Så många namn och ändå långt ifrån alla de som framträder i Christina Lambs bok Våra kroppar, deras slagfält, dels för att jag missat några, dels för att det är många som inte nämns vid namn utan som systrar, döttrar, mödrar, mostrar, fastrar, väninnor. Så många och ändå bara en bråkdel av de tusentals, hundratusentals, miljontals som delar och delat deras erfarenheter genom seklerna.

De är alla flickor och kvinnor som har blivit våldtagna i krig, de flesta upprepade gånger av flera förövare. De har blivit jagade, fångade, inspärrade i månader och år, sålda och hotade. De har blivit misshandlade och torterade och de har bevittnat hur deras makar, bröder, systrar, föräldrar och barn dödats. Brotten har begåtts i Syrien, Irak, Myanmar, Filippinerna, Argentina, Rwanda, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Bosnien och Hercegovina (och i många andra länder men dessa är de länder Christina Lamb inriktar sig på).

Vän av ordning, skeptisk sådan, tycker kanske att jag borde skriva något om ”påstår sig” eller ”säger sig” ha varit med om när det nu är så ytterst få förövare som blivit dömda men jag tänker inte göra det. Här tar jag utsagorna för sanning, utom i något enstaka fall, där sammanhanget tydliggör att det finns skäl att tvivla.

En annan vän av ordning, kanske mer insatt, tycker kanske att det är fel att skriva offer och liknande, med tanke på att det för den som själv blivit utsatt knappast kan bidra till läkning och stärkt självbild att ständigt höra andra överlevare beskrivas, av sig själva och andra, som ”förstörda”, som ”berövade det vackraste vi hade” eller kanske t.o.m. ”berövade det enda vi hade”. Författaren skriver också om detta i sitt avslutande tack, om hur hon valt vilka ord hon använder utifrån sammanhanget och de intervjuades egna önskningar. Det är en svår balansgång att skildra förfärliga upplevelser och samtidigt inte fastna i synd om- och offerperspektivet och om och om igen påpekas det att det som ger mest upprättelse är att se sin förövare ställd inför rätta – och dömd för de brott han har begått.

Och där går Christina Lamb vidare och talar med utredarna, åklagarna och domarna i några av de rättegångar som ägt rum under senare år. Hon frågar dem varför våldtäkterna så sällan blir till åtalspunkter och svaret är oftast att i ljuset av andra krigsbrott – som terror, mord eller tortyr – framstår det sexuella våldet som mindre viktigt, trots att många av de drabbade önskar att de blivit dödade i stället. Så offren förlorar på jämförelsen men också på bristen på kunskap om dessa brott. Och förlorar igen då de i stor utsträckning blir utstötta ur sina egna familjer. Vägarna tillbaka är svåra, särskilt när det är så få som får den upprättelse en fällande dom innebär. Och särskilt när de som drabbats hårdast är de som var svaga och utsatta redan innan. Det görs försök men allt blir inte rätt, som hundratals yazidiska kvinnor och flickor som då boken skrevs befann sig i Tyskland, dit de räddats men där tillvaron ändå blivit ett limbo.

Det är utsträckningen, det systematiska, det handlar om. Skövlade byar och städer, dödade män och våldtagna och dödade kvinnor. Det handlar om det som beordrats, som indoktrinerats, om läger och handel och om det som skett utan påbud men också utan fördömande. Vad får män att agera så? Hon talar med forskare om undantagstillståndet som råder vid krig och om våldtäkter som ett socialt kitt men också att det i princip råder straffrihet.

Läsaren får också möta de som oförtrutet kämpar vidare för sig själva och för andra, trots att stöd från myndigheter och organisationer är klent eller obefintligt. Kvinnor som demonstrerar, kvinnor som bedriver detektivverksamhet och letar rätt på förövare som går fria och lämnar information till rättsväsendet, kvinnor och män som hjälper fångna kvinnor och flickor att fly, kvinnor som driver små grupper och stora verksamheter för att hjälpa drabbade att läka. Och dr Mukwege som opererar kvinnor och barn med söndertrasade underliv.

Det gör ont att läsa men det är en bok som behövs – för än så länge fortsätter de systematiska våldtäkterna att vara en del av krig och konflikter utan att jämställas med andra krigsbrott, trots att de finns med bland FN:s resolutioner*. Och än så länge saknas de i läroböcker i historia, trots att de funnits så länge det funnits krig. Redan hos Homeros och i Bibeln finns de med, fast naturligtvis inte ur kvinnornas perspektiv, och skulpturerna och målningarna som skildrar sådana händelser är otaliga men ses ytterst sällan för vad de är.

