Så börjar denna 650 sidor tjocka reportagebok om det stora grannlandet i öster.

Den norska författaren och journalisten har lärt sig ryska i samband med studier i S:t Petersburg på 1990-talet. Nu har hon bestämt sig för att ta tempen på det ryska samhället i skuggan av ytterligare ett mordiskt anfallskrig på ett broderfolk.

Hon återvänder till S:t Petersburg och träffar sina gamla väninnor från studietiden. En del av dem hyser förståelse för kriget. Det kan nog vara en nödvändighet. Men mellan klunkarna ur mondäna drinkar på en takbar vädrar de oron att deras söner ska behöva rycka in i det militära. ”Min son är inte lämplig som soldat, han jobbar ju med dockteater.”

Andrej kommer från det län i Sibirien som har Tomsk som huvudstad. Åsne Seierstad reser dit och söker upp Andrejs moster och pappa och flera andra som Norgeflyktingen har känt i sin barndom.

Medan Andrejs berättelse har en tydlig kronologi saknar skildringen av besöket hos mostern samma slags struktur. Det blir en ganska lång och detaljerad teckning av livet i det inre av Sibirien. De trasiga familjerna, alkoholmissbruket som tycks omfatta varenda människa, livet utan någon som helst synbar riktning. Åsne Seierstad låter sina intervjupersoner upprepa de lögner Kreml matat dem med. Det är Amerikas fel att Ryssland angripit Ukraina.

Jag associerar till Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand och de märkliga sår i folkdjupet som den absurda diktaturen tillfogade ett helt folk. Man kan inte bli annat än arg över den likgiltighet som verkar föreligga om lidandet som Ryssland åsamkar Ukraina och flera andra grannländer. Det barnsliga ickeansvar som tycks ligga som en våt filt över människorna i världens största land är upprörande. Mest skrämmande för mig är ett samtal hon har med en präst. Denne menar att ”det heliga Ryssland” inte är komplett utan Ukraina och att det är Guds försyn att kriget startade.

Jag skulle önska mig den humanism som Stig Dagerman ger uttryck för i det klassiska reportaget Tysk höst från Berlin strax efter andra världskriget. Men det är svårt. Dagerman låter den tidens mest hatade folk komma till tals. Åsne Seierstad gör något liknande här.

Men så vänder hon på steken och börjar söka upp ryssar som är i opposition. Det är välgörande. De finns! Men företaget är också tröstlöst. Förföljelserna av dem är så fullständigt massivt. Redaktionen för Novaja Gazeta existerar fortfarande men får knappt trycka några tidningar. Hon samtalar vid flera tillfällen med chefredaktören, tillika nobelpristagaren i fred 2021, Dmitrij Muratov. Denne har fått en hink frätande rödfärg hälld över sig. Gärningsmännen går fria. Istället förtrycker myndigheterna honom med stämpeln ”utländsk agent”. Ändå orkar denne man gå till jobbet varje dag!

Också Åsne Seierstad är en modig journalist. Och hon ska ha poäng för sin energi. Det är en väldig kakafoni av röster som möter läsaren i hennes senaste storreportage. Ämnet är såklart viktigt: vi behöver förstå det ryska folket och dess lidelser. Ändå är det något som håller tillbaka ett verkligt toppbetyg. Jag funderar på vad det kan vara. Jag tror att det är att vinkeln saknas. Tilltron till att en mängd röster och miljöer ska berätta den större storyn, den tilltron är nog för stark. Men ett viktigt bidrag är boken.

Similar Posts:

• Att beskriva det obeskrivliga
• Det är komplicerat
• Kampen om Ukrainas framtid
• När kriget är över varas såren
• Pil från fängelset

Ni kan tro att det var ett kärt återseende i Göteborg i år. Att få återse mässgolvet med alla dess böcker och booklovers var magiskt. Teman för Bokmässan 2023 var Judisk kultur, Staden och Ljud. Det presenterades judisk kultur från Bibeln till idag. I olika seminarier samtalades det om judisk filosofi, historia och litteratur. Staden har varit ett centralt litterärt motiv sedan romanens genombrott. Med temat Staden skapas samtal om staden som fristad, som livsmiljö och som arkitektoniskt projekt för att möta utmaningar i framtiden. Med temat Ljud vill Bokmässan låta ljudboksförfattarna, poddarna och inläsarna möta sin publik på Bokmässan.

Mitt fokus i år var dock bilderböcker och Crimetime. Det är ju det jag brinner för och det jag mestadels recenserar. Ett intressant samtal på Skriva-scenen var mellan författaren Moni Nilsson och illustratören Anna Fiske. Det handlade mycket om att gestalta någon annans text i bild och att våga utmana och utveckla normen.

