En av hennes patienter, Lilo, är särskilt orolig under slutfasen på sin graviditet och värre ska det bli när hon får reda på att hennes granne Rita hittats död i kanalen. Självmord säger de, men Lilo är övertygad om att något inte står rätt till med den förklaringen, och efter ett besök från polisen börjar även Hulda tvivla. Hon lovar Lilo att försöka höra sig för vad som kan ha hänt, men blir mer och mer nyfiken på fallet. Tillslut kan hon inte låta bli att starta sin egna utredning om Ritas död, till den stilige kriminalkommissarien Carl Norths stora förskräckelse. Han är rädd att börja nysta i fallet då han misstänker att det kan finnas kopplingar till hans egen bakgrund.

Första delen av boken läser jag entusiastiskt, det är både spännande och en intressant inblick i Berlins vardags- och nattliv. Hulda, Carl och de andra lever i en brytningstid där en ogift kvinna som Hulda både kan ta sig stora friheter, men ändå blir påpassad av sin hyresvärdinna. Hon kan ge sig ut och dansa på egen hand, men måste smyga in eventuella herrbesök i vindsrummet. Men halvvägs in i boken tappar berättelsen farten, Hulda pendlar mellan att vara en smart person och att helt oförstående försätta sig i farliga situationer.

Beskrivningen av relationen mellan Hulda och Carl får aldrig flyt, författaren lyckas inte fånga den ambivalenta känsla jag tror hon försöker skapa, utan allt känns bara stolpigt. Det hela känns mer osannolikt än laddat och läsaren får ingen egentlig förklaring till deras beteende. Det är synd, då det gör berättelsen mer fragmenterad än den behöver vara. För det är verkligen ett ambitiöst försök till en spänningsroman som rymmer mer än bara ond bråd död. I Kvinnan i kanalen får läsaren får ta del av Berlins historia, fasansfulla berättelser från stadens gamla mentalsjukhus, de ökade klasskillnaderna under mellankrigstiden och en mörk undre värld där kvinnors plats alltid är villkorade på ett eller annat sätt.

Similar Posts:

• Ett omvälvande år i Berlin
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Nyfikenhet i 1920-talets Göteborg
• Platsen omformar dig
• Östergren klår Ibsen

För figurerna i Den magiska virkboken föll jag i alla fall pladask, och bestämde mig för att för en gångs skull bara följa instruktionerna. Såklart har jag bildgooglat virkade Harry Potter-figurer, men jag kan inte hitta nån som gör dem sötare än Jacqueline Annecke.

Och ja, ”söt” är ett nyckelord här. Virkade figurer är kawaii, det går inte att komma runt. Också läskige Voldemort blir urgullig som virkad.

Nu heter Voldemort inte uttalat Voldemort i den här boken, eftersom den inte är en officiell Wizarding World-produkt. Jag vet inte om den här lösningen är nödvändig, den känns rätt osvensk och framstår som fruktansvärt trogen någon lag till bokstav men inte direkt ande. Är det ett intrång i upphovsrätten att använda karaktärerna så är de helt uppenbart fortfarande respektive karaktär, även om själva namnen inte används.

Harry, Ron och Hermione heter till exempel ”Den utvalde”, ”Bästa vännen” och ”Begåvad häxa”. Dumbledore heter ”Vis rektor”, McGonagall ”Bekymrad lärare”, Snape ”Sträng lärare”, Dobby ”Egensinnig husalv” och Voldemort ”Svartmagiker”. Förutom figurerna finns ett antal magiska föremål att virka, som Gryffindors svärd, sorteringshatten, den gyllene kvicken, en bubblande kittel, en trollstav (Fläderstaven), skolhalsdukar och en kvast. Ibland passar föremålen till figurerna, ibland som separata barnleksaker och i halsdukarnas fall … kanske som bokmärke?