Själva mängden namn och likartade öden gör det svårt att hålla isär vad som skett vem och var men det är också det överväldigande antalet berättelser som gör boken så drabbande och det väsentliga här är inte den precisionen. Någon gång blir det dessutom upprepningar då personer återkommer i avsnitt med olika fokus men där bakgrunden tecknas igen, eftersom någon läsare kanske inte läser allt utan bara något kapitel.

Avslutningsvis tackar författaren dem som läser, trots att många av berättelserna är svåra att ta sig igenom, men det är hon som ska tackas för att hon samlat all denna erfarenhet och smärta, för att inte tala om de som orkat berätta. Det sorgligaste är hur många av dem, trots sina vittnesmål, ser det hända igen och igen, trots allt de gjort och trots allt de fått höra ska göras. Och det är där den här boken förhoppningsvis kan göra skillnad, att den genom ökad uppmärksamhet ska leda till större påtryckningar internationellt så att det sexuella våldet fullt ut hanteras som det krigsbrott det är.

* Den 19 juni 2008 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter och befäste att ”våldtäkt och andra former av sexuellt våld kan utgöra krigsbrott, brott mot mänskligheten och en konstituerande handling för folkmord”.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• När det värsta redan har hänt
• Irak inifrån
• Krigets nedåtgående spiral
• Keegan – krigets antropolog

Jag bestämde mig för att ta hjälp av proffs för att svara på frågan om snackisar. Jag gick till tre bokhandlar i centrum av Hamburg och frågade tre oförberedda bokhandlare om deras tre tips. Om ni blir nyfikna, kan ni läsa den kompletta listan här.

Summan av kardemumman var att jag kände mig smart och nöjd att kunna besvara frågan, utan att behöva läsa mig igenom ens en bråkdel av utgivningen. Men kruxet, jomen det finns ju alltid ett sådant, var att de tre bokhandlarna gjorde så extremt bra reklam för sina favoriter, att jag insåg att jag inte kunde sluta där. Jag skulle bli tvungen att fördjupa mig, åtminstone i ett par av dem som dök upp på den ovan nämnda. Jag tror att det är vad man skulle kunna kalla ”fall på eget grepp”.

Valet föll på Ronya Othmann och hennes debut Die Sommer och Deniz Ohdes bokprisnominerade Streulicht. Ohde var en av sex som hamnade på den prestigefulla listan till Deutscher Buchpreis 2020. Jag tyckte mig se vissa likheter: unga kvinnor som studerat i Leipzig men också att båda har vardera en tysk förälder och en från ett annat land. De har båda tematiserat det i sina ovan nämnda romaner.

Othmann och Ohde må ha liknande bakgrund, men där slutar likheterna för deras huvudpersoner. Othmanns Leyla har en tysk mor och en far som är yasidier. Hon reser varje sommar till sin farmor och släkten i en bergsby i Syrien. Hon talar språket, leker med kusinerna och har ett eget liv där om somrarna. Ohdes kvinnliga huvudperson som romanen igenom förblir namnlös, växer upp med en turkisk mor som helt vänt sitt turkiska ursprung ryggen. Hon får aldrig träffa några av släktingarna på moderns sida och än mindre lära sig turkiska eller resa till den by vid havet som modern kom från.

Othmanns roman skildrar såväl Leylas uppväxt i södra Tyskland som hennes somrar i Syrien. Man skulle kunna säga att det är en klassisk uppväxtskildring av någon som växer upp med en fot i varje kultur. Leylas far tycker att hon borde ägna mer tid åt skolan än att hänga med bästisen Bernadette. Andra delen av romanen utspelar sig efter att kriget i Syrein bröt ut och Leyla har flyttat hemifrån för att studera. Hennes studier går i stå, hon känns oengaerad i sitt eget liv. Hon oroar sig för släkten i den syriska byn och slutar i det närmaste att prata med sina vänner, eftersom de ändå inte kan förstå. Hon vet inte heller vad hon ska säga och så blir det en ond cirkel där hon försvinner mer och mer in i sig själv. Det är oerhört vackert skrivet och trots den relativa händelselösheten i Leylas liv, är det spännande. Den här texten innehåller dessutom något så sällsynt som vackert skildrat sex.

Ohdes roman är också en form av uppväxtskildring, men är något så märkligt som en bok utan plot, utan slut och framförallt utan happyend. Trots dessa ovanliga premisser, är det inte tråkigt en sekund. Huvudpersonen växer upp med en vacklande självbild. Den hon tycker att hon är, är inte alltid den som folk runt omkring henne ser. Hennes mor dör, hennes far fruktar allt utanför den egna bostaden, super och samlar på sig saker som ”kan vara bra att ha”. Hon får inte fortsätta på gymnasiet med sina två vänner, Pikka och Sophia, utan tvingas ta en omväg till studentexamen via det tyska motsvarigehten på komvux. Hon lämnar industriorten där hon är född för att studera i en annan stad, men inte heller det med något större engagemang. Hon studerar, för att hon sagt till rektorn på komvux att det var därför som hon ville ta studenten. Och så plötsligt är boken slut. Den slutar som den börjar, utan några större åthävor.

