Johanne Lykke Naderehvandi är en mästare på stämning och att ingjuta detaljer med ödesmättad mening. Detta visar hon om igen i Rök och speglar, som rör sig kring teman som Naderehvandi utforskat också i sina tidigare böcker: mäns våld mot kvinnor, mödraskapet, tonårsflickan som gåta, offer och antihjälte. Att läsa Naderehvandis böcker är att kliva in i en värld som vibrerar av mörker och magi, men i denna hennes fjärde roman tar Naderehvandi steget från suggestiva, obehagliga undertoner av våld och övernaturlighet till ren och klar gotisk skräck. Som ett fan av skräckgenren är det en fröjd att matas med de effektfulla skräckbilder som använts mycket i film, men sällan i böcker: spöket som hänger i taket ovanför huvudpersonens säng om natten, täcket som dras undan i en obehaglig lek, porslinet som faller från sina hyllor av sig självt – bilder som känns igen, men som levereras så snyggt att de inte känns utnötta. Med teatern som kuliss utnyttjar Naderehvandi också dess tekniker: rök, speglar, scenografi i mättade färger, symbolladdad rekvisita. Här finns också fullt av referenser till konstverk, pjäser och musik som ytterligare förtätar texten och dess estetik – Naderehvandi broderar en väv som sjunger av stämning.

Det är skickligt gjort och det är effektfullt, men tyvärr möter inte innehållet helt upp denna estetiska yta. Som läsare vill man veta mer om vänskapen mellan Bernarda och Asta, få vara i det riktiga i deras relation och inte bara det skådespel som visas upp när de rör sig i märkliga kläder, talar till varandra som karaktärer i en pjäs och ser på världen utifrån. Det mystiska draperiet över dåtiden ligger för tjockt för att vi som läsare ska få en genuin inblick i varför relationen med Asta var så viktig för Bernarda, och därmed också drabbas när den försvinner. Stegringen i handling – som man gärna förväntar sig av en bok som leker så med skräckgenren – blir tyvärr också för flack. Det står inte tillräckligt mycket på spel för att skräcken ska drabba ordentligt. Här hade Naderehvandi till exempel kunnat använda sig av barnet Paloma mer, låta sin huvudperson välja mellan barnet och den bästa vännen. Jag tänker på den iranska skräckfilmen Under the shadow, där en mamma och hennes dotter också lever ensamma i en lägenhet som hemsöks, i det fallet av en djinn. Det finns många likheter i dynamiken mellan modern och barnet i den filmen och i Rök och speglar, men med en avgörande skillnad i handling som gör filmen skrämmande på ett sätt som Rök och speglar inte blir: barnet blir utsatt för hemsökelsen och för att rädda barnet måste modern se bortom sig själv.

På så vis fungerar Rök och speglar mycket som sin titel: det är fullt av effekter, men innehållet lämnar lite mer att önska. Med det sagt är effekterna så pass snygga att det inte går att hjälpa att bli totalt hänförd, jag läser och känner mig som ett barn som tittar på en mycket skicklig trollkarl. I stunden bryr jag mig inte om varför han drar fram en vit kanin ur sin hatt, eller att kaninen sedan bara tillåts skutta i väg – bara det att frammana kaninen ur hatten är ren och skär magi.

Similar Posts:

• Hotfull saga för vuxna
• Gotisk skräcksaga
• Sagor för barn, och för dem som inte är det
• Räds den gula tapeten!
• Lika drömskt som verkligheten

Fast även om bostadsområdet är nytt, så har såklart omgivningarna funnits länge – och när man bygger kan man också råka gräva upp gamla saker. Kring Idyllen finns en gammal herrgård som nu ska bli restaurang, och ett glasbruk som en gång i tiden stängde plötsligt. På väg hem från lillasysters förskola finns också en avstannad grävmaskin och en nygrävd grop, där Tyra en dag får syn på något rött som glimmar.