Hagrid heter såklart inte heller inte Hagrid, utan ”Mysig halvjätte”. Där undrar jag också en del över storleken på de här figurerna, eller kanske snarare relationen mellan dem. Att få till en halvjätte med mänskliga skådespelare är lite klurigt, men när man virkar, ja, då är det väl bara fantasin som sätter gränser? Men nej, ”halvjätten” görs av någon anledning faktiskt något mindre än de andra vuxna figurerna.

På originalets tyska heter Den magiska virkboken ”Virkskola för Potterheads”, Die Häkelshule für Potterheads. Den inleds med tydliga bilder på hur man gör olika maskor och stygn. Steget därifrån till att få till själva figurerna känns däremot ganska långt – framför allt saknar jag steg för steg-bilder på figurerna. Att enbart utifrån en framifrån-bild på den färdiga figuren räkna ut hur varje del ska göras är inte alltid lätt.

Det gäller inte minst Dumbledores fågel Fenix, Fawkes eller ”Flammande Fenix”, som faktiskt är den figur som drar in mig i boken från början. Här finns mängder av smådelar, fjädrar och vingdelar i olika färger, utan några tydliga instruktioner kring hur allt ska sättas ihop. Det mesta går ju att räkna ut utifrån bilderna, men för den som föredrar exakta instruktioner blir det nog frustrerande. Jag blir särskilt fundersam över två ”rundel till vingarna” som jag inte alls begriper vad de fyller för funktion eller var de ska sitta. Bakifrån blir min stackars fågel inte jättesnygg – men framsida är ju fin.

Andra irritationsmoment är att jag ibland får ändra var ögonen ska sitta – de kan ju inte gärna ha ögonen på hakan? – och att några huvuden ska virkas separat av någon anledning jag inte alls begriper. Kanske vill författaren bara variera sig, men jag tycker att det blir klart sämre på det sättet. Att stoppa kropp och huvud för sig och sy ihop dem ger väldigt lätt en slapp och ostadig hals.

På några punkter kommer jag med andra ord att vara olydlig nästa gång jag virkar något ur den här boken. Ibland tycker jag helt enkelt att jag vet bättre. Men Anneckes design är väldigt fin.

Similar Posts:

• Inspirerande stick- och virkbok
• Craftivism – slöjd som aktivism
• ”hantverk för ro och revolution”
• Mönster till lite väl söta monster
• Harry Potter för de redan frälsta

I romanen Lichtungen berättar Iris Wolff Kato och Levs historia, eller kanske snarare historier eftersom de är två skilda personer om än sammanlänkade av en djup vänskap. De är vänner sedan barnsben och när romanen börjar är de gissningsvis runt 40. De har inte setts på länge och nu möts de i Zürich. De är uppvuxna i en vinkel av Rumänien som förr tillhörde Österrike-Ungern. Båda kommer från familjer som inte passar in. Hos Lev fattas pappan, hos Kato mamman. Lev växer upp med sina halvbröder och sin rotlösa mor. Kato bor ensam med sin far och är ett tämligen försummat barn. Vänskapen mellan Kato och Lev växer fram under en period när Lev ligger förlamad i sin säng och Kato blir ditskickad av läraren med läxorna.

Iris Wolffs språk svävar lätt som ett sommarmoln över sidorna men i början kändes riktningen på berättelsen oklar och det verkade vara den sortens litteratur där författaren kan skriva, men inte riktigt vet om vad. Sakta men säkert rullades historien upp baklänges och det kan vara ett nog så irriterande stilgrepp. Ungefär i mitten vände det och det blev uppenbart varför berättelsen bara kunde berättas på det sättet. Och då blev det bra, alltså bra som i ”riktigt, riktigt bra!”.