Gemensamt är ändå hur andra människor ser på Leyla och på Ohdes huvudperson. Ofta ser de en person som man måste fråga varifrån de egentligen kommer och någon som man måste förvissa sig om att de förstår tyska. Båda anpassar sig, var och en på sitt sätt.

Bist du mehr deutsch oder kurdisch, fragte die Mutter der Schulfreundin. Deutsch, sagte Leyla, und der Mutter die Schulfreundin wirkte zufrieden.

Fühlst du dich mehr deutsch oder kurdisch, fragte Tante Felek. Kurdisch, sagte Leyla, und Tante Felek klatschte vor Freude in die Hände.

(Die Sommer, Ronya Othmann, Hanser-litteraturverlage, 9783446267602)

„Wieso hast du dich nicht gewehrt?“ Immer verzweifelter wurden ihre Stimmen, immer mehr Fragezeichen reihten sich aneinander, und ich wollte rufen, dass es von vorneherein kein Ich gegeben hatte, das sich hätte währen können, nichts war je von mir ausgegangen, alles ist immer nur auf mich eingefallen, ich habe in einer Grammatik gelebt, in der sich wehren von vornherein nicht vorgesehen war.

(Streulicht, Deniz Ohde, Suhrkamp, 9783518429631)

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• Skoningslös blick på ett kvinnoliv
• Vindlande berättelse om identitet
• Värdet av ett liv
• Hur man fångar en inlåst panter

I denna aktuella bok porträtteras familjen Juma. Föräldrarna har flytt från Somalia till Norge och barnen har vuxit upp i Oslo, till det yttre assimilerade in i samhället. När de två systrarna i familjen långsamt dras in i en allt mer radikaliserad islamistisk miljö står föräldrarna, syskonen och skolan handfallna. Det norska samhället, präglat av öppenhet, demokrati och en syn på ungdomar där förmågan att ta ställning och argumentera inför en ståndpunkt har mycket svårt att hantera systrarnas alltmer radikala krav. Kraven på att få klä sig i niqab i skolan och att hela tiden få större utrymme att praktisera sin tro bemöts av lärare och skolledning med en påfallande flathet. När systrarna till sist genom kontokortsbedrägerier tar sig hela vägen till Syrien och drömmen om Kalifatet, ja då finns det inte längre mycket för den förtvivlade familjen att göra.

I nästa del av berättelsen beskrivs faderns förtvivlade räddningsaktioner, men vad finns det egentligen kvar att rädda när systrarna inte alls vill komma hem? Och vilka argument kan samhället komma med inför profetiska, karismatiska koranlärare och islamister?

Seierstad uppger i intervjuer att hon strävar efter att vi ska förstå varför en islamistisk radikalisering sker. Hon kontaktades av Sadiq, fadern i familjen, i hopp om att hon ska kunna hjälpa honom i hans förtvivlade situation. Det medför också att Seierstad fått ta del av ett unikt material från chattloggar och telefonsamtal, främst mellan systrarna och brodern Ismael som företräder en ateistisk världsåskådning. Systrarnas resonemang växer fram i en påfallande tydlighet, broderns tillsynes rationella argument bär också på en känsla av hopplöshet. För vad har egentligen livet i en förort till Oslo att erbjuda när svaret på frågan om existensen är: ”Jag tar det som det kommer…” I den beskrivningen glimmar kanske inte en förståelse men en kortvarig insikt förbi. I ett liv där meningslösheten ligger precis under ytan är det lätt att gripa den tillgängliga vägen till sammanhang och mål.

Annars är just förståelsen och svaret på frågan varför inte något som den här boken heller erbjuder. Vi kan tala om socioekonomiskt utsatta områden och relativ fattigdom, ändå förklarar det inte varför några syskon i en tillsynes relativt välmående familj väljer att följa en dröm om ett Kalifat i Syrien. Speciellt inte när det Kalifatet i hög grad begränsar deras yttre möjligheter till frihet.

Kanske är strävan efter förståelse och insikt ändå ett alltför högt mål för denna bok? Seierstad uppger att förståelsen är mångbottnad och det är naturligtvis sant. Men vi kanske inte ens kan förstå i en enkel mening, svaren kanske är alldeles för komplexa? Däremot behöver vi skapa ett samtal om de svåraste frågorna. Varje aktör i samhället; skola, socialtjänst och polis för att nämna några ställs inför frågeställningar som är komplexa och svårhanterliga. Att ens våga tänka, samtala med varandra och ställa sig frågan om varför är kanske ändå en liten öppning. Och då tjänar den här boken sitt syfte trots en stundtals banal actiondramatik som lägger sig framför berättelsen.