Det röda, som Tyra dras till, visar sig vara en liten fågel i glas. Hon kan inte låta bli att plocka upp den, men sedan hon gjort det börjar hon se och höra konstiga saker som ingen annan kan se och höra. En liten pojke som sjunger en egenkomponerad liten visa. En sorgklädd kvinna med tårar i ögonen vid grinden till herrgården. Vad är det som händer?

I skolan får Tyra och hennes klasskamrater i uppgift att intervjua en gammal människa om hur det var förr i tiden. Tyra känner ingen gammal, men hon får en impuls och går till äldreboendet i närheten. Där möter hon Hulda, som börjar berätta om det som en gång hände hennes lillebror, Lill-Knut, en gång för länge sedan, när glasbruket fortfarande var igång.

Den vane Genar-läsaren känner igen stämningen, när det mystiska blandas med igenkännbar vardag. Tyra kämpar med sin vardag, med en bästis som verkar vara på väg ifrån henne och en ny, spännande bekantskap i form av Eddie, den söte killen som bor i samma nybyggda område. Samtidigt pockar den bleke lille pojken hon skymtar i spegeln på hennes uppmärksamhet.

Glasfågelns grav är en välkomponerad berättelse, som kontrasterar det nutida barnet med det historiska; den moderna, nyfikna Tyra med den fattige, lite hunsade men skönhetslängtande Knut. Det är på en gång en klassisk spökhistoria, där den orättvist illa behandlade behöver få upprättelse, och ett lättläst, lagom spännande möte mellan då och nu. Kanske kan den också skapa nyfikenhet på det där förflutna, på hur barn har haft det genom tiderna och på spåren det lämnat efter sig.

Similar Posts:

• Högstämd spökhistoria
• Spännande spökhistoria, skröplig kvinnosyn
• Ett sommarmysterium
• Vintermysterium i 24 kapitel
• Flicklek på liv och död

Kasper Nordin är inte bara son till en av medlemmarna i Dark Cruelty, ett death metal-band som satte Sverige på kartan inom scenen. Han är också döpt efter sångaren, Kasper ”Grim” Johansson, som hittades död i en tunnel bara 19 år gammal.

När Kasper börjar sommarjobba på Gröna Lund träffar han en tjej som har loggan till hans farsas gamla band tatuerad på armen. Det är Iris, enhetsansvarig i House of Demons och tillika ett stort Dark Cruelty-fan, som genast tar Kasper under sina vingar. De blir kollegor i House, och en begynnande vänskap börjar spira.

Kasper, född mellan Grims födelsedag och dödsdag, drömmer om Grim. Mörka, förvirrade drömmar som han tecknar av. Teckningarna blir något särskilt, och idén att göra sitt projektarbete om Grim föds. Han börjar luska i Grims död. Vad hände egentligen hans namne? Var det självmord, en olyckshändelse – eller mord?

Berättelsen utspelar sig i nutid, samtidigt som vi får följa med tillbaka till death metal-scenen på 90-talet och tiden för Dark Crueltys genombrott.

Samtidigt som Kasper lär sig mer om Grims fascination för det ockulta inträffar oförklarliga händelser. Vad var det egentligen som hände den där kvällen för trettio år sedan?

Grim är en berättelse om mörker, ensamhet och längtan. Det är också en historia om kärlek, vänskap och vikten av ett sammanhang.

Sedan jag lärde mig läsa har jag dragits till berättelser om det övernaturliga och det ockulta. Jag älskar tanken på magi, andra dimensioner och krafter vi inte kan förstå. Jag skulle kunna kalla mig en konnässör av genren.

Det är svårt att skriva trovärdigt om det övernaturliga. Alltför ofta går författare över gränsen och bryter förtrollningen när de tar sig an upplösningen. Mystiken löses upp, det magiska skimret falnar och det som nyss kändes verkligt ter sig plötsligt som ett billigt trollkarlstrick. Jag älskar genren, men den gör mig också ofta besviken.

