Hon flyttar till det betydligt mer multikulturella Toronto när hon börjar studera på universitetet och därefter flyttar hon till Montreal, och någonstans där börjar hon söka efter sina biologiska rötter. Om adoption av sydkoreanska barn till länder i väst kan beskrivas som en hårt styrd affärsidé – vilket är just hur Wills beskriver det – så är de adopterade barnens sökande efter sina biologiska föräldrar bara en logisk följd och ytterligare ett affärsområde inom samma verksamhet. Allt kring kontakten mellan dottern och mamman måste gå via adoptionsförmedlingen och följa deras direktiv. Det är de som förmedlar kontakten, det är endast deras översättare som får översätta breven, det är genom dem som Wills resa till och boende i Korea ordnas och det är i deras lokaler, med deras tolkar och enligt deras upplägg som mor och dotter träffar varandra.

I korta avsnitt, från enskilda stycken till ett par sidor vardera, återger Wills både faktiska händelseförlopp och alla känslor som väcks kring dem, och vilka konsekvenser det får i familjerna kring dem. Att inte kunna gråta när det förväntas, att sakna de kulturella koderna i ett helt nytt sammanhang, att inte kunna uttrycka känslor och behov till sina närmaste släktingar på grund av det inte finns ett gemensamt språk – allt det lyckas Wills baka ihop och förmedla med förvånansvärt lite text.

Kanske är det just för att där inte finns överflödiga scener och beskrivningar, som gör att texten går rakt in. Allt är ju såklart oerhört komplext, men Wills lyckas gå rakt på sak när det gäller berättelsen och då går den ändå lätt att ta till sig – trots att det är så mycket som är så svårt och som gör ont.

Similar Posts:

• Lukt av ladugård, depression och död
• Allt du inte vill veta
• Inte bara ord som vi kastar runt
• Vem är du, och varför?
• Skilsmässans efterbörd

Inte undra på då att man blir nyfiken på barnboksförfattarinnan JiHyeon Lee från samma land. Det är en ordlös bok som vänder sig till alla från tre år och uppåt, och får mig att i förstone att tänka på den svenska barnboksklassikern Knacka på av Anna-Clara Tidholm. Lees bok heter nämligen Dörren och redan på första uppslaget lämnar en röd en fågel en nyckel som en ivrig svartvit tecknad barnarm försöker få tag på.

Det är vacker bok, mer finstämt tecknad än de böcker Tidholm illustrerat, och jag gillar tilltaget att Lee skapat en textlös bok. Det nästan viskar fram att ”här har du en bok som du kan skapa ett samtal om, tillsammans med ditt barn”. Det går liksom att hitta på nya handlingar och nya ingångar varje gång för den barnvakt eller vårdnadshavare som är lite fantasibegåvad, och grabbar tag i denna bok, när det är dags för den lille att sova.

Även om Jockum Nordströms tecknarstil också är helt olik stilen i denna, får Dörren också mig att associera till den samling fabler av Lev Tolstoj han skapade en illustrerad värld till i en bok, häromåret.
Vackert, poetiskt och eftertänksamt.

Den lilla röda fågeln (eller om det är en mygga) visar hur som helst vägen till en mystisk dörr till den svartvitt ritade pojken (eller är det är en mörkhårigt kortklippt flicka). Passar den nyss upphittade nyckeln till hänglåset där tro?

Ja och när pojken (eller vilket oväsentligt kön än hen har) väl kommit in bakom dörren växer illustrationerna och blir till färg. Det är också en helt annorlunda värld han möter därinne, som är befolkad av röda figurer som liknar en blandning av kräftor och fåglar. Av en finklädd flicka i den värld blir han inbjuden till en picknickfilt framför ett träd.

Det sällskapet ger sig upp på trädets grenar och hittar sen ännu fler dörrar att hitta möjligheter bakom.
En livgivande liten bok, som måhända talar om för dig att ta dig förbi nästa hörn fast du egentligen inte vill – för du har ingen aning vad som faktiskt döljer sig där.

En ny insikt kanske, som kan sträcka sig hur långt som helst.