Similar Posts:

• Årets vidrigaste och mest angelägna bok!
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Våld föder våld föder våld?
• Att beskriva det obeskrivliga
• En problematisk bokhandlare

Om grundstoryn om en lillgammal berättare som vandrar genom krigets vansinne låter lite Blecktrumman upphör egentligen likheterna där. Yazbek ger henne en röst som är helt och hållet hennes egen. Berättelsen är rörig, med mängder av utvikningar och omtagningar, men alla lägger ett pussel och målar med ordfärger. För hur jävligt allt än är så är ju Rima fortfarande, och också bara nätt och jämnt, ett barn som ingen någonsin lyssnat på och hon har ju så mycket att berätta och så många fantastiska ord att pröva. (Gå på dass när du kan även om du måste springa över gårdsplanen där bomberna faller, säger kvinnorna till barnen, du vill väl inte bli hittad i en urinpöl när du är död?)

Hur kan människor vara olyckliga när de har tillgång till denna enorma mängd betydelser?

Vi följer henne genom vägspärrar, bombanfall, gasattacker, möter torterade demokratidemonstranter, skäggiga tonårsgrabbar med kalasjnikovs, krigsbrudar som bara haft slöja på sig några månader, söndersprängda och ihjälgasade män, kvinnor och barn. (Kvinnorna dör snabbare av gasen, läkarna får ju inte ta av dem slöjorna som håller gasen inne.) Det borde förstås vara outhärdligt, men genom Rimas ögon blir det inte det; verkligheten luckras upp, drömt och vaket flyter ihop, genom barnets ögon blir till och med den hära förestående döden en skapelseberättelse för nya världar. På Saint-Exuperys vingar kan hon flyga från en stjärna till en annan även när döden nafsar henne i hälarna. Hon som vandrar låter oss aldrig glömma verkligheten, alla dessa människor som ”försvinner” ur hennes och andras liv, och det blotta faktum att vår bortglömda berättare har så mycket att säga höjer bara tragedin; samtidigt finns där en sån rusig lycka i berättandet, att få bli hörd, att få göra berättelserna till sina egna och bygga en värld som har en mening när allt faller sönder, om så bara för att allt som försvinner inte ska glömmas.

En halv värld bort sitter vi och debatterar förnumstigt om att hjälpa på plats, reducerar berättelserna till för och emot, buntar ihop människor i tusen- och miljontal, talar om att försvara det förflutna. I en källare i ett utbombat Damaskus sitter en flicka fastbunden medan gift regnar från himlen. Runt om henne virvlar en sprudlande orkan av ord, intryck, uttryck, möjligheter som gnistrar och blinkar innan den måste försvinna. Världen borde få rymma alla de där små stjärnorna.

Similar Posts:

• Krigets nedåtgående spiral
• Hur är det med er?
• Klassiker i nyöversättning
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Den fängslades erfarenheter

Hur skulle jag kunna lämna Naguib Mahfouz? sade jag. Hur skulle jag kunna lämna kung Lear ensam åt sitt öde? Hur underlåta att söka förmå Hamlet att sluta vela och filosofera på ett sätt som jag aldrig funnit någon lockelse i? Hur skulle jag kunna glömma alla dialoger jag fört med Raskolnikov om den himmelska och den mänskliga rättvisan? Och vem skulle annars försvara mina statyetter av Pusjkin och Gogol eller mina foton av Tjechov och Hemingway? Vem skulle rädda mina LP-skivor med musik av Beethoven, Tjajkovskij och Rachmaninov undan förstörelsen? Kan du säga mig det?
– Så hur skulle jag kunna lämna mitt hem och mitt skrivbord? sade jag.
– Varför? sade jag och svalde. Skulle det vara bara för att rädda mitt eget skinn? Då ska du veta att det jag i så fall lämnade efter mig, i arbetsrummet, är varken böcker, statyetter eller foton utan min själ.

Niroz Malek bor och lever i Aleppo, på pappret fortfarande Syriens folkrikaste stad, femtusen år gammal, en av civilisationens vaggor. Eller ja, lever och lever, det är han inte helt säker på själv. Han är författare, han är den som måste bära vittnesmål, men döden kommer så ofta så nära att gränsen mellan de ännu inte döda och de ännu inte glömda nästan har suddats ut; var det hans bästa vän eller han själv som dog i förra veckan, är det ett spöke eller en levande människa som sitter ensam på kaféet där han skrivit i alla år, är grannen som sprängdes i luften mitt i ett telefonsamtal kvar i luren…? I 56 ultrakorta noveller – de längsta är 4-5 sidor, de flesta knappt en – klottrar han ner intryck, minnen, porträtt, drömmar, brev, bilder som desperat försöker visa att hans stad en gång var, fortfarande är något mer än en gigantisk anonym köttkvarn, att här finns eller fanns något mer än bara den rent biologiska överlevnaden. Han flanerar genom vägspärrar, ruiner och kyrkogårdar, in och ut ur minnen och mardrömmar, tecknar med snabba drag för att hinna med. Trümmerlitteratur kallades det när det hände Europa, innan vi intalade oss att vi slipper det och reducerade dem där utanför till siffror.