I Grim vävs den övernaturliga svärtan ihop med det alldagliga mörkret. Både Grim och Kasper led (lider?) av depressioner, och jag slås av hur träffande krass beskrivningen av deras tillstånd är. Alltför ofta förskönas det depressiva tillståndet i litteratur. Lidandet tillskrivs en mening, formuleras poetiskt, ja, nästintill romantiseras. Medan verklighetens depression är det motsatta. Brist på mening, syfte, lust. “Hur skulle han orka? Livet tedde sig som en ändlös grå dag.”

Sara Bergmark Elfgren har en sällsam förmåga att bygga världar, karaktärer och stämning. Hon kan konsten att berätta precis tillräckligt för att trollbinda oss läsare, utan att för den skull avslöja för mycket och bli övertydlig. Det är en balansgång som är otroligt viktig i denna genre – och Bergmark Elfgren behärskar den till fullo.

Similar Posts:

• Claim to fame
• Flera författare bland årets sommarpratare
• Realistiska häxor
• Häxorna vs demonerna
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar

Men så hör de av sig från Ryska teatern. De behöver en Nattens drottning till sin produktion av Trollflöjten och Margareta får rollen – och Viktor får också vara med på ett hörn. Dessutom blir han vän med scenmästarens dotter. Allt borde vara bra men varför händer det så konstiga och farliga saker på teatern, särskilt kring Nattens drottning? Och vad är det egentligen för märkliga väsen som rör sig i korridorerna och gömmer sig i källarvåningarna?

Trots familjens kyla har Viktor en egen inre trygghet och kan föra väldigt mogna resonemang kring sig själv och sina nära och varför de beter sig som de gör; bitterheten är långt borta men nog undrar han hur det skulle kännas om allt var annorlunda, om någon annan än hembiträdet Helmi visade honom någon som helst ömhet och omsorg… Den inre styrkan och den empatiska förmågan är det som leder honom framåt också i det som sker på teatern men tiden är knapp och vinterstormarna ondskefulla.

Det är främst en spökhistoria och stundtals en riktigt otäck sådan men också en obehagligt realistisk skildring av såväl skolmiljö som dysfunktionellt familjeliv. Det är spännande och man vill hela tiden läsa vidare och få veta hur det ska gå och hur saker och ting hänger samman. Personteckningen är mestadels ganska grund och det är svårt att riktigt få grepp om några andra än Viktor, vilket nog är en konsekvens av att det är mycket som ska in på relativt få sidor.

Någon som däremot tecknas väl och i detalj är teatern, från vind till källare, med korridorer och loger. Den är en veritabel drömmiljö på många sätt men också mardrömslik när den blir mer som ett väsen än enbart en byggnad.

Flera gånger medan jag läser tänker jag på Maria Gripe, särskilt på Agnes Cecilia – en sällsam historia där musiken och baletten ligger nära operan i den här skildringen. Gemensamma nämnare är spökerierna, mysteriet och sökandet efter ledtrådar i den närmaste familjen, liksom känslan av att vara en främling bland dem som borde stå en närmast. Den största skillnaden är dock de många elementen av ondska och hämnd i Nattens drottning.

Det ondskefulla och olycksbådande leder snarare tankarna till Gaston Leroux Fantomen på operan, som är mest känd i musikalversionen av Andrew Lloyd Webber; där är det också det som gömmer sig i operans nedersta regioner som är mest skrämmande.

Similar Posts:

• Vintermysterium i 24 kapitel
• Älskade melodram
• Bör man Bechdel-testa mellanstadietjejer?
• Ett sommarmysterium
• Tretton år och evigt balansgående

Den här kvällen när Thomas går ifrån sitt arbete på konserthallen funderar han på hur han ska få tiden att gå. Han har några nära goda vänner han kan ringa, men ingen av dem känns rätt för hans sinnesstämning. Han har haft några tillfälliga flickvänner, men ingen seriös relation. En kvinna har däremot stannat i hans tankar och det är Sophie. Hon har dock ignorerat honom under en tid, så där har han ingenting att hämta.