Similar Posts:

• Vems tystnad räknas?
• Smaken av chili
• Hur små är de Stora ledarna?
• Drömsk vänskap som utvecklingspsykologi
• En skakande saga om krig och vänskap

Mobbade koreaner är en metafor som fungerat länge, och som förstås inte känns mindre aktuell nu när Nordkorea står i centrum för världspolitiken i Trumps tidsålder. Men även om många européers kunskap om Korea kanske i första hand är uppbyggt runt M*A*S*H-repriser, Samsungtelefoner och bläckfiskscenen i Oldboy så utgår Yi, inte olikt kollegor som Hwang Sok-yong och Han Kang från en period i Sydkoreas historia som vi gärna tänkte bort här, militärdiktaturen som rådde fram till mitten av 80-talet, och nostalgin efter den än i dagens företagsstyrda Sydkorea. Hur en stark ledare som får sin befolkning att göra jobbet åt honom, skapar en paranoia omkring sig där alla som skulle vinna på att slippa diktatorn ändå hjälper till att slå ner alla försök till uppror. Fascismen utses i demokratisk ordning.

Det som rättmätigt tillhör er togs ifrån er, och ni blev inte ens arga! Ni kände inte den minsta skam över att underkasta er en orättfärdig makt. Och ni ska vara de mest begåvade eleverna i klassen! Jag ryser vid tanken på vilken värld ni kommer att skapa när ni blir stora.

Och jo, det känns lite trist att koppla en berättelse om skolpojkar så tydligt till verkliga politiska situationer, men metaforen blir, oavsett vilken Stark Man man tilllämpar den på (för de är ju så hopplöst förutsägbara varje gång de dyker upp) ofta rätt genomskinlig i Vår förvridne hjälte. Det gör den inte till en dålig roman, men på drygt 100 sidor finns här mycket som hade kunnat byggas ut. I stället fokuserar den på en Orwellsk analys av hur förtryck skapar förtryck, hur det går i arv från generation till generation. Och i bilden av en pubertal mobbare som påstår sig vara allas bäste kompis och får sina offer att vända sig mot varandra ser jag i den här 30 år gamla romanen bara ett alltför deprimerande porträtt av nutiden. Ska vi inte få gå ur den här skolan nån gång?

Similar Posts:

• Smaken av chili
• Vems tystnad räknas?
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Icke-våldet som provocerar
• Vitt och kallt

Vart ska jag ta vägen? frågade jag mig själv.
Till din syster.
Men var finns hon?
Jag försökte hålla mig lugn. Min kropp låg längst ner i högen, det skulle dröja ett tag innan elden hade förtärt den.
Till dem som dödade dig, då.
Men var är de?

I Levande och döda tacklar Kang ett ämne som ska göra ont: Kwangju-upproret i Sydkorea 1980, som efter att regeringen slog ner det slutade med hundratals (kanske tusentals, ingen vet säkert) döda. Och hon börjar med lik. Ruttnande lik som ligger i högar i skolans gymnastiksal innanför avspärrningarna, bevakade av tonåringar som svär döden före vanära fast de knappt ens vet vad de slåss för. De virar, paradoxalt nog, koreanska flaggor runt kropparna innan familjerna kommer och hämtar dem (de som har identifierats, i alla fall) medan de väntar på att regeringssoldaterna ska komma och slå ner det som återstår av upproret. Den första vi möter är Dong-ho, 15, fortfarande i högstadiet, som letar efter sin vän som blev nedskjuten på öppen gata. Snart är han själv död också, och han kommer att spöka i berättelsen hela vägen medan Kang spolar fram bandet och följer ett antal personer från dödsskräckens ögonblick och genom diktatur, censur, tortyr, fängelse, demokrati, minne, berättar hur de lever (eller inte) och hur de försöker hantera detta, i allt längre hopp tills hon når nutiden.

Samvetet.
Samvetet, det mest skrämmande i hela världen.

Jag skrev nästan att det här är en roman om PTSD på nationell nivå, men det kan ju inte stämma, för man kan inte vara post ett trauma som länge officiellt inte hände, som i många år tystades ned och sopats under mattan. Efter demokratiseringen blev till slut några ansvariga straffade; så, nu är allt förlåtet, nu vänder vi blad och går vidare. Men ärren och varbölderna som växt under huden i tystnaden försvinner inte. Då och då slår de upp i form av våld, i nuet eller i minnet, fysiskt eller psykologiskt, men alltid oåterkalleligt och omöjligt att resonera med. Medvetenheten att mitt i det mest civiliserade samhälle kan den artiga tystnaden plötsligt döda när någon bestämmer sig för att visa dig din plats, och du har inget annat än din egen tystnad att rädda dig med. Det är en väldigt våldsam roman, men både Kang och hennes översättare har (även om den svenska utgåvan lite fegt tar vägen via engelskan) så perfekt kontroll över berättelsen att den aldrig känns sensationalistisk eller sentimental. Hon följer många olika människor och situationer genom åren men återkommer hela tiden till det där ”du”:et – Dong-ho, barnet som bara ville veta vad som hänt, och för varje gång han skymtar i ögonvrån snurrar historien lite snabbare runt sig själv trots att allt borde ha börjat sjunka bort i glömska.