När jag nu betraktar fotot av Farida, den Unika, fylls mina ord av ånger. Hur kunde jag lämna henne utan att ens säga adjö ordentligt? Jag stirrar på bokstäverna som formar ordet »martyr« ovanför hennes namn på dödsannonsen, uppklistrad bredvid dörren som jag klev in genom en dag, för ungefär femtio år sedan.

Just det där ordet, ”martyr”, återkommer om och om igen, i dödsannonser och i förtvivlade skrik från famljemedlemmar. Vår dotter blev martyr när hon besökte sin pojkvän. Vår mor blev martyr när hon stod i kö. Vår son blev martyr efter flera veckors tortyr. Aylan blev martyr när någon tog ett foto av hans lik. Som om deras död måste ha ett värde, eftersom någon inte tillmätte deras liv något. Hur kan han då, författaren, sluta berätta om dem? Den enda hjälp som kan ges på plats är kanske att minnas och se, att låta människor vara värda något mer än bara hur de dog.

Då gick jag fram till teven och satte på den igen. Den visade bilder på kvinnor och barn som låg drunknade i havet. En våg drev kropparna ett stycke närmare stranden, en annan föste dem ut mot öppet hav, fram och tillbaka, som om de sov i en säng av vatten.

Det här formatet har sina problem. Så här många ultrakorta berättelser får, hur hårt var och en av dem än slår, en nästan avtrubbande effekt när en läser femti av dem i följd. Vissa står ut mer än andra, vissa känns som repriser, som om jag i min bekväma Stockholmslägenhet har rätt att kräva unika historier i ett massmord. Men det är ändå en bok som drabbar hårt, inte minst tack vare hur Malek gång på gång höjer blicken ovanför den där sönderbombade gatan, hittar något som gäller oss alla, hur höga murar vi än tror oss kunna bygga mot det.

– Nero lever trots alla sekel som gått, samma gäller för Hitler, och Stalin ska vi inte heller glömma. De lever mitt ibland oss och ändå är några av dem över femhundra år gamla.
Soldaten som alltjämt höll hans ID-kort i handen log:
– Dem ni nämner har rätt att leva så länge. Hur är det med er?

Similar Posts:

• Krigets nedåtgående spiral
• Våld föder våld föder våld?
• Den fängslades erfarenheter
• Om flykten och framtiden som försvann
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget

Den syriska författaren Samar Yasbek tvingades i exil efter revolutionen 2011. Sedan dess är hon bosatt i Paris, men har flera gånger smugit sig tillbaka över den turkiska gränsen till nordvästra Syrien för att dokumentera situationen och arbeta med småskaliga projekt för att förbättra livsvillkoren där. Om sådana resor tillbaka – tre stycken under 2012 och 2013 – handlar Resa in i tomheten.

Det är på många sätt en dyster, förfärande läsning om ett krig som bara eskalerar och alltmer tas över av starka och mörka intressen, men här finns också strimmor av hopp och kanske ännu mer av ilska, av berättigad frustration. Hur kan vi tillåta att människor far fram så här mot varandra, alla vi som står vid sidan av och tittar på eller vänder bort blicken? Att en diktator dag efter dag, år efter år, bombar sin egen civilbefolkning? Sin egen, som att det är just det den är – något han kan hantera precis som han behagar.

Att läsa Resa in i tomheten är att i någon liten mån ställa sig under det där bombregnet. Med motståndsmännen och aktivisterna, med fruarna, änkorna och barnen. Att försöka ta skydd vid en bärande pelare eller i en källare, tätt tillsammans, eller att bara köra vidare i kulregnet, för vad kan man annars göra. Att sänka blicken inför stöddiga utländska krigare vid oändliga vägspärrar samtidigt som man håller på att explodera inombords: Vad gör de här asen i mitt land? Vem gav dem den rätten?

Att gå och leta bland rasmassorna efter överlevande och kroppar. Kroppsdelar.