I rum för översättning och poesi presenterade jubileumssatsningen Rain Gothenburg årets brunnslockspoet Ann Jäderlund. Varje år sedan 2019 utses en poet som skriver en dikt kopplad till regn. Dikten gjuts in i de brunnslock som gjuts det året och placeras ut i staden. Ett fint sätt att låta poesin ta plats i staden. Ann Jäderlunds dikt offentliggjordes och lästes såklart upp av henne själv. Det var fint, stämningsfullt och fullsmockat.

Det var så många fina samtal kring bilderböcker. Det handlade om kvalitét, starka känslor, fula känslor. Mycket kopplat till husdjur och/eller vänskap. Det är intressant att så många bra bilderböcker illustreras av författarna själva, och det med den äran. Jag tänker t ex på Matilda Ruta, Lotta Geffenblad och såklart Pija Lindenbaum vars berättelser och bilder tillsammans tar barnböckerna till en högre nivå.

Fick även tips på hur man kan skapa inspiration och språkglädje hos förskolebarn genom att jobba med poesi på olika sätt. Många tror att poesi är pretentiöst och svårt, men det är ju korta texter med stort innehåll. Det är även en genre som barn känner till via rim och ramsor. Stig Dagerman sade att som barn är man alltid diktare.

Njöt också av ett seminarium om att skriva lättläst skräck. Där vittnade alla deltagande författare om att deras skrivande generellt blivit så mycket bättre av att de lärt sig skala av sina texter så att de blir tydligare och på grund av det kanske även läskigare?

På Crimescenerna hände också mycket spännande. Kunde inte hänga där så mycket som jag önskade men hann iallafall lyssna på bland annat Sofie Sarenbrandt och Marie Ljungstedt som hade ett spännande samtal om konkurrens mellan deckarförfattare. 

Förutom böckerna och alla samtal kring dem så är det underbart att få sammanstråla med alla bokvänner man lärt känna genom åren. Vi bor utsprida över landet och träffas oftast bara under Bokmässan. Det ger energi och skapar samhörighet.

Similar Posts:

• Bland bilderböcker och Crimetime. Anna Livs bokmässa 2024
• Mitt bland människor
• Skamlös men njutningsfull nostalgi
• Fredagsmässan
• Poesi für alle

Om min kompis datorspel kommer vara en del av läroplanen får framtiden utvisa, vad som går att konstatera redan nu är vilken skillnad i status olika uttryck har. Philip Teir blev beskylld för klassförakt när han jämförde Jens Lapidus senaste med en Bamsetidning. De där böckerna som visar sig vara ”inkörsport” till ytterligare läsning verkar vara förbjudna att kritisera. I min, förvisso begränsande, erfarenhet från bokhandeln jag jobbar i, är nästa steg efter Lapidus ofta böcker à la Svensk maffia. Inget fel i det, men är detta läsande något vi automatiskt måste hylla? Litteratur kan ju faktiskt få vara underhållning lika väl som ett dataspel kan vara existentiell.

Förhoppningsvis blir veckan på dagensbok.com en bra blandning av dessa två:

Idag recenserar Daniel Kajsa Grytts romandebut Nio dagar, nio nätter. Grytt tycks vilja berätta om orättvisor i samhället och maktspel inom relationer men fastnar i stereotypa gestaltningar och ett inte helt lyckat språk.

På tisdag recenserar Nina Djävulens Vändkrets av Michael Bulgakov. En helt fantastisk läsupplevelse som får högsta betyg!

På onsdag recenserar Tomas Philip K Dicks sf-klassiker Palmer Eldtritchs tre stigman i nyutgåva. Dicks idéer fascinerar alltid men inom sf-genren känns den rent stilistiskt en smula daterad.

På torsdag recenserar Sara antologin Det arbetande folket utgiven av Föreningen Arbetarskrivare. Noveller, serier och poesi som beskriver dagens samhällsklimat.

På lördag är det dags för nytt tema, denna gång blir det Almedalen och politik som står i centrum på dagensbok.com

Similar Posts:

• Skiftande verkligheter
• Stig Dagerman-priset till Le Clézio
• Existentiell känsla av förundran
• När romanen bryter sin form
• Kontrafaktisk klassiker

Henry E. Smith försvinner ur atlantkabelns historia, men återvänder tillfälligt som vansinnig och förlorad. Havsdjupet har talat till honom. Någonting i det outforskade mörkret har telegraferat. Efter att Smith under en längre tid inte synts till tar sig hans hyresvärd i hans lilla rum i New Yorks hamnkvarter och återfinner där tusentals sidor med uppteckningar av ljud, läten och vad dessa i själva verket har sagt. Överallt längs väggarna har Smith skrivit >>not yet soon<< >>not yet soon<< >>not yet soon<< – inte än snart, inte än snart, inte än snart – det han tror sig ha hört kommuniceras ur djupet.