Och det är ändå inte det som verkligen gör ont med boken.

Är det sant att människan är en i grunden grym varelse? Är grymheten det enda vi har gemensamt som art? Är det människovärde vi klamrar oss fast vid inget annat än självbedrägeri, ett sätt att förtränga denna enkla sanning: att var och en av oss kan reduceras till en insekt, en rasande best, ett stycke kött? Att bli förnedrad, skadad, slaktad – är det människans lott, ett öde som i historiens ljus visat sig oundvikligt?

Hon kommer hela tiden tillbaka till den andra sidan. Människorna som vägrade gå hem, hur aningslösa de än må varit. De överlevande som bevarar minnen av sina närmaste i decennier. Grannarna som artigt stod i kö för at ge blod fast soldaterna marscherade emot dem. De som fann sätt att tala även när det var totalförbjudet – herregud, kapitlet om pjäsen där inget får sägas… Genom hela romanen balanserar hon de där stinkande kropparna fulla med kulhål mot frågan om exakt vad en själ är, vilken del av oss som är människan. Inte nödvändigtvis i religiös betydelse, men bara något sätt att förklara alla de där banden mellan levande och döda, godhet och nåd, kärlek och vänskap – och hur de kan rymmas tillsammans med skuld, stolthet, hat, oförmåga att förlåta. Där andra författare skulle gjort något tröstande av detta slutar hon aldrig vrida spegeln tillbaka mot de mörkare hörnen. Ingen sa att livet blir enklare av att ha en själ, vad det nu må vara. Det är den biten som fortfarande gör ont långt efter att fingernaglarna de drog ut i fängelset har växt tillbaka igen, långt efter att man hittat sätt att förklara att man såg åt andra hållet. Våldet och tystnaden helgar ingenting, det har ingen slutakt där våra erfarenheter gör oss till goda människor. Vad det nu är.

Vilka är vi? Är vi de som kommer ihåg? Uppenbarligen. Men kan vi också välja att veta varför vi kommer ihåg, vad poängen med våra handlingar var? Det hemska i samvetet, det där som tros hålla oss i schack, är att det kan vara så svårt att leva med att det tvingar dig att bli någon annan.

Tillåtelse? Ja, ni har min tillåtelse, men bara om ni gör det på rätt sätt. Jag vill att ni ska skriva er bok så att ingen någonsin ska kunna skända min brors minne igen.

Den här boken hade sönder mig.

Similar Posts:

• Hur små är de Stora ledarna?
• Vitt och kallt
• Snö ska falla över snö som fallit
• Icke-våldet som provocerar
• Smaken av chili

Lisa Wool-Rim Sjöblom var ett sådant barn. Hon föddes i Busan i Sydkorea 1977 som Wool Rim Chung. Två år senare kom hon till Sverige och blev Lisa Wool-Rim Sjöblom. Om dessa första två år av sitt liv vet hon i princip ingenting.

Sjöblom ritar sitt yngre jag, i en vacker, stilren, närmast barnboksvänlig stil i dokumentbruna serierutor. Lilla Lisa är en duktig, välanpassad flicka som lär sig att upprepa fraser om hur bra det är att hennes föräldrar valt henne, samtidigt som hon äts upp inifrån av en förlamande känsla av att ha blivit bortvald.

När hon får sitt första barn är hon helt oförberedd på hur det ska drabba henne. Det var ”som om hon intog min kropp och min själ, den där mytologiska mamman”:

Som om det var henne jag bar på, och inte min son.

Hon får svårt att knyta an till sonen, är livrädd att han på något sätt ska tas ifrån henne. Eller hon från honom – att hon ska dö och han adopteras bort, få ett nytt namn och glömma henne.

Det blir början på ett nytt försök att ta reda på mer om varifrån hon kommer. Så småningom reser den lilla familjen, Lisa, hennes man och två barn, till Korea, för att få fram ytterligare uppgifter om hennes första två år i livet och – till slut – få träffa Lisas biologiska mamma.