När han gör en utvärdering kring vart han ska ta sin ensamhet faller till slut valet på modern, Jeanne. Hon är en vass, rolig kvinna som tar för sig av livet. Thomas och hon står nära varandra och deras relation är varm, lite bitsk och fylld av humor. Thomas far däremot har varit död i många år.

Väl framme i sin mors lägenhet blir han ändå lämnad själv, för hans mamma ska på dejt och har inga planer på att ställa in.
Hon lämnar honom med en tallrik kall skinka och ett tips på var han kan hitta hennes väninnas cigaretter som används vid smygrökning – de ligger i hans döde fars skrivbordslåda. När han rotar runt i lådan hittar han istället en joint och efter att ha upplevt ruset hör han plötsligt en röst. Det är Thomas far Raymond som kommit till honom.

Thomas upplever att det är felvalet att röka jointen som gör att han ser syner. Men icke. Det visar sig att det faktiskt är hans pappa som återvänt för att han behöver hjälp av Thomas. Hans aska måste nämligen förenas med hans livs kärlek. Det som däremot står klart väldigt snart är att hans pappas livs kärlek inte är Thomas mamma utan en kvinna han träffat under en familjesemester och hennes begravning äger rum i USA.

En sång för dig tar oss därför från ett något trist Paris till ett dimmigt men spännande San Francisco där Thomas gör allt för att uppfylla sin fars önskan men där han också möter sitt förflutna.

Boken har är enkla dialoger, trevliga karaktärer och ett antal relativt förutsägbara händelser. Hela berättelsen är lättsam, rolig och fin. Det är en helt perfekt balanserad feel good med bra flyt och utan några direkta överraskningar. Läsningen ger en härlig känsla i magen efteråt.

Allt kommer att bli bra.

Allt kommer att ordna sig.

Och kärleken … Den finns överallt …

Similar Posts:

• Vacker serie om en vacker kvinna
• Lätt och luftig som maräng
• Du är död för mig.
• Världsfrånvänd skildring från den andra sidan
• Lite för lätt

Galan går av stapeln i Stockholm så Vanessa och bästa kompisen Tanja får till slut okej från föräldrarna att packa väskorna och åka dit. Tjejerna ska bo hos Tanjas moster och kusin. Kusinen heter Hannele och är nitton år och har lovat att ta hand om de yngre tjejerna under galan. 

Vanessas spökfilmer har möjliggjorts av en speciell digitalkamera som hon fått i present. När hon sätter på nattläget kan hon se övernaturliga väsen som ingen kan se med blotta ögat. 

Men Vanessas liv är inte bara spöken och glammiga galor just nu. Hennes älskade pojkvän Abbe har fått ett utvisningsbeslut från Migrationsverket. Detta har gjort att Abbe och hans pappa gått under jorden. Hans mobil är avslagen och Vanessa är nästintill sjuk av oro för att hon inte vet hur han mår och var han är. 

Mitt under galan blir Vanessa kontaktad av Fredrik som säger att hans lillasyster Lina har blivit besatt av något när de var och besökte den gamla slottsruinen som ligger nära deras hus.

Hans familj behöver Vanessas hjälp för att få tillbaka Lina. Fredrik bor norr om Stockholm och i ett relativt ogenomtänkt beslut hoppar tjejerna in i Fredriks bil och följer med honom för att försöka förstå vad det är för gast som tagit över Linas kropp. Lina är nämligen döv och talar bara teckenspråk men har helt plötsligt börjat prata. Och det hon säger är ”Stäääng deeen”. 

Vad ska stängas? Vad menar Lina? Vanessa och Tanja börjar genast försöka reda ut vad det var som hände när Lina och Fredrik var vid ruinen. 

Vad är det egentligen som stör friden i den lilla orten norr om Stockholm och hur ska de få det att sluta?

Det är ett mycket bra betyg när min rastlösa tweenie vill läsa minst två kapitel varje kväll.

