I sin nya diktsamling tar Ida Linde med läsaren ner i storstadens kärna, tunnelbanan. Det är där de alla möts, människorna, och det är därigenom de transporterar sig mellan sina olika delar av livet.

Rälsens sinnrika
förälskelse

Fortfarande leva
och ännu dö

Vardagen är ständigt närvarande, med en matkasse i handen eller vid fötterna, men det handlar också om sjukhus, hjärtinfarkt och död – och kärlek, och längtan.

Det måste finnas ett sätt
att rädda älskling

Köra tunnelbanan baklänges

Förare är Karon, färjkarlen från den klassiska mytologin – han som tar med de döda över floden till dödsriket.

Det står fuck sthlm i tusch
på instrumentbrädan

I stället för den vanliga, grekiska gestaltningen med skägg, stav och båt möter vi här en Karon med nagellack på strumpbyxornas maskor och en matkasse i handen.

Nagellack på maskorna
nya knappar
samma gamla rock

Väntar i rulltrappan
där eftertanken blir en söm
Den går upp på nytt

Karon må ha bytt stil, men det är ändå samma gamla rock som de nya knapparna är fästa vid. Resan går inte över Styx eller Acheron, inte på samma sätt från flodens ena strand till den andra, utan längs tunnelbanans vindlande nät. Här är det inte bara Karon själv som tar sig fram och tillbaka, om och om igen, utan även resenärerna. Resan, precis som eftertanken, som går upp på nytt.

För den som känner till Stockholm är platserna bekanta: Stadshagen, Rissne, Gullmarsplan, Hallonbergen och Solna strand, Centralstationen (men också Republique). Men dikterna rör sig också ut från underjorden, till en veranda och träleksaker, klipphällar och vågstänk, stjärnor och grus, skogen. Lejoninna och gyllene päls i ögonen. Åhléns och gamla män.

Gamla män tittar på byggen
med plastpåse i händerna
nyfikna vid en grop
svindeln
genom trasiga lungor

Det kan vara mjölk i eller handskar

Similar Posts:

• September finns; dikten finns
• Blick på det blinda
• Febriga drömmar om död
• Dikter som kött och frukt
• Poetiska stillbilder om liv och död

Metro-serien är en postapokalyptisk berättelse som bygger på gamla sovjetiska myter, och på att moskva-metron är byggd för att klara av en kärnvapenattack – som ett enormt skyddsrum. Den är också ett typiskt – mycket vackert – sovjetiskt skrytbygge, fullt av enorma mosaiker med glada arbetare, kristallkronor och marmorhallar. Det är inte svårt att förstå hur en sån struktur – som då dessutom är kärnvapensäkrad – kan ge upphov till mytbildning, som myten om ett hemligt andra tunnelbanesystem – Metro 2, som är sammankopplat med regeringsbyggnaderna, med regeringsflygplatsen, och med en hemlig underjordisk stad. I Metro-universat har den stora kärnvapenkatastrofen faktiskt inträffat någon gång under det tidiga tvåtusentalet. Bara några tusental personer har överlevt, och de lever hopträngda i metron. Stationerna har utvecklats till små mininationer med kafkabyråkrati och machiavelliska despoter. Människorna lever på svamp och fläsk, från svampodlingar och grisfarmar i tunnlarna. Ytan är obeboelig, full av muterade monster och radioaktiv strålning. Av olika anledningar måste böckernas huvudpersoner korsa metron för att utföra viktiga uppdrag, och trygga dess framtid från yttre och inre hot.

I synnerhet i Metro 2033 framstår metron som oöverblickbar och skrämmande. Framför allt är tunnlarna fulla av sådant som är mystiskt och obegripligt, och man rör sig helst inte alls utanför stationerna.

Ingen vågade sig längre än 700 meter norrut i tunneln. Patrullerna åkte med dressinen fram till 500 meter, lyste upp gränsbarrikaden med en strålkastare, och så fort de förvissat sig om att det inte kom något skit krypande över avspärrningen skyndade de sig tillbaka. Till och med spanarna – erfarna män, före detta marinsoldater – gjorde halt vid 680 meter. De dolde cigarettglöden i handflatan och stirrade stint i sina mörkersikten. Sedan drog de sig tillbaka, tyst och långsamt, utan att släppa tunneln med blicken eller vända den ryggen.