Berättelsen om morsetelegrafisten Smith finns invävd i berättelsen om atlantkabeln som skulle göra det möjligt att kommunicera till havs. Kabeln går av och försvinner i havet. Den sänder därifrån meddelanden som skapas av magnetiska stormar och jordströmmar. Smith vet inte detta utan fortsätter att anteckna de meddelanden som sänds. I samma text ryms August Strindbergs intresse för fåglarnas dialekter, listor över fåglarnas språk och en definition av ordet mistlur. Det är så många av texterna i Lotta Lotass bok fungerar, likt kinesiska askar. En text börjar i en berättelse och slutar i en annan, men förbinds hela tiden genom temat. I ovanstående exempel är rubriken ”Ljud/störningsundersökningar”.

Flera av texterna handlar om upptäcktsresande och polarfarare. I texten ”Om polarfarare” skriver Lotass om polarfararnas hjältestatus. Då debatten om förbrytelserna i Afrika under brittisk kolonisering väcktes sökte man sig till de vita fläckarna på polarkartan för ”geografisk räddning”. Lotass beskriver polartrakterna som en tabula rasa då det inte fanns något att erövra. Upptäckandet av polarvidderna skulle alltså inte kunna smutsas ned genom upptäckter av övergrepp. Lotass skriver vidare om den ärorika död som garanterar en hjältestatus åt polarfararna. Lyckas expeditionen blir de hjältar, misslyckas den så är döden en lika stor seger. Lotass exemplifierar med Robert Falcon Scotts expedition. Hela gruppen dör i mars 1912 och tidningarnas rubriker lyder ”Den stora segern” och ”Vi glädjer oss åt våra döda”.

Lotass skriver om Stig Dagermans pjäs Upptäcktsresanden. I sin analys väver hon in Strindbergsfejden och de olika definitioner på upptäckande som Strindberg och Sven Hedin hade. Hon menar att Strindberg definierade ”upptäckt” som en plats där ingen annan varit, där man själv är den första att sätta sin fot, medan Hedin ansåg att uppmätandet och analyserandet av en plats konstituerar upptäckten, oavsett hur många som tidigare varit där. I texten ”En ö i norr” skildrar Lotass Vitön, den ö där S. A. Andrée under sin polarexpedition, mötte sin död. Texten fungerar som en biografi över platsen, snarare än den tragiska expeditionen. Expeditionen och fyndet av medlemmarnas kroppar får dock såklart sin plats i berättelsen:

Medan jag orienterade mig kring fyndet, och medan jag varsamt sysslade med att försöka blottlägga huvudet och avlägsna de hemska lager av is som täckte ansiktet – smälte anletsdragen bort. Luftens värme gjorde sig gällande, och när jag hade plockat bort islagret över ansiktet, upplöstes de frusna vävnaderna. Ansiktet upplöstes och flöt ut som en gulblek sörja.

Lotass bok är en samling av flera tidigare publicerade texter. Varia innehåller texter om allt ifrån entropi och koder, Harry Martinsons intresse för Titanic, Sputnik, litterära bluffar fram till Neil Armstrongs steg på månen. Texterna är både av essäistisk och skönlitterär karaktär. De texter som stannar kvar hos mig är de mer essäistiska. Där lyckas Lotass förbinda människoöden med varandra och interfoliera berättelserna med poetiska iakttagelser.

Similar Posts:

• Ett rop på hjälp
• Beas besatthet – vår kärlekshistoria
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• En frisk, skön galenskap
• Stillsamt överskridande noveller

Eller:

Döden. En evig fascination mer exploaterad i närgångna medier än någonsin förr.

Kan den rentav vara både och?

Att vi avskärmar oss alltmer från döden och döendet – precis som vi avskärmat oss från så många andra kroppsliga funktioner, effekter och tillkortakommanden – brukar höra till de fastslagna kulturhistoriska sanningarna. Vi (i västvärlden, vill säga) lever inte längre tätt inpå varandra flera generationer tillsammans. Vi föds och dör alltmer sällan i hemmet, och vi har professionella yrkesgrupper som läkare och begravningsentreprenörer som tar hand om alltfler aspekter av sjukdom och död.