När jag väl fattat galoppen hade jag velat läsa ännu mer om hur Kato lär sig teckna, om hur Lev kämpar för att bli accepterad av bröderna och hur livet förändras när järnridån faller och det plötsligt blir möjligt att resa. Varför flyttade Levs mamma överhuvudtaget till byn i den bortglömda och superkonservativa delen av Rumänien? Hur stod hon ut att bo kvar efter att hennes man dött, när hon ändå aldrig blev betraktad som något annat än en utböling? Jag vill att Levs farmor ska berätta vad hon varit med om och jag vill veta och inte bara ana varför Katos pappa super och vart i all världen tog Camil vägen? Men allt det där har ingen plats i den här berättelsen, eftersom den bara är Katos och Levs.

Hitintills är Iris Wolff inte översatt till svenska, men den som är bekväm med att läsa på tyska, bör ge henne en chans. Läsaren kan vara säker på att Iris Wolff inte ägnar sig åt onödiga stilgrepp – hon berättar med sin fjäderlätta prosa, precis så som historien om Kato och Lev ska berättas.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2009
• Litterärt besök i Georgien
• Överlevarnas barn
• Tysk höst
• Om inspirerande vänskap

I Katrin Seddigs sjätte roman, Nadine från 2023, skildrar Seddig på sitt karakteristiska och genomträngande sätt sina protagonister och det är få av dem som kommer undan med äran i behåll. Nadine lär vi känna genom situationer som format henne först som dotter och kvinna, sedan som maka och mor men parallellt även som yrkeskvinna.

Romanen börjar med att Nadine sitter i sin solstol hemma i trädgården och är lika irriterad på sina fula ben som på sin 20 år äldre make Frank. Det ringer på dörren och en avgrund öppnar sig, för det är ett dödsbud som levereras. Deras enda dotter Mizzi har begått självmord. Nadine börjar känna att hon har misslyckats som mor och det blir den katalysator som får henne att sakta men säkert förändras.

Vi får i tillbakablickar möta Nadine som barn, tonåring och ung vuxen. Nadine växer upp med att alltid få höra att hon är för mycket: för högljudd, för fysisk, för stor och för arg. I den nutida berättelsen får vi uppleva hur Nadines liv gestaltar sig efter Mizzis död. Katrin Seddig låter oss se hur hon handskas med sin despotiske far som numera är gammal och i behov av hjälp, hur hon fortsätter att gå till jobbet och sköta kontoret åt den ganska vidrige ynkryggen advokat Wiedenberg och hur hennes syn på Frank blir alltmer skoningslös. Det är långt ifrån en promenad i parken, när Nadine örfilar upp sin gamle far och nyktert betraktar sin makes åldrade gång, men Katrin Seddig låter oss inte vända bort blicken. Hon riktar vår uppmärksamhet mot de ställen där det är som mest obehagligt.

Den vuxna Nadine är en produkt lika mycket av sin fars stränga uppfostran som av samhällets normer om hur en kvinna ”ska” vara och har inte mycket att göra med den hon själv hade velat eller kunnat vara. Efter Mizzis död får hon nog av att spela den kvinnoroll som hon påtvingats och hon slänger av sig skikt efter skikt av “uppfostran”. Hon blir mer av den Nadine som hon skulle kunna ha blivit om livet varit annorlunda. Hon blir större och större, hon slutar att hålla tillbaka och att anpassa sig och i takt med det växer hennes ilska. Hennes far, man och chef gör klokt i att hålla i hatten när den nygamla Nadine-versionen äntrar scenen.

Katrin Seddig dissekerar föräldraskap och äktenskap med samma vassa kniv och håller samtidigt upp en spegel framför oss. I den spegeln ser vi oss själva i ögonhöjd med Nadine, Frank och den gamle fadern. Och det är inte alltid en smickrande blick, för publikfrieri, det är inget som Katrin Seddig ägnar sig åt!

Similar Posts:

• Den äktenskapliga rävsaxen
• Ett rosa paket med luft
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• Löjligt lycklig läsning
• Roman om rädsla

Nino Haratischwili är född i Georgien men lever sedan många år i Tyskland och skriver sina omfångsrika romaner på tyska. Genombrottet kom 2014 med Det åttonde livet (Till Brilka), på svenska 2021 på samma förlag, och där berättar hon om åtta personer ur samma familj i Georgien. Vi får hänga med i Georgiens svindlande historia från år 1900 fram till våra dagar. Det är omöjligt att inte beröras av de liv som levs i Tsarryssland, i Sovjet och i den sönderfallande unionen och efter det i det självständiga Georgien.