För det händer besynnerliga saker i mörkret i tunnlarna. Människor som går genom en helt tom tunnel mellan två stationer kommer plötsligt inte fram på andra sidan. De lämnar kanske bara en blodpöl efter sig, eller försvinner spårlöst. Eller har inte längre förståndet i behåll. Och ingen vet vad som är sant och vad som bara är skrönor. Det finns rentav ett särskilt namn för rädslan som får grepp om den som vandrar genom tunnlarna: tunnelångest.

När man går igenom en tunnel, i synnerhet med en dålig lampa, känns det alltid som att faran närmar sig bakifrån. Ibland blir känslan så intensiv att man tycker sig förnimma en tung blick i ryggen, eller inte ens blick… Vem vet vem eller vad som döljer sig i mörkret och hur den eller det uppfattar världen? Till slut blir anspänningen så outhärdlig att man inte står ut längre, man snurrar runt, blixtsnabbt, och viftar med ljusstrålen i det svarta – men ingen där. Tystnad… Tomhet… Allt verkar lugnt. Men medan man tittar bakåt, kisar in i mörkret tills ögonen värker, förtätas känslan på nytt av faran som närmar sig bakom ryggen, och återigen växer behovet av att vända sig om och och lysa med lampan i tunneln – är det någon där, har någon smugit sig fram, medan man tittade åt andra hållet… Och om igen…”

Den första boken präglas mycket av just den här tunnelångesten. Av rädslan för det okända. Den är inte utan brister, märker jag, när jag läser den med äldre och mer kritiska ögon än förra gången. Den lider av en svår brist på kvinnliga karaktärer, och den har en utpräglat rollspels- eller datorspelsartad struktur. Stationerna och tunnlarna blir som nivåer som ska klaras av, och varje nytt möte är med någon som på ett osannolikt sätt kan leda vår hjälte vidare till nästa steg. Men har man överseende med detta så är det en mörk och spännande roman som får en att vilja dra upp fötterna från golvet och tända en extra lampa när tunnelångesten sprider sig utanför bokens gränser.

Dess uppföljare Metro 2034 är inte lika linjärt berättad. Den är mer brutal, och tunnelångesten är mindre närvarande. Ändå finns det kvar klart mystiska element – det uppstår till exempel en strid med ett mardrömsmonster på en obebodd station, och kanske var det bara en hallucinogen gas som orsakade striden, men dess konsekvenser blir lika förödande för det.

I Metro 2035 har Artiom, hjälten i första och tredje boken, blivit van vid såväl tunnlarna som att vistas på ytan. Det mystiska och skrämmande har blivit vardag, och av oklar anledning har alla de farliga muterade monstren på ytan plötsligt försvunnit. Istället handlar den om människor, om politik och manipulation. För de olika stationsstaterna i Metron har nämligen emulerat de politiska system som fanns på ytan innan katastrofen. Det finns en rik och välmående union – Hansan – som gör profit på andras produkter genom att tillhandahålla en trygg och kontrollerad plats för affärer och varutransporter. Det finns ett kommunistiskt rike, ”röda linjen” som är lika korrupt som sin sovjetiska föregångare. Och det finns ett ”fjärde rike” av fascister vars främsta mål är att utrota ”degenererade”. En av deras ledare förklarar grunden i deras ideologi för Artiom:

Det är ju bara dumt att förfölja människor för att de råkar vara armenier eller judar. Noll effekt. Om en människa föds som jude, då kan man inte göra något åt den saken. /…/ Och genast blir han en skottavla, en fiende, och kommer aldrig att svära trohet. Men ryssen då, ska han få automatisk immunitet, eller? /…/ Behöver han inte längre frukta något? Absurt! Men degenerationer, det är en annan femma. Degenerationer måste man se upp med. Det räcker med en enda mutation. Du föds frisk, men en dag börjar en böld växa ut. Struma. Eller någon annan avvikelse. Kanske syns det inte med blotta ögat. Bara läkare kan avgöra. Och därför ska varenda jävel skaka av rädsla när man går till läkarundersökningen. /…/ Ingen ska någonsin känna sig säker. Aldrig. Hela livet måste man svara för sig, förstår du. Är det inte underbart, så säg?