Men kanske är det också därför vårt behov av berättelser om döden verkar vara så starkt? Eller hur ska man förstå dödens påtagliga popularitet i en rad nutida genrer, från journalistik till teveunderhållning till självmordschattar på nätet?

I Döden i medierna samlas en rad film-, medie- och kommunikationsvetare kring döden som tema. Det är en väl avvägd antologi med texter om så skilda ämnen som mordjournalistik på 1930-talet (Madeleine Kleberg), media som vägledning i sorg (Anette Forsberg), krig på film (Astrid Söderbergh Widding), tevedeckaren Morden i Midsomer (Anja Hirdman) och kriminalteknikserier (Sofia Bull), Jesu lidande och död i Passion of the Christ (Tytti Soila), ”medier i medier” och livet efter döden (Eva Kingsepp), självmordschattar (Michael Westerlund) och cancerbloggar (Yvonne Andersson).

Känslan av på en gång närhet och distans till döden biter sig fast. Visst frossar vi i både död och sorg – jämfört med 30-talsjournalistiken har framför allt anhöriga och deras sorg fått en ny, framträdande roll – men vi gör det samtidigt på ett sätt som ofta framstår som både ytligt och formelartat. I teveseriernas strukturer, i journalisternas beskrivningar och intervjuade anhörigas ordval, i de peppande kommentarerna om att inte låta cancern vinna på nätet – samma repliker tycks återkomma i det oändliga.

”Medierna har delvis övertagit den roll som kyrkan hade tidigare när det gäller att vara det offentliga rum där man definierar, beskriver och hanterar sorgen samt dess ritualer och symboler”, skriver Anette Forsberg. Genom medierna lär vi oss hur man sörjer, vad vi förväntas säga och göra. ”Genom att framhäva detta ritualiserade beteende blir sorgejournalistiken en del av ett social ordnande, av den gemensamma sociala värld som strukturerar hur vi ska eller bör agera”.

Upprepning och ritualer är också en väsentlig del av de populära deckarna. Som Anja Hirdman skriver om Morden i Midsomer kretsar serien, tvärtemot dödens slutgiltighet, kring just upprepningar och återställandet av ordning. Själva formatet är förstås i stor utsträckning detsamma i avsnitt efter avsnitt – och här är ju döden faktiskt bara början – men också den fiktiva världen är närmast besatt av det återkommande, av släktled, familj och traditioner. Upprepning är tryggt, tröstande. Och vårt behov av tröst, som Hirdman i slutordet citerar Dagerman, är omättligt.

Intressant är också närgångenhetens gränser, vad vi fortfarande har svårt att prata om. Självmord är en sådan sak. Dels fungerar det illa i mediedramaturgins krav på tydliga (goda och oskyldiga) offer och gärningsmän, dels finns det en gammal föreställning – sann eller ej – att självmord kan ”smitta”, att pratar vi om det riskerar vi att inspirera fler att göra det, den så kallade Werther-effekten. Men där traditionella medier skyggar tar förstås internet vid.

Döden i medierna är en blandning av akademisk forskning och populärkultur som hittills inte varit särskilt vanlig i Sverige. Dessutom är det en riktigt snygg bok. Jag kan bara hoppas att vi får se mer av sådant.

Similar Posts:

• Mysmord i 50-talsförsamling
• Mordisk testund i Midsomer
• Tankeväckande om krig
• Får man skämta om Förintelsen?
• Den som gör eller den som håller?

Bredvid mig på bussens säte sitter en man. Det är trångt i bussen och han sitter nära, liksom pressar sin kropp mot min. Jag försöker komma undan, tränger in mig i hörnet, men han kommer efter. Pressar sitt lår mot mitt. Och jag vet att trots att bussen är trång, trots att det är mycket folk, så kräver inte nöden denna närhet. Men det är så svårt att påpeka ett övertramp som är så subtilt, jag är rädd att framstå som paranoid och lite dum. Så jag sitter tyst. Vågar inte ifrågasätta. Istället ser jag ut genom fönstret, låtsas inte höra hans försök att prata med mig, försöker att inte tänka på att jag har sex timmar framför mig med hans kropp alltför nära min.

Utanför fönstret förändras landskapet. Först åker vi genom staden. Där trängs skyskrapor med fallfärdiga boningar. På ena sidan motorvägen står välbyggda villor med carport, på andra sidan är husen byggda av korrugerad plåt. Väl ute ur staden är omgivningen grön med böljande majsfält. Det skall bli torrare ju längre söderut vi far. Fälten skall bytas ut mot röd sand. Skjulen i plåt mot små hus i lera. Det enda som inte kommer att förändras är fattigdomen jag ser genom bussfönstret. Landskapet är föränderligt, personerna är olika, men de har samma umbäranden. Närmare staden syns klyftorna mellan rik och fattig tydligare, annars är allt samma.