Även Bristen på ljus handlar om Georgien, men nu börjar historien på 80-talets slut och tar oss fram till typ idag. Berättaren är Keto och handlingen kretsar kring henne och hennes tre vänner Dina, Nene och Ira. De växer upp i ett vacklande självständigt Georgien där den starkes lag gäller, där krigshandlingar, vapen och heroin bestämmer hur livet ser ut. Keto och hennes vänner försöker navigera mellan dessa parametrar och de har gudeskelov varandra att hålla i när det svajar, för de vuxna är inte mycket att lita på. De flesta vuxna har tappat kompassen och vet inte vart de ska vända sig. De unga har aldrig haft någon, så de tar ut nya vägar allteftersom livet kränger. Det frestar på att leva på det sättet, det kostar kraft och all energi de kan uppbåda.

En del av romanen utspelar sig i nutid där Keto, Nene och Ira ses på en retrospektiv utställning av Dinas fotografier i Bryssel. Det var länge sedan de sågs och de har en hel del ouppklarat mellan sig. Det var komplicerat att växa upp i Tbilisi under 90-talet och man skulle kunna säga att de fyra vännerna valde olika överlevnadsstrategier. Dina var den frihetsälskande kämpen som försökte hålla världens grymheter på avstånd genom att betrakta dem genom en kameralins. Nene fick sin rörelse- och handlingsfrihet begränsad av sin farbror, den allsmäktige gangstern Tapora, men med charm och list skapade hon sig sina egna nischer. Ira var extremt duktig i skolan och bestämde sig för att studera juridik för att hjälpa till med att få hemlandet på fötter. Keto ritade, ritade och ritade men lärde sig att renovera konst istället för att skapa egen. För att göra det hela än mer komplicerat, var Ketos bror Rati och Nenes bror Zotne inte bara konkurrenter i maffiosovärlden, utan båda besinningslöst förälskade i Dina. Keto var kär i Lewan, Nene var kär i Lewans bror Saba och Ira, hon älskade Nene.

Som ni förstår är det ingen enkel historia. Det finns mycket att berätta och Nino Haratischwili gör inget hafsverk utan berättar lugnt och metodiskt. Hon växlar mellan Bryssel och Tbilisi, går tillbaka och fram igen i tiden och tappar aldrig tråden. Och som läsare tappade jag inte heller tråden, men kom på mig själv med att önska att berättelsen skulle vara mindre smärtsam, att historien skulle vara lite snällare mot Keto, Dina och de andra. Men jag tyckte att slutet innehöll hopp – och det är jag oändligt tacksam för!

Similar Posts:

• Östern är en känslig sak
• Det avslutande väderstrecket
• Bara Tanja blev kvar
• Debutantvecka: Tonår och flyktingskap
• Från Sovjet till Putin – tio boktips

Han fråntogs sin tjänst, sitt hem med bibliotek samt medborgerliga rättigheter, men lyckades undgå att bli dödad, trots att han inte gömde sig. Som ”undermänniska” tvingades Victor Klemperer att arbeta hårt i diverse fabriker och i lantbruket, men han upphörde aldrig att forska inom sitt fält, filologin, som den vetenskapsman han var.

Filologen ägnar sig åt språkanalys. Men Victor Klemperer och de övriga som var förvisade till det så kallade ”judehuset” i Dresden fick inte äga eller låna böcker, prenumerera på tidningar eller lyssna på radio, än mindre skriva. Det sistnämnda gjorde Victor Klemperer ändå i lönndom. Efter sig lämnar han en omfattande dagbok som blivit berömd. Han gjorde också språkstudier utifrån allt i Tredje rikets vardag som han kunde komma över. Han tjuvlyssnade på radion i fabriken, överhörde konversationer på gatan, läste tidningar som maten hade varit inslagen i, och så vidare.