Att hålla ihop inför alla söndertrasade mänskliga organ, inför den ofattbara förstörelsen av hus och hem, att inte för en sekund förlora förståndet. För din kollaps blir en extra börda för dem runt dig. Ungefär så. Du måste kunna närma dig små fingrar och samla ihop dem bland ruinerna, dra ut en liten flickas lik och upptäcka att urinen i hennes kläder fortfarande är varm. Och därefter gå vidare och fortsätta söka efter nästa offer. Du får heller inte glömma offrens ansikten eftersom du ska skriva om dem och berätta historien, beskriva för omvärlden hur ögonen blir helt vita under himlen, som regnar granater och fria gåvor som dödar. Det spelar heller ingen roll om du kan analysera det som händer: hur civila bostäder angrips för att revolutionen ska mista sitt folkliga stöd och för att alla medborgerliga projekt, som kvinnliga och manliga aktivister återvänt för att förverkliga i de befriade områdena, ska gå om intet. Eller förstå att det som driver regimen att ödelägga området är att säkra sina militära försörjningslinjer. Inget av detta är viktigt. Det viktiga är att du kan hålla dig på benen medan himlen fortsätter att vräka ned sina bensinfatsbomber och klusterbomber.

Det är på sätt och vis lätt att förstå behovet av att dokumentera allt detta. Resorna tillbaka, till människorna som gång på gång ber Yazbek att berätta, vill försäkra sig om att hon för vidare deras erfarenheter. Att de känner sig svikna, utlämnade åt regimens terror och åt extremistiska bataljoners godtycke och förtryck. Finns det ingen i omvärlden som ser och kan hjälpa? Åren går och revolutionens dröm om ett fritt, civilt och demokratiskt Syrien tycks bara längre och längre bort. Bomberna fortsätter att falla.

Vem är det egentligen som behöver en paus?

Similar Posts:

• Hur är det med er?
• Våld föder våld föder våld?
• Var snäll och rita mig ett lamm
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister

Det är frestande att ta till en Facebook-klyscha: ”Det är komplicerat”. Jäklar, vad det är komplicerat. En liten bit in i antologin Syrien – revolutionen, makten och människorna hyser jag gott hopp om att få ett grundläggande grepp om alla olika konfliktlinjer och grupperingar. Ungefär halvvägs börjar jag förtvivla alldeles. Det är inte svårt att förstå om invånarna känner något liknande.

Det kan vara otacksamt att ge ut böcker om pågående konflikter, men Syrien är faktiskt ett ganska lyckat försök. Olika författare – forskare, journalister och aktivister – ger olika perspektiv på olika delar av situationen, från regimens bakgrund och det större maktpolitiska sammanhanget (även om jag gärna sett något större historiskt djup), till konsekvenserna för vanliga människor på flykt. Inte minst Roland Dannreuthers avsnitt om Rysslands Syrienrelation ger en bra bakgrund till Putins beslut nyligen att ge sig in och bomba. Någon sorts helhetsbild närmar man sig faktiskt.

Joakim Medin skriver spännande och faktiskt hoppingivande om den huvudsakligen kurdiska alternativa förvaltning som byggdes upp i Rojavaområdet kring staden Kobane. Aron Lund sätter in islamismen i ett större sammanhang. ”De har kidnappat vår revolution”, menar läkaren och aktivisten Waleed Tamer i Helena Gillingers reportage.

”Revolutionens vår”, så kallar Waleed Tamer det första halvåret av folklig resning. Den tid då man fortfarande närde hopp om att förändring var möjlig i en snar framtid, att omvärlden skulle komma till undsättning, att också Syrien skulle hitta början på en väg bort från en repressiv, blodig diktatur.

- Vi hade inspirerats av Egypten, säger han. Vi hade sett diktaturen i Tunisien falla efter bara några veckors revolution och vi hade sett den värste diktatorn av dem alla, Gadaffi, försvinna efter sex månaders folkligt uppror. Vi hade sett omvärldens stöd till dessa revolutioner och tänkte att nu är det vår tur. Men det blev inte så för oss i Syrien.

Det har varit, skriver Niklas Orrenius i sitt avsnitt – en bearbetning av det DN-reportage som sedan tidigare finns utgivet som enskild bok – ”som om omvärldens blick halkade runt Syrien”. Kanske är det på väg att ändras nu när syriska flyktingar blivit ett mer påtagligt inslag också i Europa, men varför har det tagit så lång tid?

Orrenius säger sig ändå, sedan reportaget först publicerades, fått gott om bevis på att människor berörs av syrirernas öde. Det vore fel, menar han, att säga att de flyktingar han mött har en felaktig bild av det humana och fredliga Sverige. ”Det här året har jag fått många bevis på att det solidariska tänkandet lever”, skriver han. ”Jag hoppas att det stärks ännu mer, att rapporteringen om Syrienkriget fortsätter att få människor att reflektera kring vilket land vi är och vilket land vi vill vara.”

Ett slutord så gott som något.