Palimpsest är en personlig berättelse i ordets bästa bemärkelse. I och med sitt klara fokus på adoptionstemat förmår den att både fördjupa och bredda berättelsen. Jag blir förvånad och oerhört drabbad av hur skyddslös den adopterade är, och hur lite Sydkorea tycks ha gjort upp med sitt adoptionsindustriella förflutna. Lisas jakt på sanning bland motsägelsefulla dokument och myndighetsrepresentanters tomma ord har klart kafkaeska drag.

Man får verkligen en klump i magen. Och goda skäl att ifrågasätta hur barn, barnlösa, rika och fattiga över huvud taget behandlas i världen.

Similar Posts:

• Att stjäla ett barn
• Vem är du, och varför?
• Är blått en kill-färg?
• Betydelsen av en familj
• #MeToo i serieformat

Nordkoreanska författare måste riskera sina liv och fly innan de kan skriva och än mindre få någonting publicerat. Ja, undantaget då de som arbetar på något propagandadepartement och filar på delar i någon ny biografi om någon av Kim-ledarna. Att det inte är något paradis i den kommunistiska diktaturen med ärftlig tronföljd har efter hungerkatastrofer och inflödet av billig kinesisk informationsteknologi blivit ett faktum även för nordkoreanerna själva. Och oavsett social tillhörighet eller orsak till flykten så hamnar nordkoreanen på flykt längst ned på samhällsstegen så fort de tagit sig över någon av de två gränsfloderna. I Kina kan de utnyttjas mer eller mindre hur som helst eftersom vem som helst kan ange dem till myndigheterna, vilket då betyder att de deporteras tillbaka och där straffas. Men även de som mot alla odds lyckas ta sig vidare till Sydkorea, hamnar även där längst ned i samhällsordningen.

Lägger man därtill handikapp som en livslång frånvaro av kritiskt tänkande och mer eller mindre okunskap om de senaste årtiondenas teknologiska utveckling, så blir kontrasten till livet utanför total. Och även om samhällsklass i Nordkorea (det finns ett formellt klassystem, songbun, där blodsband avgör vilken av tre huvudklasser varje person tillhör) betyder otroligt mycket för tillvaron där, så saknar den mer eller mindre relevans utanför.

Yeonmi Park föds i början på 90-talet och lever ett slags nordkoreansk medelklassliv. Hennes far är partimedlem som parallellt med sitt ämbete nyttjar sitt sinne för entreprenörskap i den illegala, men stundtals lite tillåtna svarta marknaden-ekonomin. Genom sin affärsförmåga har familjen Park det relativt sett ganska bra, vilket betyder att de har mat för dagen, hyfsade kläder (flera av bilderna från familjealbumet skulle man utan tvekan kunna ta för en sydkoreansk familj) och även dvd-spelare. Men efter att pappan och därefter även mamma arresterats och straffats för sin affärsverksamhet, växer beslutet att lämna landet fram. Som straffade förlorar de inte bara anseende utan också möjlighet att försörja sig själva. Eller för den delen alla möjligheter för att deras barn ska få någon form av dräglig framtid.

Yeonmi är knappt ens tonåring när detta händer och tvingas snabbt förvandlas, från ett ganska välskyddat barn till en vuxen överlevare. Själva flykten i sig är dramatisk, att ta sig över den frusna och välbevakade Yalufloden är inte på något sätt riskfritt. Väl över möter hon och hennes mamma en ny verklighet i Kina som stundtals är ännu värre. Utan pengar eller kontakter blir de själva snabbt en handelsvara bland skruplerfria traffickingligor som till fullo utnyttjar desperationen hos flyktingarna. Det är bara genom sin egen list och enorma kampvilja som de lyckas manövrera sig fram i Kina och efter ytterligare en flykt lyckas ta sig till Sydkorea via Mongoliet.

Det är lätt att imponeras över livsviljan hos en person som Yeonmi. Det är hela tiden så många hinder som måste forceras och minsta lilla felsteg, eller för den delen bara ren otur, skulle sätta henne tillbaka på noll. Eller mindre än noll. För när de sista stegen tas för att lämna Kina för Sydkorea, så ökar insatsen. Blir man deporterad efter ett förmodat försök att ta sig till Sydkorea är brottet landsförräderi och straffet är döden. Det är en stundtals väldigt självutlämnande berättelse där Yeonmi inte drar sig för detaljer kring val de tvingas göra. Och även om självbiografin kanske inte språkligt imponerar så är den skriven av en person med stor självinsikt och självkännedom.