Just den här typen av politisk cynism utgör grunden i Metro 2035, och Artioms drivkraft är att avslöja komplotterna, avsätta de korrupta ledarna, och befria folket i metron. Problemet är att metroinvånarna är lättledda och naiva, och inte särskilt intresserade av att lyssna på Artiom. Och ju längre den går, desto mer präglas boken av hans frustration och vanmakt. Och även jag som läsare blir alltmer frustrerad, och jag bryr mig mindre och mindre om Artiom och hans kamp för metrons invånare. För faktum är att han för all sin altruism och vilja att göra det rätta blir allt mindre sympatisk, och hänfaller gärna till självömkan. Han utsätts för grymheter hämtade ur koncentrationsläger, han bevittnar svek hämtade ur världspolitiken, och vartefter jag läser blir jag alltmer trött både på de stora avslöjandena och på Artiom själv. Han når peak mansbebis när en prostituerad kvinna tar hand om honom när han är strålskadad, misshandlad och sjuk, men han inte kan nöja sig med att hon sköter om honom, eller ens med att hon går med på att ligga med honom, utan också vill att hon ska smeka hans ego. (Artiom lämnar för övrigt sin fru på hemstationen utan att ens säga hejdå i de första kapitlen. Hon förstår honom nämligen inte.)

”Jag kan inte bara ligga här bredvid dig, bara så att du vet det. Har du sett dig själv i spegeln? Du är mycket vacker.”
”Sch.”
”Jag kan inte låtsas som ingenting.”
”Hm, har du sett dig i spegeln någon gång? Du borde inte ha lust till någonting nu. Snart har du inget hår kvar. Då kommer du att se ut som din Hunter, precis som du alltid har drömt om.”
”Blir du förälskad i mig då? Jag vill att du blir förälskad i mig.”
/…/
”Jag vill inte att du gör det med mig av medlidande… för att du tycker synd om mig. Du får inte ligga med mig bara för att jag tappar håret. Okej?”
”Visst, vi låter bli. Ärligt talat ser du inget vidare ut. Imorgon bitti rakar vi dig. God natt.”
”Vänta, inte så snabbt, kanske finns det någon annan anledning?”
”Till exempel?”
”Tja… eftersom det var så bra första gången vi gjorde det. Eftersom jag är snygg… eller kanske manlig?”

Jag nämnde ju att Metro-serien lider svår brist på kvinnliga karaktärer. Ironiskt nog finns det i början av Metro 2034 en passage som diskuterar hur svårt det är att skriva just kvinnliga karaktärer. Och ja, det märks att författaren tycker det, för de enda som finns är den oförstående hustrun, en och annan gammal tant, och så prostituerade. De sistnämnda omnämns för övrigt som ”vulgära, men avspända och fria jämfört med de tillknäppta kvinnorna på [Artioms hemstation] VNDCh.” Och medan jag läser himlar jag så hårt med ögonen att jag är rädd att de ska fastna i sina hålor.

Om jag ska koka ihop läsningen av de tre Metro-böckerna till någon slags sammanfattning blir det nog ungefär så här:

Metro 2033: Inte utan brister, men klart läsvärd.
Metro 2034: Tappat mycket av den mystik och diffusa obehagskänsla som var föregångarens styrka, men universat är komplext och intressant, och boken har absolut sin charm.
Metro 2035: Eviga tirader om korrupta politiska system. Gott om mänsklig dumhet och ondska, men dåligt med lösningar och ingen katarsis. Självömkande huvudperson.

Och läs inte alla tre i sträck.