Similar Posts:

• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Krigets nedåtgående spiral
• Berättelsen om en komplicerad tragedi
• Historien som är nu

Nu läser jag hans bok för att ta del av hans egna erfarenheter och åsikter om vad som händer i Syrien och varför. Omar gör klart för läsaren att detta är en reportagebok och att han därför inte presenterar en notapparat där utsagor kan bekräftas.

Den syriska tragedin är skriven 2012, när inbördeskriget pågått i knappt två år. Det måste man ha i åtanke när man läser. Då fanns det fortfarande något slags hopp om en vändning. Nu är det 2015 och hela världens ögon är riktade mot den outsägliga tragedi som utspelas där.

Själv förstår jag mindre och mindre ju mer jag läser om situationen. Det är så många aktörer, så många oheliga allianser och så många konflikter som går hundratals år tillbaka i tiden. Det Omar gör i sin bok är att försöka reda ut flera av de förhållandena för läsaren. Nu talar jag främst inte om maktspelet mellan USA och Ryssland/Kina, utan om alla de konflikter som finns mellan de olika riktningarna inom islam och andra religiösa och kulturella grupperingar i själva mellanöstern och områdena däromkring.

Han berättar om Ibn Taimiyya (1263-1328), den ortodoxa sunnimuslimska teolog som wahhabismen är influerad av, och dennes hat mot shiamuslimer i allmänhet och alawiterna i synnerhet. Ställ detta mot sufisten Ibn Arabi (1165-1240) som ägnade sig åt litterärt skapande, mystik och kontemplation, så har vi två ytterligheter, och allting däremellan, som skall försöka samverka i arabvärldens geografiska område. Och så lägger vi till staten Israel, oljan och kalla krigets maktspel. En krutdurk minst sagt.

Han berättar även om den nutida poeten Adonis, och dennes tankar om hur alla dessa konflikter skulle kunna lösas. Vi får höra hur unga män i svenska moskéer pratar om att Sverige skall bli ett kalifat. En syriansk feministisk aktivist är förtvivlad när hon ifrån Sverige ser hur hennes land rasar samman och ingen verkar förstå. Al-Jazeera rapporterar propaganda, inte nyheter. Inte heller svenska och europeiska medier rapporterar vad som sker. Vi är naiva, förda bakom ljuset av tanken på en demokratisk folkrörelse.

Den arabiska våren blev kapad av fundamentalister. Det är ett återkommande tema hos de personer som kommer till tals i boken. Gräsrotsrörelsens kamp för demokrati och bättre levnadsvillkor övertogs av grupperingar som i kaoset såg en chans till maktövertagande. Och i valet mellan en militärdiktatur och en fundamentalistisk islamistisk diktatur föredrar de flesta människor militärdiktaturen. Folk ville ha förändring, visst, men inte till detta ofantligt höga pris.

Omar brinner för sin text, det märks. Och det skadar inte att iallafall ett öga behåller den kritiska blicken vid läsning. Men jag tycker absolut att ni ska läsa den om ni kommer över den. Det är väldigt intressant att höra hans förklaringar till de olika schismerna, och varför de verkar vara olösliga. Han har själv rört sig bland fundamentalister och antisemiter såväl som bland mer konstruktiva grupper, så jag värdesätter hans erfarenheter och kunskap i de här frågorna.

Den här boken har hjälpt mig att förstå lite mer om hur tankarna kan gå om inom-islamiska konflikter.

Similar Posts:

• Våld föder våld föder våld?
• Den långa vägen mot demokrati
• Krigets nedåtgående spiral
• Informativt om en pågående process
• Berättelsen om en komplicerad tragedi

Det har levererats många tvärsäkra svar på de frågorna de senaste åren. Svar som handlar om enighet, likhet, gemensamma traditioner och värden som måste betraktas mer som en idé än som någon historisk realitet. Svar som utesluter. Svar som jag och många med mig har oerhört svårt att känna igen sig i.

Niklas Orrenius reportageserie Drömmen om Sverige, som nu blivit bok, innehåller en annan typ av svar. De svaren är lite mer trevande, för många av de som svarar har aldrig varit i Sverige. De bara hoppas. Ändå blir deras hopp överrumplande snart mitt.

Sverige är ett bra land. Ett land utan krig. Ett land där alla barn får gå i skola. Ett land där folk är hyggliga, där de verkar förstå att andra människor ibland behöver skydd.

De som ger de här svaren är flyktingar från inbördeskrigets Syrien. Orrenius har träffat dem i flyktingläger i Jordanien, i Bulgarien och utanför svenska konsulatet i Libanon. Andra familjemedlemmar finns i Sverige, där situationen i Syrien faktiskt utgör skäl att få stanna. Problemet är bara att det i princip inte finns några lagliga sätt att ta sig hit på.