Det finns en generell aktualitet över flykthistorierna från Nordkorea. Drivkrafterna som får människor att riskera allt för att få möjlighet till ett drägligt liv är knappast unikt för Ostasien. De nordkoreanska flyktingarna som faktiskt når slutmålet välkomnas med automatiskt medborgaskap, ekonomisk ersättning under de första åren och en genomarbetad kurs i hur man lever i Sydkorea. Där finns till skillnad mot dagens Europa ett slutmål, dit man faktiskt är välkommen hur farligt det än är att ta sig dit. Men med dagens flyktingkatastrof i tankarna går det inte att undvika frågan om hur nuvarande villkors varande skulle se ut om antalet flyktingar drastiskt skulle öka.

Och så tänker man naturligtvis på det stora flertal som inte kommer så långt som Yeonmi. De som förs tillbaka och avrättas eller döms till mångåriga straff i de fruktade strafflägren. De som dör under flykten eller för den delen de som lever en skuggtillvaro som illegala immigranter i Kina. Inte heller där är parallellen särskilt långsökt till dagens Europa. Och de personernas historia kommer aldrig att skrivas, för hos det stora flertalet på flykt är ju inte slutet gott.

Similar Posts:

• Nord och syd
• Hur små är de Stora ledarna?
• Besök i paradiset
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• Det skulle kunna vara din familj

Och så då mot slutet den här, en liten 60-sidors filosofisk essä som känns som om den vill kasta ett om inte nytt, så i alla fall tydligare ljus på alltihop.

Multitasking är inte en förmåga som är förbehållen människan i det senmoderna arbets- och informationssamhället. Det rör sig tvärtom om en regression. Multitasking är mycket vanlig bland djur som lever i vilt tillstånd. Det är en uppmärksamhetsteknik som är oundgänglig för att överleva i vildmarken.

Det som man ibland lite föraktfullt kallar i-landsproblem (vilket är ett jävla dumt uttryck till att börja med), utbrändhet, depression, ADHD, allt det där, är inte något mindre än ett rejält paradigmskifte, menar Han. Vi har gått från ett disciplinärt samhälle där första budet är ”Du får inte” till ett där det första budet är ”Yes, we can!” … men vi behandlar fortfarande problemen som om de är något som drabbar oss utifrån, resultatet av en främmande negativ influens, snarare än vår egen oförmåga att sovra. Vi lever i en konstant positiv stimulans, som en svältande människa som får obegränsat med bacon och äter ihjäl sig. När imperativet blir att kunna göra allt blir resultatet att vi drabbas av en förlamning som leder till att ”inte kunna”. Vi blir irriterade i stället för arga. Vi har glömt hur man har tråkigt och blir bara utmattade i stället. Vi har glömt hur man väljer att inte göra.

I dag lever vi i en värld som lider stor brist på avbrott, på mellanrum och mellantider. Accelerationen avskaffar all mellantid. (…) Trots sin enorma beräkningskapacitet är datorn dum, eftersom den saknar förmågan att tveka.

Meningen här är inte att lyfta fram Trötthetssamhället som någon ny självhjälpsbibel, för det vill den verkligen inte vara – om den ville det skulle den lägga betydligt mindre tid på att argumentera med andra tänkare som Han tar för givet att man läst, även om hans parallell till Melvilles Bartleby är smått lysande. (Och dessutom skulle Han säkert påpeka att den här besattheten av självförbättring är ytterligare en besatthet vi hittat på för att fylla varje minut av våra bekväma liv hellre än att ha tråkigt.) Men det är en sådan där kort liten skrift som du kan bläddra igenom på en timme och sedan fundera över i veckor.

Vi har slumpmässigt valt ut idag, ca 10 dagar efter vintersolståndet, till den första dagen på ett nytt år. Nystart, nyårslöften, oändliga kanaler med backhoppning och Ivanhoe att välja mellan. Nya krav att lägga på sig. Se det som det det är i stället: en dag att inte. Inget du gör idag räknas ändå.