Similar Posts:

• Undergången, del 2
• Klockren rysk framtidsmisär
• Rolig men dryg ryss
• Gammalt odödligt
• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker

Men Isidor behärskar sig och det enda som märks av hans irritation är en tunn skärpa i rösten.
”Lämna plats för avstigande”, säger han i mikrofonen.
Några trafikanter som står intill vänder sig om och tittar. Man vaknar till när folk tittar på en. En kort stunds existens. För det mesta är man bara en del av interiören. Men ibland är det någon som ser en i ögonen och man märker att de blir lite förvånade över att man finns. Då blir man en person – bara sådär.

I Ola Nilsson moderna underjordsdrama Isidor och Paula får bland annat tunnelbanesystemet representera underjorden. Isidor kör tunnelbanetåg och läsaren får en god inblick i ett yrke som kanske få av oss tänker på att det finns. Tågen bara kommer och går där nere i underjorden men hur känns det att köra dem? Hur känns det att ständigt fundera över om i dag är dagen då någon skall hoppa framför ens eget tåg?

Isidor funderar mycket över just det. Om någon skall hoppa och dö framför hans ögon. Och mest rädd är han för att det en gång skall vara kusinen Paula som väljer att hoppa framför hans tåg. Men det har hon lovat att hon aldrig skulle göra.

Kusinen Paula är en trasig själ, svårt påverkad av missbruk och liksom boende i underjorden. Hon bor i en källarlokal som egentligen är avsedd som verksamhetslokal. ”I stället för dagsljus hade hon teven”. Ibland flyttas hon dock upp från sitt underjordiska liv och hamnar på en psykavdelning där hon har utsikt över hela staden.

I romanens mitt ges en västkustlig sommarlovsskildring från Isidor och Paulas barndom. Den skulle kunna var idyllisk med det vackra vädret och närheten till havet där man kan fiska krabbor. Men det är knappast någon idyll. Barnen bor där tillsammans med sina mammor och sin mormor. Var papporna håller hus ordas det inte om. Systrarna bråkar med varandra och med sin mamma. Det är gräl om allt och inget hela tiden. Paula trippar på tå runt sin mamma men lyckas ändå göra henne mer än lovligt upprörd. Och får mer än lovligt mycket stryk.

Isidor och Paula är en variant av myten Orfeus och Eurydike och romanen inleds med Rilkes dikt baserad på denna myt. Det är en svart, hjärtskärande och ändå alldeles vardaglig underjordsskildring av Stockholm i dag.

Similar Posts:

• Storstadsmytologi
• Änglarna, människorna och det hårda livet
• ”Ska bara dö först”
• Blick på det blinda
• Världens bästa mamma (nykter)

Explosionen isolerar dem från resten av världen. Långt nere i underjorden omges den tillknölade tunnelbanevagnen av vatten från brustna ledningar. De fem vet inte vad som har hänt, när de kan få hjälp eller vad som kommer att hända om de alls kommer därifrån. För hur kommer det sig egentligen att just de befinner sig just där, just då?

Bit för bit rullar Harald Rosenløw Eeg upp de fem tonåringarnas historier. Där är Sherpa, som är bra på att springa och göra sig osynlig, och som springer minst sagt juridiskt tveksamma ärenden åt sin dyrkade storebror. Där är den religiöst sökande Anjo, som rusat hemifrån sedan hennes föräldrar gått i taket över upptäckten att hon läser Koranen, och den högpresterande Ida som en gång på en fest skakat av sig tvångstankar och kontrollbehov och gjort något oväntat. Där är Bruno, som varit i tunnelbanan hela natten för att måla en födelsedagstag till Anjo, och Albert, som är son till Norges statsminister och som var den som hade den där festen där hans livvakt spårade ur.

Fem liv som hänger samman som linjerna på en tunnelbanekarta. Att följa hur de möts och skiljer sig åt är spännande, och ett intrikat romanbygge, med två tidsplan och fem olika perspektiv. Därtill lägger Rosenløw Eeg ytterligare en aspekt: den mystiska underjorden och dess invånare.

Vad är det egentligen som händer? Fantasi eller verklighet, liv eller död? Det är ett osäkerhetselement som åtminstone för mig stör. Det osäkrar alltsammans och jag hade hellre fokuserat på det realistiska, på relationerna mellan de fem ungdomarna och deras liv.