Uppmärksamheten fäste han vid de glidningar som hela tiden pågår i ett språkbruk. Dels var det väl en del i överlevnadsinstinkten, dels ett vetenskapligt intresse.

LTI, Lingua Tertii Imperi, eller på svenska Tredje rikets språk, innehåller en mängd mycket konkreta exempel på medvetna nazistiska manipulationer av tyskan.

Ordet fanatism, exempelvis, har en negativ klang på tyska, påpekar Victor Klemperer. Det är likadant på svenska. Men under nazismens kulmen nådde ordet en annan valör. I propagandaminister Joseph Goebbels bulletiner stred soldaterna fanatiskt. Führerns vilja beskrevs som fanatisk. Mot slutet kunde Victor Klemperer notera uttrycket ”vild fanatism”. ”Som om vildsintheten inte vore fanatikerns nödvändiga utgångsläge, som om det kunde finnas en tam fanatism.” Tillägget av ”vild” bar vittnesbörd om hur ordet hade börjat förfalla, var filologens slutsats.

Människor omtalades som ”människomaterial” eller rätt och slätt ”kanonfoder”. Nazismen är en totalitär ideologi och som alla sådana har den ambitionen att ta makten över språket. George Orwell uppehåller sig mycket kring detta i 1984. Synen på vad som är en hjälte förvreds under Hitleråren.

Efter kriget fick Victor Klemperer åter undervisa och förklarade för studenterna:

Hjältemod är inte bara en fråga om mod och en människas beredskap att sätta sitt eget liv på spel. Det klarar varenda slagskämpe och varenda förbrytare av att uppbåda. Heros är ursprungligen någon som utför handlingar som kommer mänskligheten till godo.

Det totalitära till trots förekom uppror i det lilla. Med humor skildrar Victor Klemperer hur arbetarklassen i Berlin reagerade på graderna av förbud genom att använda förkortningar för dem. Kommt nicht in frage, var säkert tradigt att höra någon uniformerad pilt skrika åt en. Vad sade han? ”Knif”! Ännu mer outhärdligt var ”Kakfif”: kommt auf keinen fall in frage. Det vill säga ”kommer under inga omständigheter på fråga”.

LTI kunde ges ut efter kriget. Observationerna i den är både mycket specifika för sin tid och plats och samtidigt generella på ett kusligt sätt. Få som läser den kan undvika att börja fundera över de processer av språkglidningar som pågår i den egna samtiden. Man frågar sig vilka de ”mycket små arsenikdoser” är som vi luras att svälja idag, för att använda en av bokens mera klassiska liknelser.

Språket nöjer sig inte med att tänka och dikta åt mig, det leder också min känsla, det styr hela mitt själsliv ju mer oförbehållsamt och omedvetet jag överlåter mig åt det. Och vad händer om det kultiverade språket består av giftiga ämnen eller har gjorts till bärare av giftiga ämnen?

Vad är det som pågår när ”normal anständighet” börjar benämnas ”PK” och sedan, när de politiska makthavarna bytts ut, ersätts med det otympliga låneordet ”woke” i rent hånande betydelse? Vem är pådrivande i en sådan språkglidning och med vilka syften?

Similar Posts:

• Vad ska man tro?
• Barbariet har sina drag
• Hitlers folkstat
• Spökhistoria
• Relativt trovärdigt

Platsen är Östberlin och året är 1986. Katharina är 19 och Hans 53 år. Det står redan tidigt klart att Hans tidigare haft kvinnor vid sidan av sitt äktenskap och Katharina är inte den första älskarinnan. Middagar på restaurang Rathauskeller förgyller vardagen och Hans nyttjar sin pondus och status som byggts upp under åren. Men tiden går och Katharina har ambitioner, studier och vänner. De kommande faserna av förhållandet blir en utmaning – för att använda ett slitet uttryck.

