Att artisten och underhållaren Johan Rheborg också är fotograf torde väl vid det här laget vara välkänt. I Tv-serien Alla är fotografer har vi fått se hur han och Henrik Schyffert har undersökt fotografiet och fotografiyrkets olika genrer. Därför är det helt följdriktigt att han nu kommer med en egen fotobok. Ämnet är hans jobb […][...]

Harold fyller 32 och ska firas av vännerna hemma hos Michael. Samtidigt hör Alan, en gammal collagevän till Michael, av sig. Han är upprörd och vill komma förbi. Han har kanske lämnat sin fru. Vad den konservative Alan inte vet är att Michael och hans vänner är bögar. Som om gruppen inte vore nog full […][...]

Det var en gång en liten flicka som hette Lena. Hon var mycket liten och ljushårig. Alla, åtminstone hennes pappa, trodde att hon var en Prinsessa. Hon var mycket tillbakadragen, ja, för att inte säga, blyg. Hon ville sitta i lugn och ro med sitt dockskåp. Hon hade inte behov av andra. Hon hade en […][...]

När jag var sexton år flyttade jag hemifrån för att gå gymnasiet i en annan stad, i ett annat landskap. Jag var skitstolt. Jag klarade mig själv (hyfsat) på ett sätt som knappt någon annan av mina vänner gjorde. Jag var nästan vuxen. Jag var självständig. En gång när jag skulle åka hem över en […][...]

Om man är hungrig och törstig och i Stockholm vill känna sig lite strindbergsk så här under de sista skälvande månaderna av Strindbergsåret, så är det inte bara Berns, Hasselbacken, Operakällaren eller Djurgårdsbrunn man kan besöka. Grand Hôtel är också ett etablissemang som Strindberg frekventerade. Där kan man till exempel ta en drink i Cadierbaren […][...]

Jag vet inte när jag senast såg fram emot en teaterhöst så mycket. Det har att göra med Tony Kushners Änglar i Amerika som har premiär på Östgötateatern i början av oktober – en pjäs som inte liknar något. Skruvad, brutal, hjärtskärande, galet rolig och fantastisk. Fantastisk i flera bemärkelser eftersom rollistan innehåller figurer som […][...]

Det är något som är väldigt fel i teater- och underhållningsbranschen. Inte bara där, naturligtvis. Skeva och bristfälliga perspektiv på både män och kvinnor och hens dyker upp överallt. Jag tänker inte lalla runt i en diskussion som går ut på att alla män är svin och resten förtryckta (jag är tydligen en av de […][...]

Det är en kulturgärning av rang som Carina Burman utfört genom att skriva den djuplodande biografin Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärskap. Som den forskare hon är, låter hon en diger notapparat texten igenom hänvisa till en källförteckning på tolv sidor. Märkligt nog har det tidigare, under de senaste 70 åren, inte skrivits någon biografi […][...]

En sådan kontrasternas man, läser jag gång på gång i recensionerna av Klas Gustafsons biografi över Gösta Ekman. ”Snubblande och grubblande.” Rolig och allvarlig. Folklig och smal. Politiskt engagerad, framgångsrik och tvivlande. Någonstans i början av Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor har titelpersonen blivit professor i scenisk gestaltning vid teaterhögskolan och undervisar […][...]

Redan på första raden dyker han upp. Stora skuggan. Den gamle. Eller Gud, som många skådespelare skulle välja att kalla honom. Ingmar Bergman. Och sedan ligger hans skugga över resten av boken. Han är hela tiden närvarande, hela tiden lurpassande i närheten. Alla står på tå kring honom av rädsla för att knuffas ut ur […][...]