Similar Posts:

• Åsikter, fast vackert och långsamt
• Det var bättre förr?
• Amerikansk?
• E pluribus multum
• Krig och fred

I Ta hand om min mor ställs dessa frågor till sin spets och svaret visar sig vara långt från det som från början upplevts som självklart. Det gäller heller inte bara en person som haft en så avgörande betydelse för ens liv som ens föräldrar, för med dem blir det ju lätt så att personen blir helt synonymt med rollen som förälder, men exakt samma mekanism kan även existera mellan makar. Ja, skillnaden är inte särskilt stor när en närstående person tas för given och dennes individuella existens byts ut mot en roll. Det är den centrala tesen i den sydkoreanska författarinnan Kyung-Sook Shins första till svenska översatta roman. Det är inte svårt att förstå att just denna, henne sjätte roman, är den som kommer att publiceras i över tjugo länder, för ämnet är ju om något universellt.

I romanen möter vi en den sydkoreanska familjen Yun. Även om de är en helt vanlig sydkoreansk familj så påvisar deras familjehistoria ändå den snabba väg som Sydkorea gått för att bli en välfärdsnation väl jämförbar med Sverige. Det har nämligen skett på en generation. Så sent som på sjuttiotalet hade faktiskt dess nordliga granne ett högre BNP per capita även om skillnaden nu är att BNP är femton gånger högre i syd. Så även om båda generationerna upplevt hårda tider så lever föräldrarna, födda på trettiotalet, kvar på landsbygden med svält och umbäranden i färskt minne, medan deras barn helt anpassat sig till välfärdsnationen. De bor och arbetar i Seoul, semestrar utomlands och återvänder till den lilla byn mest när det är någon högtidsdag. De skilda livsmönstren till trots tar inte de bort romanens budskap, och det främlingsskap som även maken kommer att uppleva inför sin saknade fru kan ju inte förklaras av ett generationsskifte, även om det kanske ger en viss förklaring.

När boken tar sin början har just frun, den sextionioåriga So-Nyo, försvunnit på Seouls centralstation just som hon skulle stiga på tunnelbanan med sin make. De är inget världsvant par utan har alltid tidigare vid sina besök i Seoul mötts av något av barnen, men just denna gång skulle de resa hela vägen själva. Familjen gör allt i sin makt för att hitta So-Nyo och under det praktiska arbetet med att dela ut flygblad, svara på tips och bara vandra runt i megastaden i förhoppningen att stöta på henne börjar samtligas bild av modern/makan förändras. Den trygga modern som bara levt för att sköta om familjen uppvisar bit för bit bilden av en person, en individ som de inte tidigare sett.

Det är inget detektivarbete eller snokande i hennes förflutna utan bara minnesbilder som tonar upp i samtal eller egna funderingar som efter försvinnandet får en helt annan innerbörd. Det är en process som gäller för hela den närstående skaran, en samling individer med ett gemensamt förflutet men vars liv gått relativt skilda vägar. Försvinnandet är heller inget som direkt enar syskonskaran utan parallellt med processen av att ingen av dem egentligen känt sin mor så undantränger de sina egna dåliga samveten med att anklaga varandra.

Romanen är lågmäld och till det yttre i avsaknad av spänningsmoment, sökandet är vardagligt och försvinnandet är inte ett mysterium. Bara en olycklig omständighet som i efterhand så enkelt hade kunnat undvikas. Genomgående i de fyra delarna är att den är skriven i du-form, men att perspektiven växlar mellan de olika familjemedlemmarna. Det finns ett vemod som ligger från den första till den sista sidan över en person som alla älskat, men som ingen egentligen visat sin uppskattning inför utan trevat mellan att ta för given och vara besvärad. Det är ett porträtt av en vanlig familj som hamnar i en situation som inte är vanlig, men som långt ifrån är osannolik. Det är helt enkelt en familj och en situation som skulle kunna vara din egen. Och det är just därför som Ta hand om min mor berör och varför Kyung-Sook Shin nu också läses utanför Sydkorea.

Similar Posts:

• Vecka 28 på dagensbok.com – Fortsatt glad sommarläsning!
• I den publicerade flykthistorien är alltid slutet gott
• Sommarläsning 2014
• Betydelsen av en familj
• Kulregn över Himalaya

1980: Den sydkoreanska militärregimen slår brutalt ned protester i Kwangju. Soldater skjuter skarpt rakt in i folkmassan av studenter och arbetare. Offren kunde ju lätt avskrivas som farliga nordkoreanska agenter, och vad omvärlden angick måste ju alla som står upp mot Kim Il-sung vara de goda även om de ibland måste ta i med hårdhandskarna. Man gör ingen omelett utan att krossa skallar.

