Denna gång är det författarens farmors tur att stå i centrum i den nya boken betitlad Från de stora drömmarnas tid: Anteckningar om fattigdom, kärlek och bildningshunger. Flertalet av de brev och dagböcker (från 1909-1918) som framställningen bygger på är skrivna av hennes hand och ger uttryck för storvulna tankar om böcker och politik, högstämda känslor och högtflygande drömmar om framtiden.

Majs (Majas eller, som det står i dopattesten, Anna Maria Erikssons) ansikte – inramat med en tjock fläta och med allvarsam blick och lätt trotsig min – pryder omslagets framsida. På dess baksida syns Yvonnes farfar Gunnar Gustafsson – till vilken flertalet av breven är adresserade – i helfigur och med håret i mittbena. Boken förtäljer deras kringelikrokiga kärleks- och vänskapshistoria, där Gunnars känslor är konstanta medan Majs vacklar hit och dit. Ett on/off-förhållande skulle man kanske kunna säga.

Båda har fått slita ont. Maja sätts i pigtjänst på landet redan efter konfirmationen och Gunnar tvingas bli smed och metallarbetare, trots att han har läshuvud och drömmer om att få studera. Han skriver dikter och sånger på lediga stunder och hon fantiserar om en framtid som romanförfattare. Det är begåvade och bildningstörstande ungdomar, som vill se att en ändring kommer till stånd i samhället och det är på något möte hos ungsocialisterna som de träffas.

Maja läser och grubblar mycket över samtidens nedvärderande syn på kvinnan. Ungsocialisterna klassar kvinnofrågan som en icke-fråga, vilket Maja har svårt att acceptera. Sexualiteten intresserar dem däremot, de tror på den fria kärleken och propagerar för användandet av preventivmedel, något som är olagligt vid den här tiden.

Maj flyttar till Stockholm, där hon träffar olika män och gifter sig med en ungsocialist. Äktenskapet blir olyckligt. Mannen är svartsjuk av sig och dricker omåttligt. Maj skriver texter, som hon försöker kränga till den socialistiska pressen och tjänar på så vis en spottstyver emellanåt. Inte sällan får hon gå hungrig. Hon föder också en son, som dör. Hela tiden brevväxlar Maj med Gunnar i smyg.

Yvonne Hirdman själv deltar – med ökad frekvens – i berättelsen. Hon kommenterar karaktärernas agerande, läser mellan raderna i breven och presenterar alternativa skeenden, där uppgifterna inte räcker till. Författaren går till och med i dialog med de yngre upplagorna av farföräldrarna. Hon uppmanar Maj att skärpa sig och irriteras av att Gunnar lägger sig platt för henne. Hirdman skönmålar inte bilden av sin farmor, utan strävar efter att leva sig in i hennes situation, förstå hennes politiska ställningstaganden och inte minst begripa sig på hennes komplexa personlighet, som har ett elakt stråk. Farfar Gunnar får mer utrymme mot slutet av historien och det blir allt mer tydligt vem som har författarens sympatier.

Som den historiker hon är skriver Hirdman livfullt om händelser och rörelser i samtiden. Boken är otroligt välskriven, med en prosa som det är en fröjd att läsa. Det är också fascinerande att få ta del av ögonvittnesskildringar av hur livet kunde te sig för två unga människor, som fötts på livets skuggsida, på 1910-talet, att få inblick i deras funderingar och drömmar. Därtill är det nyttigt att bli påmind om det ojämlika Fattigsverige, som existerade för inte alltför länge sedan och om de hisnande klassresor som Maj och Gunnar i likhet med många andra kom att få uppleva.

När jag kommer till epilogen vet jag inte längre vad jag ska tro. Jag har visserligen förstått att författaren inte hyser några varmare känslor för sin döda farmor, men plötsligt står det klart att hon avskydde henne och att Maj var narcissist. Framställningen blir med ens alltför personlig. Jag får kika in genom en dörr som jag önskat fått vara stängd och lämnar boken med en fadd smak i munnen.

Similar Posts:

• En ny giv?
• Att förändra eller förändras
• Tidsresa till dagar av fredslängtan
• Kommunister med stil
• ”Fru Kata” bjuder in

Men man ska akta sig för att underskatta sprängstoffet i signalpolitiken. Icke-adliga personer kan under rätt omständigheter få tillträde till klubben. Vissa före detta livegna adopteras av sina före detta herrar. På så vis är det föränderliga tider. Men som alltid är den gamla makten ovillig att på riktigt avstå sina privilegier.

I maklig takt stiger temperaturen i tryckkokaren som är det ryska samhället. Nihilistiska terrorister förbereder fasansfulla illdåd. De omsorgsfullt utmejslade romanfigurerna dras alla på olika sätt in i intrigen.

Det är frestande att läsa Onda andar med biografiska glasögon. I sin ungdom på 1840-talet hade Fjodor Dostojevskij ingått i en krets av radikaler, organiserade i hemliga celler, precis som huvudpersonerna i Onda andar. Ledargestalten då, en viss Nikolaj Spesjnev, kan sägas vara representerad i romanen av Stepan Trofimovitj Verchovjenskij, det är en gängse läsning.

Onda andar utspelar sig dock i en tid då Stepan Trofimovitj är något av en föredetting. Det är hans son Pjotr Stepanovitj och vännen Nikolaj Vsievolodovitj Stavrogin samt deras generationsfränder som stiger fram och utgör romanens verkliga huvudpersoner. De tar det politiska idégodset vidare i en radikalare riktning.

