För den som inte sökt bostad i Stockholm ligger det nog nära till hands att tänka att klagoropen från huvudstaden är överdrivna. Det är de inte. Bara under en kort period av mitt liv var jag tvungen att tråla blocket efter bostadsannonser, och jag har ingen lust att göra det någonsin igen. Så jag känner […][...]

Mumintrollen går i ide, kan man säga. På hösten stänger de till sitt hus, kryper ner i sina sängar och sover till våren. Fast inte den här vintern. Den här vintern ramlar istället en irriterad hemul in genom takluckan och väcker Muminfamiljen. ”Julen kommer, och här ligger ni och sover! Det går inte för sig! […][...]

Inför denna publikation har jag skrivit ett tidsinställt brev inför min nästa schemalagda recension. Ett avskedsbrev. Människor kommer att bli rasande. En bekännelse: Jag var verkligen inte så förtjust i Boye. Jag kan inte känna något starkt inför henne eftersom jag associerar henne för mycket med sönderläst kitschpoesi, som när man börjar höra stora musikaliska […][...]

Namnen på de fyra rejäla pjäserna hämtade ur den svensk litteraturhistorien avslöjar vad vi har i handen – en ask innehållandes motgång, kamp, brist, utanförskap, smuts och orättvisa. Ingångarna är lite olika och perspektiven skilda, men alla fyra noveller viker inte av från den utsattes väg. Berättelserna utspelas inte i vår samtid, men som det […][...]

Flockmatrisen börjar med flocken – gruppen, det gemensamma – innan texten går över till ett jag och ett du. Och direkt från de första raderna etableras en tydlig ljudbild, inte minst genom konsonanterna: flocken och fårens f, klockornas klingande k, stillsamt sammanhållet som s. Som om just de här orden hör ihop. Varje gång ett […][...]

Av någon anledning är det med lite lätt tveksamhet jag tar mig an en ungdomsbok om relationsintriger mellan 11-åringar. Kommer det här verkligen ge en trött 48-årig gubbe något? Jo, det gör det faktiskt. Svagt börjar jag minnas mina egna tillkortakommanden med att försöka umgås tre kompisar på en gång, när jag var liten. Vilka […][...]

Stefan Albrektssons Sjöstjärna innehåller flera guldkorn. Ett av dem är diktsamlingens allra första dikt: På nio månaders djup lärde jag mig allt jag vet om hjärtats dunkla trumslag, hur luft låter inifrån vad varmt mörker är, att vara i levande vagga, hur ljudet av röster dämpas genom hud. Jag fostras fortfarande från insidan och ut. […][...]

En recensent fick Linda Skugges Ordentliga människor i handen – och ni kan aldrig gissa vad som hände sen! Jo, recensenten ifråga var dum nog att öppna boken där hon stod på gatan, sedan kunde hon verkligen inte sluta läsa utan promenerade iväg med boken i handen och ägnade resten av dagen åt att försöka […][...]

Salajak är besegrat. Hwitrernas fäste har fallit och övertagits av människorna; de forna herrarna är inlåsta i sitt berg. Ett nytt lugn råder men också en febril aktivitet – här ska erövras nya marker, en ny värld – Jarmaland. De klättrande bröderna Niklis och Jöran har en viktig roll att spela, liksom jungfru Sofia som […][...]

Det här är en bok om en bok, nämligen August Strindbergs genombrottsroman Röda rummet. Men det är på samma gång en bok om böcker och om böckernas inre och yttre beståndsdelar, det vill säga om typografi, sättning och formgivning. Roligt och välbehövligt. Alltför länge nu har ett strikt nyttobetonat synsätt på boken fått dominera. Den blocklimmade […][...]