När Gyldig fravær kom ut i Norge i höstas väckte den uppmärksamhet inte minst för att den handlar om ungdomar i ett potentiellt terrordåd och gavs ut så snart efter massakern på Utøya i somras. Närheten till den händelsen har också lett till att romanen omarbetats (jag skulle gärna vilja veta exakt hur). Bland annat ändrade man titeln, från ”Skal bare dø først” (som i det bisarra svaret många föräldrar får dagligdags av sina tevespelspelande barn) till Gyldig fravær (”Giltig frånvaro”), en titel som äger giltighet inte bara för att de fem huvudpersonerna resonerar kring giltig och ogiltig frånvaro från skolan, utan också för att romanens tema skulle kunna sägas vara, på flera olika sätt, frånvaron eller närvaron av livet självt.

Jag gillar Rosenløw Eegs språk, hans sätt att hitta drastiska bilder i precis lagom mängd och hans sätt att fånga de olika karaktärernas helt olika referenssystem. Bruno har till exempel ett sätt att scanna av sin omgivning i jakt på användbar information eller hjälpmedel på precis samma sätt som han gör när han spelar tevespel och han hittar sin motivation genom att se sig själv i framtiden berätta om upplevelserna för Skavlan eller någon annan talk show-värd.

Det hade räckt så bra. Fem människor, fem liv, relationerna däremellan och en akut situation som ställer allting på sin spets. Författaren hade verkligen inte behövt göra det krångligare än så.

Similar Posts:

• Distanserat terrordåd
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka
• Ligistkille söker kärlek
• Norskt på bokmässan
• Sätt på mig eller se mig åtminstone

Men där Metro 2033 blandade in en stor mängd science fiction, aliens, med mera, så är Metro 2034 mer renodlad skräck eller thriller. Någonting okänt har hänt på en av stationerna och förbindelsen är bruten någonstans mellan Sevastopolskaja (där huvudpersonen Hunter dykt upp efter sitt tidigare försvinnande i föregående bok) och Tulskaja, stationen som är ”Hansans” närmaste förbindelse mellan den livsviktiga ringlinjen och Sevastopolskaja. Inga meddelanden kommer igenom, inga förnödenheter, inga människor. Hunter ger sig tillsammans med en virrig gamling ut på jakt efter svar på vad som hänt och har inga planer på att stoppa för något som helst för att finna det.

Innan jag fick boken hade jag ganska låga förväntningar på den, jag hade hört rykten från andra som läst den engelska utgåvan att den inte skulle vara speciellt bra. Jag hade svårt att föreställa mig hur en uppföljare, även en fristående sådan, skulle kunna bygga vidare på den historia som avslutades ganska effektivt i Metro 2033, men mina förväntningar kom helt på skam: handlingen är medryckande och intensiv, tempot är högt med mycket action, ibland såpass högt att det är svårt att helt få med sig alla detaljer om vem, vad och varför, speciellt i de avslutande kapitlen. Att författaren tonat ned science fiction-biten till förmån för lite mer realistisk (om man får lov att kalla det så) och jordnära undergångsdramatik passar mig alldeles utmärkt.

Metro 2034 är helt enkelt väldigt spännande, och det enda jag egentligen har svårt för är att försöka navigera rätt i var personerna befinner sig på den stationskarta som förlaget så lägligt tryckt på omslagets insida. Men det är en ren petitess, man behöver egentligen inte veta var de befinner sig, det bara förhöjer läsningen ytterligare en smula. Det är för övrigt inte nödvändigt att ha läst den första boken före denna, men det underlättar förståelsen av situationen.

Similar Posts:

• Korruption och ondska utan katarsis
• Klockren rysk framtidsmisär
• Rolig men dryg ryss
• Uppföljare med ändrad riktning
• En del dårar lurar sig själva, antar jag

Istället har romanens huvudperson, en ung man vid namn Petr Bém, hastigt brutit upp från Prag, av anledningar höljda i dunkel. Han slår sig ner i Berlin, startar ett band och utvecklar så småningom en stark fascination för Berlins underjordiska tågnät.