Och plötsligt blir jag trött. Trött på att ständigt mötas av denna fattigdom. Trött på att se hur vissa är så välbärgade medan andra är så fattiga. Trött på att själv vara en av de rika, rik och privilegierad. Jag blir trött på bussen som åker så sakta, som inte låter mig komma fram fort nog, som möjliggör mannens kropp mot min kropp.

Så jag läser. Jag läser för att Stig Dagerman skall ta med mig till Sverige, till Stockholm. Jag läser för att han skall ta mig med till ljumma, ljusa sommarnätter och insjöar med vatten som är lagom varmt att bada i. Jag läser och tänker på sommaren.

Jag läser länge, men då det mörknat går det inte att läsa längre. Bussen saknar lampor. Då det är mörkt kan jag inte göra annat än att se ut genom fönstret och tänka på hur förbannat ensam jag känner mig. Och för första gången på en månad längtar jag hem.

Similar Posts:

• Meet the new boss, same as the old boss
• Fantastisk berättarkonst
• Alltid fler lager
• Kulturarvet på nätet
• Administrera

Eftersom jag själv är schackspelare och har varit professionell i några år, tycker jag det kan vara intressant att recensera romanen ur en schackspelares perspektiv, och det var också den drivkraften som fick mig att läsa boken. Det finns inte många skönlitterära böcker på svenska, eller översatta till svenska, som handlar om schack. Jag känner till fyra böcker: Stefan Zweigs novell Schack, från 1943 i översättning av Hugo Hultenberg, Damgambit av Walter Tevis med översättning av Nille Lindgren och Schackklubben Tanke och Vilja av Sven-Olof Lorentzen. De två sistnämnda böckerna kom ut i början av åttiotalet. Den mest kända boken är nog klassikern av Vladimir Nabokov, Mannen som spelade schack med livet och som utkom i en svensk översättning av Ellen Rydelius 1936. Denna bok gjorde ett mycket starkt intryck på mig några år efter det att jag som 13-åring börjat i schackklubben SK-33 i Enköping. Den har liksom Zweigs och Heinrichs bok dessutom adapterats till film. Det är populärt att adaptera böcker som handlar om schackspelare till film. Filmen baserad på Schackspelerskan heter Queen to Play (Joueuse) och är en tysk/fransk film som producerades 2009, regisserad av Caroline Bottoro med kända skådespelare som Sandrine Bonnaire och Kevin Kline i huvudrollerna. Den som är intresserad kan se klipp av filmen här på Trailer Addict. Däremot verkar det inte lika enkelt att få tag i filmen som köp- eller hyrobjekt. Filmen kategoriseras som en fransk smalfilm och har mig veterligen inte visats på biograferna i Sverige. Tyvärr översvämmas vårt lilla land av lågbudgetfilmer från främst den anglosaxiska filmvärlden och detta leder tråkigt nog till en begränsad livssfär av andra nyttiga och berikande influenser för oss svenskar, som i för hög grad blir anglofierade.

Romanens kvinnliga schackspelare heter Eleni Pannayotis och lever ett inrutat familjeliv på ön Naxos. Hon arbetar som städerska på Hotell Dionysos och livet verkar utstakat och förutbestämt. En dag städar hon i rum nr 17, och av en tillfällighet förändrar det hennes liv för alltid. Hon håller på att sopa när hon av misstag råkar ha ner en svart bonde från ett avbrutet schackparti. Detta blir upptakten till en både feministisk och konstnärlig frigörelse för Eleni. Den klassiska konflikten mellan försörjning och konstnärsskap, som för övrigt har behandlats av många andra författare, bland andra Thomas Mann i Buddenbrooks eller Hermann Hesse i Knulp, gestaltas träffande i boken. Om det är musiken som konkurrerar med vardagslivets vedermödor i Buddenbrooks och dikten som konkurrerar med arbete, samhällsplikter, familj och ägodelar i Knulp, är det schacket som får spela konstens huvudrollsinnehavare i Henrichs bok, i konkurrens med allt trivialt och prosaiskt. Eftersom jag själv är en schackspelare som ser schacket ur ett skönhetsperspektiv eller konstperspektiv och låter tävlingsperspektivet vara relativt underordnat (det är enklare att vinna partier om man inte fixerar sig vid att man måste vinna) tycker jag Heinrich implicit visar frånvaron av att det främst är tävlingselementet som lockat Eleni till schackspelet. Visserligen besegrar hon många män med kunskaper hon successivt tillägnat sig, och hennes första mål, att besegra sin läromästare Kouros, genomförs efter mycket regelbunden och disciplinerad veckoträning. Det känns ändå inte som att den feministiska frigörelsen ligger i att hon besegrar män, utan tyngdpunkten ligger snarare i de nya upptäckter hon hela tiden gör av schackspelets hemligheter och finesser. På ett trivialt plan upptäcker hon damens styrka och även bondens styrka, eftersom den blir till dam när den uppnår åttonde raden. Att damen, och ibland till och med bonden, är starkare än kungen är en klar liten feministisk antydning. Det viktiga, när det gäller det feministiska synsättet, är hennes förhållningssätt till det samhälle hon växt upp i. Ön Naxos har oskrivna lagar och det anses inte passande att en moder sysslar med schack på fritiden eftersom tid, energi och fokus tas från modersrollen.