Skildringar av förälskelser är inget nytt i litteraturen eller i filmkonsten. I mötet med bra verk, dras läsare och tittare med av bara farten. Ena stunden känns fjärilarna i magen och i nästa stund växer irritationen över dumdristiga beslut. I Kairos intar vännerna och arbetskamraterna mestadels en tolerant hållning till Hans och Katharinas förhållande. Erpenbeck likaså, hon ger plats åt den alltmer invecklade relationen och berättarrösten varken raljerar eller moraliserar. I viss mån tycks specifika tyska historiska företeelser inverka, men jag släpper mina amatörpsykologiska tankar när jag lyfter blicken och ser ut över världen av idag. Bråddjupen i människor yttrar sig på olika sätt och att författare fascineras av detta outsinliga ämne är jag som läsare mycket tacksam över.

Det där avgörande ögonblicket när livet får en annan riktning inträffar inte enbart i människors liv. Vid sidan av Hans och Katharinas passionshistoria visar Erpenbeck vad som händer i kulisserna på den politiska scenen. Nationen är genomsyrad av en kulturell atmosfär när demonstrationstågen blir allt längre i Leipzig. De gamla politikernas munnar fylls av standardfraser men medborgarna vill något annat. Mellan de två tyska staterna öppnas oväntat ett fönster 1989 och året därpå slås länderna samman till ett Tyskland. Ett snabbt skeende som inte ger utrymme till ett jämbördigt resonerande om bra och dåligt i respektive statsskick.

Erpenbeck hänger sig inte åt så kallad ”ostalgi”. Detta till trots skymtar jag en liten sorgkant på beskrivningarna av det snabbt förändrade livet för medborgarna i Östtyskland. De fick se sin historia slängd på sophögen.

Det som var hemvant håller på att försvinna. Det hemvana som var bra likaväl som det hemvana som var dåligt. Och även det bristfälliga som Katharina tycker om, kanske för att det kommer sanningen närmast. Istället ska det perfekta snart hålla sitt intåg – och utplåna eller införliva det som inte kan stå emot: från de hemsydda kläderna till de nedgångna husen i Prenzlauer Berg, från de gropiga vägarna till orden för saker som ingen längre behöver då. De släta, fläckfria ytorna kommer att överlämna åt glömskan tankarna på allt som är förgängligt.

Den svenska översättningen (av Ulrika Wallenström) är musikalisk och rytmisk, något som på ett egenartat sätt förstärker upplevelser som inte går att säga med ord. Erpenbecks lyssnande inåt och utåt fångar lågmält hur omöjligt det är att förutse framtiden vare sig det gäller individer eller samhällen. Ingen kan veta när ett fönster öppnas nästa gång.

Similar Posts:

• Unsere Papiere, bitte
• Lonely Planet DDR
• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• Längta hem
• Tysklands krig mot Tyskland

Tillvaron för den numera medelålders kvinnan är något mer prosaisk. Hon har separerat från sin man och flyttat till ett eget hus vid havet; hon arbetar på sin brors krog och hon bygger långsamt upp ett nytt liv.

Det är som om hon vill vara ifred men en efter en nästlar sig människor in i hennes liv. Hon är inte direkt avvisande men måttligt engagerad; hon har egentligen nog av sig själv, av sina minnen och av att skriva till sin före detta man och till sin vuxna dotter men ändå finns de där: brodern och hans flickvän, kroggästerna, grannen som är konstnär, grannens bror som är grisbonde och därtill deras föräldrar.

Det är sparsmakat och precist men hela tiden dyker de upp, de där små detaljerna som får det vardagliga att bli något annat, att närma sig gränsen till det overkliga. En mård som tycks bo på vinden och som måste fångas i en fälla börjar anta mytiska proportioner. Broderns alltför unga och sköra flickväns förflutna låter som en förfärande TV-serie. Dottern som lämnar efter sig ett spår av koordinater.