1982: Den unga kvinnan Yunhui går med på att gömma Hyonu, en av studentledarna som är på flykt undan ”rättvisan”, i en liten stuga uppe i bergen. Där bygger de två ett eget litet Shangri-La, odlar sin egen mat och eldar i sin egen spis, och det går naturligtvis som man förväntar sig. Tills Saken kallar honom tillbaka igen och de skiljs åt.

1989: Berlinmuren faller. Mitt ibland tyskar som gråter av lycka står Yunhui, en ensam sydkoreanska i exil från ett evigt delat land, där regeringarna på båda sidor är upptagna med att ta avstånd från varandra och undertrycka alla idéer om en enda väg framåt.

2000: Efter 18 år släpps Hyonu ut ur fängelset, en medelålders man, fysiskt och mentalt ärrad av decennier i isolering, vilsen i den här nya världen med mobiltelefoner och påstådd demokrati, även om de som satt vid makten då fått gå fria och förklara sig själva förlåtna; den fredliga övergången innebar kompromisser. Han är ingen Oldboy på jakt efter hämnd, han vill bara söka upp henne, men 18 år är en livstid och hon är död sedan flera år tillbaka. Han får nöja sig med stugan som står kvar och breven hon aldrig kunde skicka till honom.

Och där börjar vår historia.

Hwang Sok-yong vet vad han talar om: han var med 1980 och satt själv i fängelse för politiska brott flera gånger om. Hans förra bok på svenska, debuten Berättelsen om Herr Han, är något av det starkaste jag läst: en kort men bajonettskarp sorgeskrift över alla som tvingades dansa för antingen den ena eller den andra pipan i skuggan av Koreakriget. Den gamla trädgården utspelar sig många år senare, när kriget (som ännu idag inte är slut) förvandlats till historia, men utgår från samma ilska över hur makten håller tankar i schack genom att demonisera och skrämmas, och bygger ut temat över 20 år och nästan 600 sidor. Han tror fortfarande på idéerna: det var rätt att göra uppror, man kan inte acceptera diktatur som enda alternativ – men samtidigt, decennier senare kan han inte undgå att se hur naiva de var heller.

Resultatet blir lika delar 1984 och Onda andar, men med satiren utbytt mot en förbannad melankoli. Hyonu sitter där i stugan som en gång var hans paradis och nu har blivit en frivillig munkcell, bläddrar bland gamla papper, följer livet han skulle ha levt med Yunhui men som hon blev tvungen att leva ensam. Själv hade han ju hjärtat på rätt plats men drev från den ena People’s Front Of Judea-aktiga grupperingen efter den andra, osäker på var han stod politiskt förutom att han var emot diktaturen. Och medan han stolt tog sitt straff och vägrade ge upp de idéer som regeringen tillskrev honom var det hon som fick leva i landet som tog stormsteg framåt men aldrig ville erkänna vad kostnaden var.

Hwang skriver så fantastiskt vackert, detaljerat och genomdränkt i en längtan efter det omöjliga som får det att värka i hjärtat. Bit för bit mejslar han ut sina karaktärer, inte minst då Hyonu och Yunhui, som känner varandra i några veckor och sedan lever för idealbilderna av varandra i decennier; han bakom fängelsemurarna, hon i skuggan av de där större murarna som byggs i alla samhällen: kvinna i en manlig värld, konstnär i ett ekonomiskt under, pragmatiker bland utopister.

Det är en berättelse som ekar i alla 1900-talets små och stora konflikter, i alla som behöver hitta en väg framåt ur krig och diktatur. Ibland måste man svälja oförrätterna för att kunna gå vidare, ibland måste man acceptera att de som bestämde inte fick sitt straff, att paradiset aldrig blev mer än en illa skissad dröm som höll ett par månader. Man måste lämna Shangri-La och leva i verkligheten. Men man kan fan inte glömma.

Similar Posts:

• Hur små är de Stora ledarna?
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Vems tystnad räknas?
• Möjligheternas dörr
• Vackert om frihetslängtan och barnlängtan

Den amerikanska journalisten Barbara Demick gör ändå just det – hon skriver ett reportage från en stad i norra Nordkorea där hon aldrig fått sätta sin fot. Och hon gör det dessutom väldigt bra.