Henrichs roman sysslar mycket med två grundläggande konflikter i vårt samhälle och skapar förutsättningar för en tidlös roman: konsten kontra försörjningen och modersrollen kontra självförverkligandet. Detta gestaltas detaljerat, tydligt och konkret på flera ställen i romanen. Läs till exempel följande textutdrag från boken som samtidigt är ett av flera små nötskal av de pågående konflikterna:

-Jaha. (säger Panis som är Elenis man, egen anm.) Vi måste hitta en lösning. Hela historien är ju orimlig, när man tänker efter. Om du slutar spela med en gång och talar om att alltsammans är förtal och käringsnack så ska jag förlåta dig.
-Aldrig i livet, hörde hon sig själv säga.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Panis blev högröd i ansiktet och slog näven i bordet med en sådan kraft att ljusstaken hoppade. Eleni vände ryggen till och gick ut i vardagsrummet och fortsatte städa. Panis stormade efter och började häftigt dra ut lådor och rycka upp dörrar för att leta rätt på det komprometterande föremålet. Det slog och smällde i möblerna. Saker for omkring och föll i golvet. En vas som de hade fått i bröllopspresent och älskat i tjugofem år gick i kras. Hon stod orörlig mitt i rummet och såg på hur Panis for allt vildare fram, röd av raseri. Han hittade förstås ingenting. Schackspelet låg i tryggt förvar i frysen.

Det är naturligtvis inte rekommendabelt att gömma sin schackdator i frysen, men här finns en metaforisk poäng eftersom schackdatorn i frysen kan översättas till att konsten läggs på is och måste gömmas undan för att framhäva livets vardagstrivialiteter. Det är vardagslivet som är det huvudsakliga och det viktiga för öborna på Naxos. Det är detta som Eleni intuitivt vill ifrågasätta och den tanken går som en röd tråd i boken.

För övrigt är fallmekanismen ett annat intressant tema som finns i textcitatet. Vi har dels ögonblicket då bonden faller i rum 17, vilket får Eleni att upptäcka schackspelets värld och dels när vasen faller, vilket symboliserar Elenis och Panis förhållande i allvarlig kris. Dessa båda fall är betydelsefulla vändpunkter i romanen. Kan detta vara en påverkan av Stig Dagerman? Han är ett erkänt stort namn i Frankrike, och hade fallet som en grundläggande struktur i sina romaner. Ni som är intresserade av att fördjupa er mer i denna tematik kan läsa Claes Ahlunds Fallets lag och jagets stjärna – En studie i Stig Dagermans författarskap utgiven på Gidlunds förlag 1998.

Några anmärkningar som anknyter till schack är att författaren skriver att ytterst få greker från övärlden spelar schack. Även om jag själv inte varit i Grekland känner jag många schackspelare som regelbundet spelar schack i Grekland och ofta just på en grekisk ö, alltså inte bara i Aten som Eleni. Idag är Grekland och Spanien de populäraste länderna att spela schack i inom Europa.

Eleni vill inte spela Göringgambit på grund av namnet. Detta måste bero på att hon förknippar spelöppningen med en av världshistoriens onda figurer, den tyske nazisten Hermann Göring. Faktum är att namnet på spelöppningen uttalas med j och inte med g. Om man gillar gambitar är Göringgambit en intressant öppning att använda sig av som vit och det är alltså en schackspelare och inte en nazist som är skapare till denna öppning. Eleni hade säkert vunnit många partier med denna farliga gambit (om den antagits!) och det verkar naivt och fånigt att inte överväga att spela den på grund av ett namn som har uttalats fel och därför associerats till något negativt.

