” förargar hon officersfrun Gudrun som menar att Danmark är ett mönsterprotektorat och att gästens hemland kommer att blomstra i samband med att Tyskland uppnår Endsieg. Gudrun höjer nervöst ett varningens finger inför Harriet. Fel ordval förknippas med defaitism, vilket straffas med lägervistelse alternativt döden.

Romanen som till slut innehåller trettiotalet markeringar av min blyertspenna är en plågsam blottläggning av medlöperiet som ger näring till nationalismens kollektiva vansinne. Formen, de korta osmyckade satserna pågår i sammanlagt 378 sidor utan vare sig kapitel- eller styckeindelning. Gestaltningens inverkan på läsarens nutida bekvämlighet och behov av andhämtning känns avsiktlig. Kriget (utan en enda scen från militärens slagfält) är Harriets nu, greppar tag i läsarens nu och följden är att ingen av oss kan se följderna av vårt agerande. Min läsupplevelse kan närmast liknas vid en mental tvångströja.

Kirsten Thorup är född 1942, samma år som Harriet vistas hos nazistparet. Bakgrundsarbetet till romanen omfattar publikationer om den systematiska folkförflyttningen, kvinnors volontärarbete på soldatsjukhus, barnens fostran på de tyska barnkrubborna och bombanfallen på München. Listan är längre, men att fokuset ligger på de civilas upplevelser och i synnerhet kvinnornas och barnens omständigheter gör denna roman till en högklassig och nödvändig litteratur.

Hur gammal är du, frågar jag. Snart sjutton, säger hon. Jag tänker på hur sorglös jag själv var i den åldern. Levde i sus och dus. Krig är djävulens påfund. Ludmilla återkommer till soldaterna som jagar vuxna och barn när de försöker fly. Förföljer dem över åkrarna och ut i träsken där de sjunker ner och inte kan komma upp igen. Sitter fast som levande måltavlor.

Similar Posts:

• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Tills…
• Inget danskt hygge
• Tysklands krig mot Tyskland
• Familjehemligheter i lyxig miljö

Så tänker åtminstone jag och under året har jag med stor behållning läst litteratur skrivna av författare från Danmark, Frankrike, Finland och Schweiz. Nu blev det dags för Tyskland. Där är nämligen novellerna i De tysta satelliterna förlagda.

Tiden är efter ”die Wende”, som man kallar sammanslagningen av Väst och Öst. Ibland känns det som idag men kan likaväl vara för tjugo år sedan. Novellernas tidlöshet har möjligen sin grund i att ingen ägnar sig åt att göra inlägg på Instagram eller andra sociala medier. I stället har de fullt upp med att försörja sig med sina jobb i snabbmatsrestaurangen eller i kundtjänsten för hyrbilar.

Det svindlande livet har drabbat dem alla, och alla verkar nästan förvånade över att existera. Eller snarare har de kommit ur kurs för att de har mött någon som de inte kan glömma.

Texten gör ibland säregna omtagningar kring saker som redan nämnts. Inte alltid lättläst, men de återkommande vardagsdetaljerna eller replikerna blir på så vis betydelsebärande. På ett märkligt sätt formas cirkelrörelserna till byggstenar i författarens berättarstil.

I en novell uppstår en effekt som liknar att öppna en ask som innehåller en annan ask i all oändlighet. Berättarjaget blickar tillbaka och minns hur han på en balkong suttit och mints ett möte när han lyssnat till en gammal mans minnen. Texten är en labyrint att villa bort sig i, samtidigt som den visar hur minnen får flera lager i en människa.

Vad gäller miljöskildringarna så utspelar sig nästan alla novellpersonernas liv i skymningens dunkel. Människorna öppnar sig för varandra allra bäst i brytningen mellan dag och natt. Att innerligt vilja spegla sig i en annan och nästan nå fram, som i novellen med de två grannarna. De står i trapphuset med varsin cigarrett och tittar ut genom fönstret som vetter ut mot höghusen längre bort. En av dem visar satelliterna och den andra undrar ”Månen?”. Allt blir så småningom ett minne när den andra inte längre bor kvar.

Det var länge sedan jag fylldes av så mycket tveksamhet och så mycket undran när jag läste. Men det står klart att Meyer är en författare som vågar rikta sin blick mot det som är svårt. Några korta betraktelser som har brutit sig in bland de längre novellerna visar att på europeisk jord kämpar människor med obefintliga resurser.

Det hör väl till allmänbildningen att veta att Tyskland utgör en frontfigur i EU-politiken, liksom framgångarna som förknippas med fotbollslagen. Men i litteraturen kan också andra röster träda fram, vilket bevisas med denna novellsamling.