Boken är, enligt min lättskrämda hjärna, ibland på gränsen till för läskig men Söderlund har verkligen i övrigt fått till en bra balans med spöken, nutida realism och de ibland något komplexa relationerna mellan vuxna och ungdomar.

Det testas gränser och dras vita lögner för oroliga föräldrar men ändå finns det en stor tilltro mellan de olika generationerna som med värme återspeglas i berättelsen.

Det här är en perfekt bok att läsa tillsammans på jullovet! 

Similar Posts:

• Spännande spökhistoria, skröplig kvinnosyn
• Death metal, demoner och vänskap
• Träffsäker ton i berättelse om spökjägare
• Claim to fame
• Fin men inte klockren debut

Det är år 1870 och slutet av november. Lovisa Lind arbetar som karamellkokerska och sparar vartenda öre hon tjänar för att kunna resa till Amerika och börja ett nytt liv, fjärran från sorger, bedrövelser och mörka minnen. Någon annan som också plågas av sitt förflutna är änklingen baron von Drever som halvt mot sin vilja planerar en stor vinterbal ute på sitt gods. Lovisas arbetsgivare fru Brask får uppdraget att stå för konfekten vid denna tillställning och arbetet ska ske på plats och så är scenen lagd för spökerier, hemligheter, mysterier – och förälskelse. Och mer än en blinkning till en av mina älsklingsböcker, Charlotte Brontës Jane Eyre.

Efter en del inledande irritation – skulle man i Sverige benämna en färg pistagegrön år 1870? (jodå, men med annan stavning, där hade jag fel) och ”kråsad”, nja, det tycks vara ett väldigt nytt ord för rynkad – vinner eskapismen och jag njuter av knaster och värme från kaminer, doft av karamellkok och pepparkaksbak, smaken av ”mer jordgubb än jordgubbar”, en provningsraid i en fantastisk garderob och den där vibrationen i luften som kan uppstå mellan två människor. En fest för sinnena får man allt säga. Men där finns också isande kyla och en stank av förruttnelse, smärtan i en fot som trampar igenom en murken bräda, en hotfull närvaro av någon, av några som vill något – men vad?

Trots sin socialt och ekonomiskt utsatta situation, som förstärks av att hon haltar, har Lovisa skinn på näsan och vet sitt värde. Därtill är hon omgiven av starka kvinnor som vet att manövrera sig fram i världen och kan ta hand om sig själva och de sina. Det är roligt att umgås med dem, särskilt med fru Brask, som utöver sin expertis vad gäller sötsaker har hjärtat på precis rätt ställe och är en utsökt människokännare.

Lite grann kan jag dock sucka åt vissa av romancekonventionerna och hur de på sätt och vis får personerna att gå emot hur de för övrigt beskrivs. Det känns också som om det är väldigt många områden där dessa 1800-talsgestalter är långt före sin tid, lite för många för en enda roman, och att det då blir märkligt när de ibland är så låsta av samhällets normer.

Det som i slutänden berör mest är de dödas öden, det obarmhärtiga som drabbade dem, och där finns ett visst djup och en resonansbotten under sidenfras och len nougat.

En julklappsbok eller kanske ännu hellre något att drömma sig bort i under december, då man kan behöva pauser i jäkt och stök, därtill med ett alldeles, alldeles underbart juligt omslag.

Similar Posts:

• Damned if you do
• Mellan liv och död, historia och skröna
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Fin men inte klockren debut
• Dickinsons vulkaner

Huvudpersonen är Zora som bor tillsammans med sin storasyster Sadie i en husvagn utanför centrum. De omges av rykten. Sadie var en gång ledare av ett ungdomsgäng och skrämde slag på ortsborna. Numera jobbar hon och ser till att det finns mat för henne och Zora.

Deras förutsättningar att förbättra sitt rykte på orten är minimala. För det första blir Zora anklagad för att ligga bakom en brand som orsakat skolvaktmästarens död. För det andra sitter hennes och Sadies pappa i fängelse.