Därför handlar de här människornas berättelser inte bara om krigets fasor och om de familjemedlemmar som blivit kvar där, inte bara om en älskad pappas sönderslagna och torterade kropp som man tvingats lämna i en massgrav. De handlar också om smugglare som lurat av en ens sista slantar och om mardrömsfärder över Medelhavet.

Visste ni inte vad som pågick? frågar en tonårig Niklas Orrenius på 1980-talet sin farmor i förordet till boken. Då handlar det om andra världskriget, men en gång kommer våra barnbarn att fråga oss om vår tid, om situationen i Syrien, föreställer sig Orrenius. Varför gjorde ni inte mer? Fattade ni inte vad som pågick?

Det finns så överväldigande mycket att ställa sådana frågor om. I Drömmen om Sverige låter Orrenius dem ta konkret gestalt, få kött och blod, och enskilda människoöden är ju av någon anledning så mycket svårare att värja sig emot än alla de där siffrorna, än hundratusentals döda och miljoner på flykt. Ingen människa flyr ju för att vara del av statistiken. De har högst konkreta skäl, verkliga erfarenheter.

Erfarenheter och drömmar. I Drömmen om Sverige uttalar människor osäkert ortsnamn som Åmål och Eskilstuna och de namnen är nästan utopiska, är en dröm om ett drägligt liv.

Det är en dröm som jag tänker också byggt mitt land, men det är inte en dröm som utesluter, utan som förenar människor. En dröm som jag lite barnsligt föreställer mig att jag växte upp med på 1980-talet, som man på något diffust sätt lärde sig av Bamsetidningar och Olof Palme. Ett Sverige där det är självklart att den som är stark, som råkar ha resurser, också måste vara snäll. Måste vara beredd att hjälpa.

Similar Posts:

• Våld föder våld föder våld?
• Krigets nedåtgående spiral
• Här är ingenting riktigt perfekt
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”

I tältstaden som uppstått som en protest mot Hosni Mubaraks regering finns också Alaa Mohamed, också han i 30-årsåldern. Han har aldrig engagerat sig politiskt förut, protesterat, men med alla mutor man tvingas betala räcker lönen som byggnadsingenjör inte till – inte om man inte själv ser till att plocka in mutor, och det vägrar han. Nu kryper han in under en av pansarvagnarna som bevakar torget när han ska sova om nätterna, så att den inte ska kunna börja rulla utan att först krossa honom.

Det är februari 2011 i Egypten och början på en resa genom den arabiska våren, en resa i Egypten, Syrien och Iran mellan februari 2011 och juni 2013. Journalisten Staffan Lindberg har rapporterat därifrån för Aftonbladet och Fokus räkning, men säkert får långt ifrån allt man upplever som utrikesreporter plats i tidningsartiklar.

I Blod är ett billigt pris för frihet kommer vi närmare en journalistisk vardag där man kanske måste utge sig för och uppföra sig som vanlig turist för att inte dra säkerhetspolisens blickar till sig, där källor riskerar sina liv, där man försöker hitta igen och hålla kontakten med de människor man träffat samtidigt som man måste försöka undvika att utsätta dem för fara. Framför allt förvandlar boken förstås just människorna som vanligen glimmar förbi i en folkmassa eller kommer till tals med någon enstaka mening till individer, människor med en bakgrund och med drömmar om framtiden.

Revolutionens första tid präglas av enighet och ”en mäktig entusiasm” citerade jag just Carl-Göran Ekerwalds bok om franska revolutionen. Blod är ett billigt pris för frihet är till stor del en bok om vad som händer sedan, om hur man orkar fortsätta hoppas när även nästa president blir en besvikelse, när strukturerna visar sig segare än man kanske riktigt räknat med, när revolutionen slagits ner eller urartat i inbördeskrig, när vissa av de revolutionära krafterna har lättare att göra sina röster hörda än andra.

Revolutionen den 11 februari 2011 hade inte gett Egypten demokrati. Långt ifrån. Men något hade förändrats. Under Mubarak hade få vågat tro att ett annat samhälle var möjligt. Än mindre yttrat det öppet.

Nu pågick strejker och demonstrationer överallt och hela tiden och det stod slagord på nästan varje mur. Kairo hade blivit hela världens protesthuvudstad.

Sista ordet får journalisten Amina Ismail, Lindbergs tolk i Egypten. ”Det som formats under mer än ett halvsekel kan inte ändras på två eller tre år”, säger hon, men lägger till: ”Det finns i alla fall en sak som förändrats till det bättre efter revolutionen”: ”Rädslan är borta. Det är den viktigaste och den enda skillnaden. Vi kan aldrig gå tillbaka.”

Similar Posts:

• Informativt om en pågående process
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• ”Sedan splittras bilden.”
• Den långa vägen mot demokrati
• Människorna mitt i revolutionen