Och hela tiden finns minnena där, de egna och de andras, de bedrägliga och undflyende. Som koncentrat av liv, levda och möjliga. Och ändå blir jag inte särskilt engagerad eller berörd, mer än korta stunder. Det är för distanserat för mig.

Similar Posts:

• Att leva med döden
• Noveller man glömmer
• Distanserad ömhet
• Akta föraktet för mänskoföraktet
• Uppbrott i ett vemodigt tecknat DDR

När hennes väninna Tiffy uppmanar henne att komma och jobba som fotterapeut på hennes salong bokar Katja en utbildningskurs utan att blinka. Hon, den något avdankade författaren, med en sjuk man och utflyttad dotter, lär sig snabbt allt om hur man bäst tar hand om folks fötter – och människorna som använder dem.

I Marzahn mon amour presenterar Katja Oskamp sin kundkrets på skönhetssalongen, och därmed ett utsnitt av de människor som bor i den Östberlinska stadsdelen Marzahn, genom deras fötter. Varenda kund hon behandlar har unika fötter, unika och rika levnadshistorier som Katja får höra när hon filar bort förhårdnader och masserar in mjukgörande krämer. Det är gamla människor, som bor i enrummare i betonghöghusen och ibland inte tar sig ut utan hjälp – men fotvårdstiden dyker de alltid upp till som avtalat. Och Katja sprider sin omsorg: hon ser, lyssnar, bemöter och tar hand om sina kunder på ett sätt som de förmodligen inte upplever någon annanstans i samhället. Genom Marzahn mon amour för hon dessutom deras berättelser vidare; boken får fungera som ett kärl för dessa samhällets bortglömda individers liv och en hyllning till dem: trots krämpor och ensamhet, sjukdomar och närståendes dödsfall, är Katjas kunder fyllda av livsglädje och styrka som smittar av sig på Katja, och i viss mån också på läsaren.

Parallellt löper ramberättelsen om Katja själv, dock bara i små glimtar: hur hon går från att känna sig vilse till att känna att hon har hittat mening i livet igen, tack vare skönhetssalongen, hennes kollegor där och alla kunder. Liksom Oskamp presenterar gamla människors liv, som lätt kan hamna i skymundan i litteratur och samhälle, låter Oskamp här också en annan underdog stå i rampljuset: den medelålders kvinnan, oförställd och komplex. På en arbetsutflykt till en kurort – där Katja bland annat förklarar sin kärlek till skönhetssalongen och det arbete som sker där, skildrar Oskamp till exempel fint hur de tre kvinnorna som arbetar på salongen får finnas bara i förhållande till hur härligt det är att bada:

Om vi inte redan gjorde det ser vi nu ut som blöta pudlar, frisyrerna förstörda, allt dryper och droppar. Tiffy kastar bak återstoden av sin svarta lugg så att den står ut i två tjocka tofsar vid hennes öron. Flockes röda, korta hår klibbar som en badmössa runt hennes huvud. Sanningens ögonblick, utsmyckningen försvunnen, hela formgivningen åt helvete. Jag älskar det.

Marzahn mon amour handlar om det stora i det lilla, belyser en liten del av världen med en liten del av mänskligheten som annars lätt hamnar i skugga. Det blir aldrig storslaget – men det ska det inte heller vara, det är småputtrigt och fokuserat på den lilla värld som är Marzahn, de små ljus som lyser i en annars grå verklighet.

Similar Posts:

• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin
• Proust, kajor och rädsla
• Historiens brasklapptäcke
• Ur isbjörnars perspektiv
• Det förflutna gör sig påmint

Men än så länge lever tidens intellektuella livets glada dagar. Författare, konstnärer, regissörer, skådespelare, arkitekter med flera trängs på kaféernas uteserveringar, krogar, kabaréer, teatrar, gaybarer, biografer och bordeller i Berlin, Paris och Wien. Tiden kännetecknas av rastlöshet, vilsenhet, dekadens, kreativitet och nöjeslystnad kombinerat med mycket alkohol och droger. Det påstås att det i metropolen Berlin finns något att hämta för alla erotiska smakriktningar.