Zora har en udda förmåga som innebär att hon kan se de döda. Alltså spöken. Sedan har hon en vän som för trettio år sedan besatte en död – ett spöke. Vännen är alltså en blandning av mördare och vampyr men en person som är fullt accepterad i ungdomsgänget.

Under ett par sommarveckor läser jag med stor fascination om Zora och det uppdrag hon tar sig an. För trettio år sedan dog flera människor i Addamsville av mystiska brandolyckor – ett mysterium hennes mamma ville lösa. Men för fem år sedan försvann mamman. Och nu har invånarna i Addamsville fått för sig att Zora ligger bakom den nya branden. Förbannad ger sig Zora i kast med att försöka hitta den skyldige.

Parallellt dyker ett tv-team upp som ska filma övernaturliga fenomen. Orten är beroende av inkomsterna från spökturismen och tv-teamet välkomnas varmt av kommunens ledande politiker.

Det här är en roman där romanfigurerna får nya bottnar allteftersom historien berättas. När pappan i den första tredjedelen av boken släpps ut ur fängelset fylls Zora och Sadie av skamkänslor och vet inte hur de ska hantera alla försök han gör för att tina upp relationen med döttrarna. Zora möter ofta en fördomsfull omgivning men behovet att få definiera sig själv ger henne ny kraft. Medan hon funderar, växer en stark känsla av solidaritet med pappan:

Folk trodde att jag var tjuv eftersom pappa var tjuv. De trodde att vi stal eftersom vi inte hade så mycket. De trodde att vi var ruskiga typer. De trodde att vi var lata.

En annan sak jag fångas av förutom de komplexa karaktärerna är dialogernas träffsäkra ton. Lika skickligt återberättas vardagsrutinerna och segheten i att man måste hitta en väg ur de knappa förhållandena. Den realistiskt skildrade spänningsytan mellan landsbygd kontra storstad ger ytterligare en värdefull dimension till berättelsen.

Zora och hennes temperament passar läsare som tycker att sockersöta och välkammade ungdomar är overkliga. Är man dessutom lite nyfiken på hur spöken, spökjägare och vampyrer kan samsas i en helt verklighetstrogen miljö kan jag garantera att man har stor behållning av Välkommen till Addamsville.

Similar Posts:

• Om fandom, fans och lite kärlek
• En mycket stor fiskdamm …
• Gastkramande händelser vid ruinen
• Bland feer och magiska avtal
• Om mörka minnen, ljusglimtar och överlevnad

Med på exkursionen till prästgården följde för övrigt också killkompisarna Martin och Abbe, och det hintas redan från början att det finns något i det förflutna som ligger mellan dom och Vanessa. Med andra ord – upplagt för relationsdrama som rosen på spöktårtan.

Spännande låter det, och spännande blir det. Själva spökhistorian är välskriven, och tempot är precis så högt att man som läsare inte hinner fundera speciellt mycket över eventuell icke-logik och klyschiga skräckfilmsgrepp. Den som letar efter en bok att sätta i händerna på ett läsmotvilligt mellanstadiebarn behöver inte leta längre – Prästgårdens hemlighet torde få den mest förhärdade läsmotståndare att ändra sig. Plus också för att spöket får ha ett motiv grundat i gamla tiders dubbelmoral och kvinnoförtryck. Modigt att ta med dylikt ämne i en ungdomsbok, även om det inte hade varit fel att utveckla det ännu lite till.