Helst sitter han på tågpersonalens stamkrogar och lyssnar på berättelserna om levande och döda som befolkar tunnelbanans dramatiska historia, från självmördare som hoppat framför tågen till stationer som stängts av och övergetts i det av muren delade Berlin.

På många sätt är tunnelbanan och Berlin romanens hjärta, kanske till och med dess verkliga huvudperson. Staden, tågen och alla de levande och döda som befolkar Berlins underjord blir för Bém en närvaro som på många sätt kommer honom närmare än de närmaste han lämnat bakom sig hemma i Tjeckien.

På ett lika påtagligt som lågmält sätt finns också Öst- och Centraleuropas historia ständigt med i Rudis roman. Själva tunnelbanan spärrades som sagt av i delningen av Öst- och Västberlin – på somliga stationer fanns bara damm, vakter och vapen. Med nya flickvännen byter Bém minnen av att ha vuxit upp kring järnridåns fall. Hennes mamma agerar självutnämnd historiker över östsidans stolta kollektivtrafik, medan pappan ständigt återkommer till hopparnas lysande blickar som förföljer de tågförare som ofrivilligt blivit deras självmordsinstrument.

Himmel under Berlin är på en gång något av en spökhistoria och en vardaglig skildring av livet i en stad så tyngd av historia att framtiden känns närmast overklig. Det är också en charmig berättelse om det lilla bandet U-Bahn, om rockstjärnedrömmar, sunkiga konsertförsök och valhänt grabbig vänskap.

För Bém börjar ändå så smått tunnelbanans döda inte bara ta gestalt utan också boka konserter med hans postpunkband, och kanske är Berlin inte alls hans slutstation? När vardagen blir för komplicerad tycks de rofyllda grå gestalterna med de lysande ögonen utlova något annat. Kanske är det mest skrämmande ändå det att stanna där man är och stå ut med sig själv och människorna man har omkring sig?

Similar Posts:

• Er ist ein Berliner
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin
• Apokalyps ur många vinklar
• Jag är en syltmunk!
• Om Mongoliet under kommunismens förtryck

Nä. Sånt händer ju inte. Ändå hände det i Tokyo den 20 mars 1995, när sekten Aum Shinrikyo skickade ut sina lärjungar att gasa ihjäl Tokyos pendlare. 12 människor dog, tusentals skadades, många av dem för livet. För japaner som trodde sig leva i ett av världens mest civiliserade och säkra länder var det en rejäl chock, och det skrevs mycket om förövarna… men inte mycket om offren och deras upplevelser den där morgonen och därefter. Det är dem Murakami vill lyfta fram i Underground, som huvudsakligen består av intervjuer med dem som var med. ”Underground” som i tunnelbana, ”underground” som i de strömningar inom den japanska mentaliteten som han menar både ledde till och blottlades av dådet och samhällets oförmåga att hantera det. Men också ”underground” som i subtext.

För det är väldigt svårt att läsa detta utan att tycka sig förstå en hel del om det japanska samhället – det måste ju ligga något i det att nästan alla intervjuade råkar bo en hel familj i en trång lägenhet och pendlar tre timmar om dagen för att arbeta 12 timmar, att de stoiskt släpar sig till jobbet trots att de är halvblinda och illamående av giftgas, och att många vägrar uttala sig eftersom de är rädda att de ska få sparken om de ännu ett år senare mår väldigt dåligt av något som inte var deras fel.

Och en av Murakamis poänger är också att nej, det kunde inte hända på samma sätt i Stockholm eller New York eller Rom. Skälet till att gurun Shoko Asahara kunde få så stor makt över sina lärjungar, och att offren sedan finner sig så utfrusna, står att finna i den japanska mentaliteten: ett samhälle där individer inte tillåts avvika från normen eller gripas av panik offentligt även om de är döende eller i djup kris. Där de som upplever sig som outsiders antingen måste anpassa sig helt och hållet eller gå åt motsatt håll – underkasta sig en vansinnig sekt sekt som lovar enkla svar, en perfekt värld och… ja, apokalyps.