I Florian Illies nyutkomna bok Kärlek i hatets tid: Europa på randen till världskrig 1929-1939 får vi så gott som ingenting veta om författarnas böcker eller konstnärernas tavlor, men desto mer om deras utsvävande kärleksliv – otrohetsaffärerna, lidelserna och vanvettet.

Med stigande förundran tar jag del av dramatikern Bertholt Brechts solkiga romanser och författaren Kurt Tucholskys bedrifter som hjärtekrossare.

Filmstjärnan Marlene Dietrich ligger inte herrarna långt efter. Om nätterna för hon ett utsvävande sexliv med älskare av båda könen. Dietrich beslutar att lämna det tyska filmbolaget UFA – och man och dotter – till förmån för konkurrenten Hollywood. Ett påfrestande pendlande fram och tillbaka över Atlanten blir följden.

Det är på en av dessa resor som hon stöter ihop med författaren och karlakarlen Ernest Hemingway. Båda drabbas av kärlek vid första ögonkastet. Dessvärre rör det sig, enligt Hemingway, om ”en osynkroniserad passion”, då båda är upptagna på annat håll. De håller emellertid kontakten i decennier via brev. De flesta kärleksförbindelser i boken tycks mig för övrigt osynkroniserade – utan att någon nämnvärt bryr sig. Harmoniska relationer är nästintill obefintliga.

Adolf Hitlers maktövertagande 1933 sätter definitivt punkt för den så kallade Weimarrepubliken, som föddes ur det krigshärjade Tyskland efter första världskriget. Den brittiske författaren Christopher Isherwood blir vittne till nazisternas och kommunisternas brutala slagsmål på gatorna i Berlin. När de homosexuellas barer bommas igen och kunderna trakasseras av Gestapo inser han vad klockan är slagen. Det är hög tid att ge sig av!

Med Hitler vid ratten blir de judiska intellektuella fråntagna sina befattningar, sina medborgarskap och tvingas gå i exil. Många är förutseende nog att packa sina väskor redan medan riksdagshuset brinner den 27 februari 1933. Siktet är i första hand inställt på Paris, London, franska rivieran samt Schweiz.

I exilen kastar man sig förstås in i nya kärleksaffärer!

Jag fick upp ögonen för den tyske kulturjournalisten Florian Illies redan för tio år sedan, då jag charmades av hans underbara Århundradets sommar – 1913. Illies använder sig av samma koncept i sin nya bok: ett underhållande hopkok av skandaler, osämjor och trassliga kärleksaffärer – allt på ett särdeles tilltalande, emellanåt ironiskt och rakt igenom elegant språk. Men resultatet tycks mig mindre lyckat, kanske på grund av det större formatet. Det blir en smula tjatigt med alla dessa otrohetsaffärer i längden. Relationerna är också invecklade till den grad att det inte alltid är lätt att hänga med i svängarna. Faktauppgifterna har Illies enligt bokens omfattande bibliografi hämtat ur biografier, dagböcker, brevsamlingar med mera.

Det stora antalet personer (de flesta med tyskklingande namn) som fyller boksidorna överväldigar läsaren. De försvinner och återkommer x antal sidor senare. Författaren själv hyser stor medkänsla med de porträtterade och har överseende med deras otaliga brister.

När jag långt om länge slår ihop bokpärmarna har jag i ett anteckningsblock klottrat ned författare, som jag blivit nyfiken på under läsningen. Å andra sidan har jag blivit avskräckt när det gäller vissa andra på grund av deras motbjudande uppträdande.

Similar Posts:

• Sex And Drugs And Cubism
• Om kulmen på dårskapen
• Jag är en syltmunk!
• Er ist ein Berliner
• Ser inte skogen för alla träd