Generellt sett är dock kvinno- och tjejskildringarna i Prästgårdens hemlighet minst sagt usla. Vanessa får fronta som en tuff och modig huvudrollsinnehaverska men det är också allt. Hennes föräldrar är skilda, Vanessa bor hos pappa och mamman lyser med sin frånvaro – förutom vid de tillfällen när hennes frånvaro påpekas. De övriga tjejerna i boken, Vanessas ”kompisar”, är ytliga, falska och har som största intresse att snacka skit om andra. Problemen mellan Vanessa och hennes två killkompisar visar sig för övrigt ha sin grund i just relationen Vanessa och hennes tjejkompisar. I boken beskrivs det som att Vanessa blev introducerade för de två nyinflyttade tjejerna och ”blev bara glad över att få två tjejer att umgås med”. Att de ansåg att hennes killkompisar var töntar var ett billigt pris att betala. Slutsats: Bli inte glad över tjejkompisar, ty dessa är skit. Håll dig till de trogna killarna istället. Den unkna kvinnosynen är faktiskt något förvånande med tanke på att boken i övrigt anstränger sig för att vara aktuell, till exempel är Abbe nykommen till Sverige med tragiska upplevelser från kriget i Syrien i bagaget.

Nåväl, som den ständige optimist jag är avslutar jag denna recension som jag gjort flera gånger förut – med att det kanske blir bättre i nästa bok. Prästgårdens hemlighet är nämligen den första i serien Spökkameran. Förhoppningsvis bjuder nästa bok också på lite mer karaktärsutveckling, något som saknades i denna. Faktum är att man får veta så lite om karaktärerna, deras bakgrund och driv att man undrar om författaren varit rädd för dom. Men som sagt. Jag väntar med spänning på nästa bok – är den hälften så spännande som Prästgårdens hemlighet är den värd en genomläsning i vilket fall.

Similar Posts:

• Gastkramande händelser vid ruinen
• Glimrande spökhistoria kring glasbruk
• Högstämd spökhistoria
• Spänning som tar slut
• Igenkänning men inget nytt

Det är 1862, på en kyrkogård i Washington D.C., mitt under amerikanska inbördeskriget. President Abraham Lincoln har precis förlorat sin elvaårige son, Wille. Presidenten är helt förkrossad, och mitt i natten beger han sig till kyrkogården, där den lille pojken vilar i en lånad krypta, för att få hålla Willie en sista gång.

Den här känsloyttringen sätter igång något bland kyrkogårdens invånare, som vanligtvis är rätt upptagna av sina egna problem. De harvar runt och är döda utan att acceptera att de är döda, stretar emot, berättar samma gamla berättelser och går allmänt varandra på nerverna. Nu blir de ändå berörda av lille Willie och hans förtvivlade far, och de bestämmer sig för att hjälpa dem.

Lincoln i bardo liknar inte riktigt någon annan roman jag kan komma på. Den är skriven som en pjäs, ett körverk, en oändlig räcka citat. På engelska finns den som ljudbok inläst av 166 olika (mycket välkända) skådespelare.

Synen gjorde oss mållösa.
hans vollman

Märkligt att mannen alls hade kommit hit, ännu märkligare att han dröjde sig kvar.
pastor everly thomas

Ungkarlarna var inte alls pålitliga.
hans vollman

Eftersom de var livrädda för leda var de begivna på upptåg.
roger bevins iii

Hade en gång övertygat mrs Tessenbaum om att hon manifesterade sig i underkläder.
hans vollman

Varpå hon tillbringade flera år nedhukad bakom ett träd.
roger bevins iii

Det är på många sätt märklig läsning, ibland hjärtskärande, ibland riktigt dråplig. Spökenas röster interfolieras enbart av vad jag gissar är verkliga historiska källor, också de i korta citat, som tecknar omständigheterna kring Willie Lincolns död. Det är spökena som berättar allt som händer, helt tvärtemot den gamla devisen ”show, don’t tell” och allt man får lära sig i skrivarhandledningar och liknande.

Man kan associera till Julie Otsukas Vi kom över havet, Svetlana Aleksijevitjs skildringar av det forna Sovjetunionen eller kanske till Elisabeth Åsbrinks fragmentariska historieskrivning i 1947. Alla är de nyskapande försök att skildra det förflutnas myller av röster.

Similar Posts:

• Att plötsligt vara Fienden
• Hur överleva överlevandet?
• Blodigt, magiskt och smörigt romantiskt
• Lite för lätt
• Inget mästerverk