- Det går aldrig an att spela kort här i rummet (…). - Å varför inte? - Jo, om någon av de spelande gör det minsta fel, det allra obetydligaste knep, kommer det en hand och lägger sig bredvid honom. - Vad för en hand? - En gammal, gul hand med tunga diamantringar på de […][...]

Omslaget till Hungerhuset avslöjar inget alls om all den skräck boken gömmer i sig. I förgrunden står en flicka med ryggen mot läsaren, hon går mot ett idylliskt trähus med förstugetrapp och tegeltak. Det växer gräs och blommor. Flickan har något i handen, kanske en leksak, eller en matsäck eller något som hon har hittat […][...]

Mitt första möte med Spökriddaren och hans väpnare var på releasefesten för den. Den tyska författaren Cornelia Funke och massor med barn var på plats på nyöppnade Palatset på Riddarholmen. Barnen hade satt ihop en pjäs baserad på inledningen av Spökriddaren och hans väpnare. Redan då reagerade jag på att berättelsen var så läskig. Det […][...]

Jag känner till Skavlan från talkshowen och jag känner till Unni Lindell från barncitatböckerna tillsammans med Mark Levengood, båda dessa är fenomen jag tycker ganska bra om, så det var med spänning jag satte tänderna i deras barnbok Mystiska Milla och vintercirkusen. Och jag blir inte besviken. Mystiska Milla är en bok i lite Roald […][...]

Omslaget och titeln påminner mig om en halvdålig, icke-unik ungdomsbok. Men skenet bedrar. Händelser vid Green Oaks galleria är något mer än bara det vanliga. En liten, föräldralös flicka leker detektiv i den gigantiska shoppinggallerian där hon är övertygad om att det när som helst kommer att ske ett bankrån. Men flickan löser inget mysterium, […][...]

Det är svårt att recensera en genrebesvikelse. ”Japansk skräck” står det på omslaget till Främlingar och omslagsbildens unga kvinna, helt nedsänkt i vatten som i dimma, med den skira vita klänningen och det svarta håret flytande bakom sig, för tankarna till ospecificerad japansk skräckfilm. Det är det här inte. Främlingar är däremot en spökhistoria. Spökhistorier […][...]

Näst Nya testamentet är förmodligen Charles Dickens En julsaga – eller som den lite ovant men fullt korrekt fått heta i den här översättningen, En julsång på prosa – världens mest kända och älskade julberättelse. Sedan den först publicerades 1843 har A Christmas Carol in Prose. Being a Ghost Story of Christmas tryckts om, tolkats, […][...]

När jag var liten, så var denna sorts bok mina favoriter. Konstiga och spökfyllda historier var bland det bästa som fanns i läsväg, och jag minns fortfarande hur fascinerad jag var av Bermudatriangeln. När jag nu läser denna nya samling spökhistorier, så känns det inte hälften så spännande. Berättelserna är inte läskiga, de är mest […][...]

Om jag under sensommaren, när jag satt och bläddrade i Höstens böcker, blivit tillfrågad om vilken säsongens mest osannolika bok var skulle jag svara: den här. En bok om spöken, skriven av redaktören för Glänta, är nämligen lika osannolikt som att Aris Fioretos skulle skriva en kokbok eller Horace Engdahl en självhjälpsbok. Eller, för att […][...]

Edgar är enda barnet och på loven lämnar han gärna sina tafatta föräldrar för ett besök hos sin onkel Montague. Där, sittande i husets enda någorlunda varma rum framför en brasa, lyssnar han till onkelns kusliga berättelser om barn som råkat illa ut i möten med det övernaturliga. Edgar är fast besluten att inte tro […][...]