Similar Posts:

• Gladlynt och empatiskt
• Musikaliskt, rytmiskt och tyskt
• ”Vart ska du gå?” ”Uh…”
• Krön dig själv, ingen annan kommer att göra det!
• Spionen som glömde bort

En konstnär, vars målningar idag pryder kylskåpsmagneter i Tyskland är Paula Modersohn-Becker. Hon var i likhet med finlandssvenska Ellen Thesleff och Helene Schierfbeck en konstnär som kring sekelskiftet 1800/1900 sökte sitt eget uttryck.

Paula Modersohn-Beckers liv blev kort, född år 1876 i Dresden och död redan 1907, 18 dagar efter dottern Mathildes födsel. Större delen av sina vuxna år tillbringade hon i Worpswede, en konstnärskoloni i tyska Niedersachsen. Där knöt hon värdefulla kontakter med andra konstnärer och hon lärde känna poeten Rainer Maria Rilke. Han blir hennes vän och bokens titel Härligt är att leva här är för övrigt ett citat ur hans Duinoelegier.

Författaren Marie Darrieussecq var en i teamet som år 2016 ansvarade för en utställning av Modersohn-Beckers målningar och teckningar. Hon har även haft tillgång till familjen Beckers brevsamlingar som har tryckts i stora upplagor. Andra konstnärer och kulturpersoner har beskrivit sina minnen från vistelserna i Worpswede och Paris. Ändå är det som om breven och annat arkivmaterial inte kan berätta allt.

Darrieussecq går med sin levnadsskildring utanför biografins traditionella form. Varken den romantiserade bilden av en konstnär som dog för ung passar eller en lexikalisk uppräkning av årtal, verk och familjehändelser. I stället siktar hon in sitt skrivande på den kraft som de hyllade målningarna förmedlar. Flera gånger träder författarens egna erfarenheter fram och hon går gärna in i en dialog med motiven på konstverken.

På tavlorna finns ofta flickor och kvinnor som inte nödvändigtvis ler. Deras blickar är riktade mot betraktaren, och de gör sig inte till utan ser bekväma ut. Förnimmelser av en egen självkänsla, att vara någon för sin egen skull och inte för någon annan.

Darrieussecqs speglingar och reflektioner är mest laddade när de handlar om moderskap. Hur ett barn kan fjättra sin mor, som blir ofri. Men också motsatsen. Den varma närheten som syns i verket med barnet som ligger intill sin mor under amningsstunden. Amning och moderskap som motiv i konsten hade fram tills Paula Modersohn-Beckers levnad inte varit särskilt frekvent. Det synsätt som präglade konstvärldens manliga föregångare och mentorer handlade om annat:

Mackensen säger att styrka är viktigast av allt. Att styrkan är alltings början. […] Jag håller med, men jag vet också att den inte kommer att vara central för min konst. Inom mig känner jag de mjuka, vibrerande trådarna i ett nät, vingslag som skakande vilar, hämtar andan. När jag verkligen kan måla, ska jag måla just det.

Detta citat inger respekt hos mig som läsare år 2022. Att en ung konstnär i början av 1900-talet kunde vara så tydligt medveten och fordra av sig själv att hitta sitt eget uttryck. Hennes omgivning var trots allt kejsar-Tyskland, vars slogan löd Kirche, Kinder, Küche – på svenska kyrka, barn, kök.

Under den nazistiska regimen klassades Modersohn-Beckers verk som entartete Kunst (degenererad konst) och ett flertal tavlor förstördes. De sågs som vulgära och utgjorde en förolämpning mot den tyska kvinnan och bondekulturen. Modersohn-Becker behövde varken höra eller läsa dessa fåniga omdömen. Hon slapp se hur det manliga synsättet födde fram storhetsvansinne, krig och massutrotning.

Härligt är att leva här är i sin utformning en bok, som jag läser innerligt och nyfiket hela vägen till sista sidan. Kanske var det just så här författaren ville att läsaren skulle påverkas, vilket kan förklara de poetiska inslagen som förekommer bland referenserna och noterna.

Jag kände i likhet med författaren att jag fann en syster som ville forma/behålla sitt eget jag i ett manligt dominerat samhälle. Och jag sparar denna formulering av Darrieussecq för framtida behov:

Möten lämnar spår. Vi blir till gästböcker. Vi lär oss att tala med ord vi fått av dem vi älskar.

Similar Posts:

• Tiden då form och färg förnyades
• Modernt underjordsdrama
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Intressant och lustfyllt om nio svenska konstnärer
• Värdet av ett liv