På sidan 83 skriver Henrichs:

Eleni hade fått något slags gåtfull kontakt med schackhistoriens största spelare. Alla verkade de vilja viska lösningar till henne när hon stod inför nya problem. De verkade diskutera med varandra genom tidsåldrarna och stödja eller argumentera mot olika påståenden beroende på läggning. Dispyterna hade bosatt sig inne i huvudet på Eleni.

Allt detta är inlevelsefullt och skickligt skrivet om vad som försiggår inne i en schackspelares huvud. Fortsättningen gör mig dock förvirrad:

Hon insåg att hon måste jaga ut alla de där herrarna om hon skulle ha sinnesro att möta en motspelare. Men hon kände sig inte stark nog, hon var lättstyrd som en marionett i händerna på de stora schacklegenderna.

När jag själv spelar schack tar jag till mig just dessa herrars tankar och idéer, för annars skulle jag säkert förlora. I samband med detta citat tänker jag på den ryske schackspelaren Kasparovs berömda ord när han menade att han aldrig skulle ha blivit världsmästare om det inte vore för att han tagit till sig alla de tidigare världsmästarnas idéer från Philidor på 1700-talet till Karpov i modern tid. Kasparov har för övrigt skrivit världens bästa schackböcker: My Great Predecessors, fem tjocka röda volymer som går igenom hela schackhistorien i detalj. Världens bästa schackspelare jagar inte ut några herrar, eftersom de representerar den samlade kunskapen om hur schack kan och bör spelas. För en nybörjare är det ovärderlig att grundligt och idogt studera schackhistoriens strategiska idéer. Det är den säkraste vägen till framgång.

Det är naturligtvis inte lätt att skriva om schack om man inte själv är en aktiv och engagerad schackspelare. Det är känt att Nabokov var en hängiven schackspelare och han lyckades också att i sin roman, med en helt annan fördjupning och inlevelse än Henrich, beskriva hur det kan vara på det inre planet att vara schackspelare. Heinrich når alltså inte upp till Nabokovs nivåer. Det kunde lika gärna ha handlat om någon annan mental aktivitet representerad av någon av de sju sköna konstarterna eller ett ämne inom naturvetenskap eller humaniora. Helhetsintrycket är ändå att boken kan läsas med behållning ur främst två andra perspektiv. I första hand av alla människor, oavsett kön, som är intresserade av en sund feminism, och då menar jag problematiken kring att förbättra kvinnors förhållanden och möjligheter till att utvecklas och ha skaparglädje på olika samhälleliga nivåer. I andra hand, om man av någon outgrundlig anledning inte är intresserad av en feminism i demokratisk anda, finns allmänmänskliga och humanistiska skäl till att läsa boken. Jag tänker särskilt på den typiskt renodlade konflikten gällande vad man vill göra med sitt liv, till exempel ett individuellt självförverkligande hängiven konsten, styrd av sin egen inre klocka, kontra vad man inte vill göra med sitt liv, representerat av samhällsklockans tunga och ibland meningslösa timmar i förening med plikten gentemot kollektivet.

Similar Posts:

• Hjalmar Söderbergs relation till schack
• Minnen från folkhemsruinerna
• Leende brio och lätt vemod
• Kvinnans plats – hemmet!
• Växer obemärkt i skuggan

Tysk höst, som samlar reportagen, är en ruinernas text, det är regnets, de överbefolkade droppande källarnas och de dyrbara potatisarnas. Här frammanas en långsam, sorglig virvel av återvändande krigsfångar, utbredd hunger, parodiska rättegångar mot obetydliga tjänstemän, hemlösa massor och politisk förvirring. Dagermans elastiska stil blandar saklighet och bildrikedom till en omedelbar framställning:

Skolan är sönderslagen, men i skolans toalett på gården bor en sudettysk familj med tre barn. Mannen letar järntråd i ruinerna och lever på att sälja prydnadssaker som han själv tillverkar av tråden. Det ser häpnadsväckande prydligt ut i denna pissoar, och mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem, och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta.

Recensenterna berömde våren 1947 Tysk höst för litterär begåvning och iakttagelseförmåga, och det konstateras att man har att göra med en författare av betydelse. ”Utan tvivel är det genant att en ung 23-årig journalist skall ha skrivit den styvaste Tysklandsboken på svenska”, enligt Herbert Grevenius i Stockholmstidningen.

Samtidigt fick Dagerman kritik på politiskt plan. En recensent ser i författarens reserverade hållning mot segermakternas försök till demokratisk nyorientering i Tyskland ett slags feghet inför ställningstagande. På samma sätt upplever en annan att Dagerman från en anarkistisk position blir alltför bekväm och ironiserande. Dessutom lär han ska missta sig i sak kring vissa politiska omständigheter.