Att knyta ihop något sådant, från individnivå upp till det som kallas folksjäl, kräver gripande berättelser och en rejäl författartalang och Murakami har bådadera. Men Underground räcker inte riktigt till på egna meriter. Murakami skrev detta som en inlaga mot allt som skrivits, sagts och rapporterats om Aum-sekten och dess brott – men hur många svenska läsare har egentligen läst det? Åtminstone jag har inte samma bakgrundskunskap om sekten och det japanska samhället som Murakami och hans samtalspartners tar för given, och jag känner mig inte säker på att fullt ut förstå det sammanhang Murakami sätter dem i.

Det finns planer på att översätta den här boken (…) men jag har en känsla av att det finns saker i boken som inte blir så lätta att förstå utomlands.

Men nog brasklappat. Murakamis försök att skapa en allmängiltig bild av Japan utifrån en katastrof (vem blir först om att skriva en bok om vad hanteringen av tsunamikatastrofen säger om Sverige?) är riktigt lyckat, men hos mig är det ändå de enskilda berättelserna som stannar kvar; konduktören som svepte upp giftet med bara händerna, kvinnan som drömmer om att en gång bli så återställd att hon kan åka till Disneyland några kilometer bort, änkan som måste uppfostra sitt barn själv. Nästan inget av offren säger sig hata förövarna, trots att de såg dem som så mycket mindre värda att deras liv inte var värda något. Kanske kan de med sina stillsamt fasansfulla berättelser åstadkomma något som inte alla dödsstraff i världen kan: lyfta fram att varenda grupp, vare sig de är japanska pendlare, svenska Thailandsturister, irakiska stadsbor eller New Yorkska kontorsarbetare, består av människor som förtjänar bättre än att bli ansiktslösa offer, siffror i statistiken. Där ligger det universella i Murakamis försynta bock i kanten på den japanska kulturen.

Similar Posts:

• Färgsprakande och tankeväckande
• Imponerande japansk rikedom
• 1¿Que?84
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Samma lika, igen

Hela historien vore rätt meningslös om det inte vore för det faktum att Andy gör detta på grund av ett vad. För att göra det hela lite mer rafflande så är hans insats i vadet i stort sett hela hans bröllop. Vilket innebär att om han förlorar vadet är risken rätt stor att han även förlorar sin blivande fru.

Så påbörjar han sin resa. Redan från Morden får han sällskap av uteliggaren Brian som sedan följer honom som vapendragare och fotograferar varje tunnelbaneskylt med engångskamera. Parallellt försöker den andre parten i vadet, vännen Rolf, att förstöra bröllopet eftersom han själv är kär i Andys fästmö. Den här boken skulle med andra ord kunna ha allt – ett uppdrag som måste slutföras för att rädda den sköna jungfrun, en trogen Sancho Pancha, en svekfull vän och en lång resa. Tyvärr räcker det inte alls så särskilt långt.

För det första vore det enda logiska att avbryta vadet och bara åka iväg och gifta sig. Det är otroligt irriterande att han inte gör det. För det andra så är det inte på något sätt särskilt upphetsande att läsa om det snabbaste sättet att ta sig från Lancaster Gate till Hampstead. För det tredje är det bara i allmänhet rätt intetsägande.

Till bokens försvar kan man möjligtvis säga att den innehåller en del intressant fakta om Londons tunnelbana och att skildringen av en kille som har ett så brinnande intresse för något så udda som tunnelbanan understundom blir lite smårolig. I övrigt är nog det snällaste jag kan säga om den här boken att den har en klockren titel. För tunnelseende är just vad den här killen lider av. Tyvärr avslöjar författaren redan i sin inledning att det är en kompis till honom som har kommit på titeln, så inte ens det kan jag tillgodoräkna honom.

Tunnelseende kan inte med bästa vilja i världen beskrivas som en särskilt bra bok. Om man av någon underlig anledning skulle hysa en allomfattande kärlek till och intresse för Londons tunnelbana så finns det möjligen poänger med att läsa den här boken. Annars är min rekommendation att man låter bli.

Similar Posts:

• Undergången, del 2
• Phileas Fogg – jordens tråkigaste huvudkaraktär?
• Ve den stackars pendlaren
• Korruption och ondska utan katarsis
• Modernt underjordsdrama