Delvis beror det på att Demick öppet redovisar de problem det innebär att försöka förstå vad som pågår inne i den slutna diktaturen. Hon använder sig av de källor som finns, inte minst i form av avhoppade nordkoreaners berättelser, och pusslar samman dem till en berättelse inte bara om ett isolerat och eget land, utan också, och inte minst, om dess invånare.

I centrum står några vitt skilda personer med just det gemensamt att de kommer från Chongjin i norra Nordkorea, men numera är bosatta i Sydkorea. Bland annat finns här ett ungt kärlekspar, Mi Ran och Jun Sang, som inte så lite för tankarna till Romeo och Julia – han en ung forskarstudent, hon av den klass som anses suspekt eftersom hennes far har sitt ursprung i Sydkorea. Så småningom får hon chansen att bli lärarinna, förmodligen för att staten börjar få svårt att fylla utbildningsplatserna. Skolan är iskall och har ont om mat. Som lärare under 1990-talets svält ser hon sina små elever duka under en efter en.

Det som hände i Nordkorea under den här tiden är nästan ofattbart. Det mesta med Nordkorea är egentligen ofattbart. Hur kan det ens vara möjligt att hålla ett land i en sådan isolering, decennium efter decennium? Det är som science fiction. Det totalitära nordlandet och det kapitalistiska syd. Det skulle kunna vara en roman av Ursula Le Guin, men det är här och nu.

Inte minst handlar det förstås om Nordkorea kring 1990-talet, eftersom krisen då är den utlösande faktor som fått flertalet av människorna i Demicks bok att börja ifrågasätta och så småningom fly från landet. Innan 1990 framstår Nordkorea, ja, kanske inte direkt som idylliskt, men så länge man hade ett subventionerat handelsutbyte med allierade kommuniststater, innan Sovjetunionen föll sönder och Kina marknadsanpassades, så fungerade det ändå i någon mån. Man gick till sitt arbete, fick sina matransoner, putsade sina porträtt av ledaren, och för fickpengarna man fick i lön kunde man gå på bio och se ganska tjusiga propagandafilmer.

Någon egentlig kommunism – i betydelsen gemensamt ägande – är kanske svårt att se i det, men det finns en viss sammanhållning, med etnisk nationalism som en stark komponent och med ett förgudande av ledarna som knappast står Romarriket efter. Det är också ett djupt hierarkiskt samhälle, med någon sorts grund i konfucianismen, där vad som uppfattas som politisk opålitlighet (vilket mest tycks ha att göra med geografiskt ursprung) bestraffas i tre generationer. Marx hade knappast känt igen sig, men det gäller väl också de flesta, eller alla, ”kommunistiska” styren.

Själva ramen, intervjuerna med avhopparna och Demicks verksamhet som utrikeskorrespondent, utspelar sig ju å andra sidan i det överväldigande kommersiella Sydkorea, som inte direkt får den kapitalistiska världen att framstå som något paradis heller. Det är lätt att föreställa sig att omställningen för de nordkoreanska avhopparna ofta blir brutal, trots sympatiska ansträngningar från Sydkoreas sida. Här måste man lära sig hantera pengar, marknader, media, internet, mode – tillsammans med svårigheten att få veta något om kvarvarande släktingar och vilka repressalier de kan tänkas utsättas för – och nordkoreanska flyktingar råkar inte sällan illa ut.

På min näthinna fastnar rader av bilder på svältande barn och ett samhälle i akut förfall, men också den av fru Song, en nitisk partianhängare som trots att hon ser både man och son gå under i svälten ändå måste luras ut ur Nordkorea av en av sina döttrar. Nu har hon anpassat sig till livet i Sydkorea och vill stolt visa upp sig för Demick vid ett intervjutillfälle: hon har plastikopererat ögonlocken för att se mer västerländsk ut.

Demicks bok är full av sådana laddande, vardagliga bilder. Här får livet i de båda Korea kött och blod, ansikten och ord. Det är också en bok som lämnar en med frågor. Hur länge kan diktaturen i Nordkorea hålla sig upprätt? Och kanske framför allt: när det internationella samfundet respekterar staters självbestämmande, och därmed låter diktatorer fara fram precis som de vill – vad kostar det då inte dessa staters befolkning?

Similar Posts:

• I den publicerade flykthistorien är alltid slutet gott
• Besök i paradiset
• Pyongyang med all-inclusive från 11.995
• Hälsningar från korrens ytliga vardag
• Kommunismen som miljöpolitik