Utgiven | 2009 |
---|---|
ISBN | 9789150111170 |
Sidor | 288 |
Orginaltitel | What Was Lost |
Översättare | Ulla Danielsson |
Omslaget och titeln påminner mig om en halvdålig, icke-unik ungdomsbok. Men skenet bedrar. Händelser vid Green Oaks galleria är något mer än bara det vanliga.
En liten, föräldralös flicka leker detektiv i den gigantiska shoppinggallerian där hon är övertygad om att det när som helst kommer att ske ett bankrån. Men flickan löser inget mysterium, utan blir ett själv när hon en dag spårlöst försvinner. Tjugo år senare försöker systern till den unge man som anklagades för flickans försvinnande ta reda på vad som egentligen hände.
Intrigen är föga fantasifull, men det är egentligen inte själva handlingen som står i centrum. Catherine O’Flynn har snarare skrivit en bok om alla de individer som befolkar Green Oaks galleria. Historien om den lilla detektiven Kate är långtifrån den enda historien i boken. Det kryllar av bihandlingar, något som skulle kunna kännas rörigt, men som inte gör det. Det är istället just dessa bihandlingar som gör boken läsvärd.
Med träffande beskrivningar och något originella vardagsskildringar beskriver O’Flynn en plats, gallerian, som älskas fanatiskt och hatas intensivt. En plats de flesta avskyr, men som de ändå åker till varje vecka. Hon beskriver hur människorna likt hjärndöda zombies vandrar omkring i gallerian, och hon går in i deras tankar och beskriver den ständigt närvarande ångest som platsen framkallar.
Catherine O’Flynns debutroman har hyllats och belönats med ett flertal priser, och även jag fängslas av den. Inte själva historien, men omgivningen. Författaren har lyckats sätta fingret på en rad känslor som de flesta kan känna igen sig i. Känslan av att sitta fast i ett liv som man inte gillar, känslan av att ständigt göra andra besvikna, känslan av att leva i ett vakuum.
Boken är ganska mörk och dyster. Den stora gallerian har nog en glansig yta, men under är den mer gravlik, och det är det undre som författaren skildrar. Några smått bisarra karaktärer ger historien en smula humor, men den sliskige, irriterande butikschefen, den oengagerade pojkvännen som lever sitt liv i dataspelsvärlden och de medelålders sopgubbarna som muntrar upp dagarna genom att leka på jobbet och sätta skräck i alla som försöker slänga något känns mest tragiska, som om de alla tvingas leva i ett blankpolerat helvete, upplyst av blinkande lampor och specialerbjudande.
Det här är en deckarhistoria som i det mesta skiljer sig från de vanliga kriminalromanerna. Visserligen finns cynismen och dysterheten här, men det känns inte alltför klichéartat. Det är också något av en spökhistoria, men inte alltför påträngande övernaturligt. Men framförallt är det en miljö- och människoskildring. Nu är jag ju inte uppväxt i 1980-talets England, men jag antar att för dem som är det, är boken rena frosseriet i nostalgi. Platserna är beskrivna med en hatkärlek som antagligen är hämtad från författarens eget liv, eftersom hon själv, precis som en av huvudpersonerna, arbetat i en skivaffär.
När jag kommer till slutet känns detta något rumphugget. Jag kommer på mig själv med att vilja ha mer, vilket brukar vara ett tecken på att boken är, om än inte fantastisk, så åtminstone bra.
Publicerad: 2010-01-05 00:00 / Uppdaterad: 2010-01-03 21:04
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).