2010 känns dessa anmärkningar överspelade. De angick dåtiden. Kvar står ett stycke rakt och hårt koncentrerat ögonvittnat lidande. Idag är Tyskland på fötter och efterkrigstidens eländen för den tyska befolkningen överskuggas i de flesta människors medvetande av större fasor från samma årtionde. Men så är Tysk höst inte heller en snyftis med ärendet att propsa på en viss grupps lidanden. Idag läses den för gråzonernas skull, för frågorna om kollektiv skuld kontra individuellt lidande.

Man krävde av dem som just genomled denna tyska höst att de skulle lära av sin olycka. Man tänkte inte på att hungern är en mycket dålig pedagog. […] En lika klen pedagog är kriget. Försökte man pumpa källartysken på hans lärdomar av kriget fick man dessvärre inte veta att det lärt honom att hata den regim som inlett det, helt enkelt därför att ständig dödsfara inte gärna har mer än två saker att lära ut: att vara rädd och att dö.

Similar Posts:

• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Modigt sökande efter ofredens rötter
• Tysklands krig mot Tyskland
• Att skilja på sport och politik
• Bränt barn brinner

Nu är Johansson tillbaka med ännu en intressant och modig bok som den här gången har ett sammanhållande tema. Den heter Göra ont och handlar om litteratur och ondska. Eller rättare sagt: om litteratur och godhet och ondska. För förutsättningen, skriver Johansson, för att en bok ska kunna vara god är att den härbärgerar ondskan. Gör ett litet test, föreslår han. Försök nämna en roman som inte kan beskrivas som en kamp mellan gott och ont? Nej, trodde väl inte det: det är nästintill omöjligt. Problemet är att det ligger i själva berättandet. Kampen mellan gott och ont är så att säga inristad i vårat sätt att strukturera världen, att inordna tillvaron och göra den meningsfull.

Intressant? Jo, förvisso. Men också ganska självklart. Detta är ju en iakttagelse man knappast behöver vara litteraturvetare för att göra. Men, jag ska inte vara orättvis, detta är ju bara upptakten till boken som utlovar essäer om allt möjligt. Bland annat om Saddam Hussein som författare, om Josef Fritzls källare och om Leif Silberskys hänvisningar till Dagerman under Ekelundrättegången. Spännande? Ja, i alla fall på pappret.

För tyvärr håller inte Göra ont vad den lovar. Det underliggande löfte jag uppfattade i bokens inledning – om hur texten bortom gott och ont skulle kunna skrivas – infrias nämligen aldrig. Istället trasslar Johansson in sig i mera allmänna resonemang om Kants förhållande till moralen (ett trassligt ämne i sig), om Baudrillards och Adornos upplysningskritik och om hur bilden av ondska ändrats efter elfte september. Slutligen brakar Göra ont samman under sin egen tyngd. Istället för en essäsamling förvandlas den till en hög av essäer, lagda på varandra. Det är synd.

För jag har svårt att tänka mig en bättre författare än Johansson till att skriva om ett sådant här ämne. Johansson har den där förmågan att vrida på perspektivet och verkligen överraska läsaren. Dessutom är han ihärdig som få. Så sitter jag och tänker och kommer plötsligt på att det måste vara formen det är fel på. Göra ont består av ett antal korta essäer som på ett Nietzscheanskt vis kretsar runt sitt ämne och gör språkliga poänger snarare än vetenskapliga. Kanske hade boken tjänat på att vara mera sammanhängande och att i högre grad driva resonemang än göra iakttagelser. Men då hade det såklart blivit en helt annan bok.

Similar Posts:

• Ut ur det reaktiva
• Ondskan är ständigt aktuell
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Problem med sanningen
• Vikten av att bekämpa ondskan

I Frankrike och Italien har intresset för Stig Dagerman alltid varit stort. Och nu är även amerikanska förlag intresserade. Liksom i Sverige kommer Dagermans böcker snart ut i nya upplagor i Tyskland. Till exempel ger förlaget Eichborn i april ut Bröllopsbesvär, som på tyska har titeln Schwedische Hochzeitsnacht.

Här på dagensbok.com har vi sedan länge en temasida om Stig Dagerman. Se länk ovan.

Similar Posts:

• Stig Dagerman-priset till Le Clézio
• Stig Dagerman-priset till Göran Palm
• Inte riktigt inpå nu heller
• Bränt barn brinner
• Stig Dagerman och mannen som troddes vara utan ryggrad