I begynnelsen var Ordet. Ord är det mäktigaste människan äger. Så sprider man idéer, så sprider man frihet. Det är inte så konstigt att de som vill förtrycka också vill stjäla orden. Censur är ett stort problem i många diktaturer. Inte bara för att oppositionella hindras att säga det de vill utan också för att […][...]

I Blommor hittar betraktaren blommor i stadens bebyggelse, rörelse, trafik, invånare, i allt. Det som oftast upplevs som döda ting i stadslandskapet börjar blomma och får liv. En cigarettautomat blir vacker som en aster och en resa blir en förgätmigej. Människor blir till bin som dras till färgglada reklamaffischer som vore de blommor. Inne i […][...]

Benedict Wells skrev En vecka i Berlin när han var 19; detta är viktig information, det står på bokomslaget. Den kom visserligen inte ut förrän han gjort sig ett namn en del år senare, men ändå. Handlingen kan ni; Bened… f’låt, Jesper heter ju huvudpersonen, har flyttat till Berlin efter uppväxten i Bayern och skriver […][...]

Den tyskspråkige författaren W. G. Sebald dog i en bilolycka 2001 (inget självmord: hjärtattack, dottern överlevde). Med tanke på hur lite tysk skönlitteratur som översätts är det ett mått på Sebalds litterära tyngd att det nu kommer en tegelesten på +1000 sidor och 1247 gram, Dikt, prosa, eässer, som samlar ihop det som redan givits […][...]

Hur recenserar man Thomas Manns Bergtagen, en av 1900-talets centrala romaner, jämbördig med Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt (för att nu bara ta ett exempel)? Vad är möjligt att säga som inte redan är sagt? Ett bidrag vill jag åtminstone göra. Jag vill slakta en helig ko. Jag hävdar följande: Bergtagen […][...]

I Ricarda Junges roman Stalinhusen heter huvudpersonen Lena. Hon är en ung kvinna, strax under 30, arbetar som frilansjournalist och har en tvåårig son, som heter Adrian. I romanen berättar hon sin historia i jag-form. Hon berättar om det förflutna, om sin bakgrund, om sonens far och om deras förhållande, som successivt försämras. Men hennes […][...]

När den av Birgitta Almgren utpekade Stasispionen Marianne Ersson i november i år går ut ur anonymiteten för att rentvå sig med en intervju i Svenska Dagbladet, ställs frågan om hon kanske inte varit spion ändå, men förträngt det. Hon tar frågan på största allvar och svarar att hon tänkt på det men inte kan […][...]

Äntligen! I våras, då jag recenserade Rüdiger Safranskis biografi Goethe und Schiller: Geschichte einer Freundschaft, klagade jag på att den tyska filmen Goethe! från hösten 2010 aldrig visades på svenska biografer. Nu kommer filmen mycket snart att visas i Sverige, i alla fall en gång och det på den tyska filmfestivalen German Films Go North! […][...]

Det gör mig ärligt talat lite irriterad att jag faller för det här igen. Beskrivningarna av den unga tyska debutanten och hennes succéskandalroman skyler för en stund över det faktum att jag egentligen avskyr romaner där inte ens karaktärerna själva orkar bry sig. Allt är trasigt, och alla. Sex och droger – fast faktiskt mest […][...]

Mitt första möte med Spökriddaren och hans väpnare var på releasefesten för den. Den tyska författaren Cornelia Funke och massor med barn var på plats på nyöppnade Palatset på Riddarholmen. Barnen hade satt ihop en pjäs baserad på inledningen av Spökriddaren och hans väpnare. Redan då reagerade jag på att berättelsen var så läskig. Det […][...]