Fjodor Dostojevskij följde vid tiden för romanens tillblivelse noga rättegången mot ett stort antal nihilister, vars ledare hette Sergej Netjajev. Denne kan betraktas som en radikalare uttolkare av socialisten Spesjnev. Netjajev kan mycket väl ha tjänat som förebild för en eller flera av romanens radikaler.

Ett av verkets teman är alltså spänningarna mellan generationer under en epok då det gamla agrara samhället och dess maktstrukturer utmanas av nya idéer. Vilket ansvar har den äldre generationen för sina lidelser och hur dessa senare muterar till något oerhört?

Läst på det sättet blir Onda andar en viktig roman för vår tid. I USA följer vi hur Republikanerna, ”The Grand Old Party”, håller på att transformeras till Trumpklanens parti. Och här hemma har vi första parkett för att bevittna vad som kan åstadkommas när socialdemokraterna tappar mark till nationalister.

Men det där är makroperspektivet. Fjodor Dostojevskijs verkliga mästarprov är den psykologiskt inträngande karaktärsskildringen. Få författare skapar så trovärdiga gestalter och relationer. Han har god hjälp av den allvetande berättaren G-v, vars insikter och iakttagelser det ibland är svårt att förstå hur G-v kommit över.

Onda andar är emellertid en satir tecknad i mörka toner. Det finns stunder då man frågar sig hur mycket författaren egentligen känner för romanens figurer, många av dem framstår i så löjlig dager. Men det är väl så vi människor ofta är: löjliga.

Romanen påminner om en Shakespearesk tragedi. Den har tre delar som var och en bär på sin kulmen mot slutet. Det saknas verkligen inte galenskap, nattsvart hat, svek, mord och självspillingar. Men i flera fall står Fjodor Dostojevskij upp för sina löjliga figurer till slut. I synnerhet gäller det Stepan Trofimovitj, vars död får ett särskilt försonande skimmer över sig.

2021 firades 200-årsjubiléet för Fjodor Dostojevskijs födelse, bland annat med denna utgåva från Modernista. Likt Idioten, Bröderna Karamazov och Brott och straff är Onda andar en roman att återvända till igen och igen. Här finns ständigt nya perspektiv att upptäcka hos människan.

Similar Posts:

• Revolution rock
• Väntar på färgläggning
• Det är synd om människokräken
• Styvfaderns skeva sorg
• Tankeväckande tegelsten

Så, sommaren 1902, beger sig Jack London till London för att skriva om människorna i East Ends slum. Han klär sig i begagnade kläder, utger sig för att vara en strandsatt amerikansk sjöman och lever som en av stadens många fattiga. Samtidigt pågår kröningen av Edvard VII, en extravagant historia som naturligtvis står i stark kontrast till livet som den undersökande journalisten lever i East End.

Det London gör har kommit att kallas att wallraffa, efter den tyske journalisten Günter Wallraff som använde metoden för att skriva om arbetsvillkor på 1970-talet. Jag reagerade på det när jag läste om Ester Blenda Nordström, journalisten som tog anställning som piga för att kunna skriva om deras arbetsvillkor redan på 1910-talet. Nu får jag lära mig att inte heller hon var först – vilket för övrigt inte heller London var. Christian Ekvall, som också står för nyöversättningen av boken, nämner i sitt efterord att Nellie Bly gjorde det redan 15 år innan London, när hon spelade galen för att kunna skildra tillvaron på mentalsjukhus i Ten Days in a Mad-House. En 1800-talets Anna Odell, med andra ord.

London är, vilket jag först hakar upp mig på i min egen jämförelse med Nordström, inte fullständigt inbäddad. Han hyr ett rum dit han kan gå och tvätta sig och sova ut. Han ger ibland upp att vara fattig och köper ordentligt med mat, både till sig själv och till eventuellt sällskap. Ändå skriver han till vänner, efter två veckor med det här livet: ”Jag tror att jag skulle dö om jag var tvungen att bo två år i Londons East End”. Och Jack London är alltså knappast någon duvunge. Han har levt hårt tidigare.

Den brittiska huvudstad Jack London kommer till är hjärtat i ett enormt imperium som sträcker sig över hela jorden. Det är kapitalismens och de gamla anornas högborg. Det är en stad som tuggar människor sönder och samman och spottar ut dem igen. Det är ont om arbete, men framför allt är det nästan omöjligt att försörja sig på många av de arbeten som finns. Också de som jobbar 12-14-timmarsdagar, med påtaglig risk för liv och lem, har svårt att få ihop till ens den torftigaste bukfylla åt familjen. Marginaler för sjukdom och olyckor finns inga alls. Folk bor i små kyffen, och många saknar helt bostad. London går med och får de mest blygsamma mål mat eller sovplatser på välgörenhetsinrättningar där människor köar i timmar för att få plats, och sedan tvingas slita hårt eller sitta igenom dagar av predikningar för att göra rätt för födan.

Jack London har sin analys klar. Rikedomarna är, precis som arbetet, brutalt orättvist fördelade:

Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder att om en människa lever i lathet kommer en annan att dö av svält, och Montesquieu har sagt: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledningen till att många är utan kläder.” Så det ena förklarar det andra. Vi kan inte förstå den utsvultne och dvärgaktige arbetsträlen i East End (han som bor med sin familj i en liten enrummare och hyr ut en liten del av detta rum till andra utsvultna och dvärgaktiga trälar) förrän vi tittar på de stora och kraftiga livgardisterna i West End och inser att den ene måste göda och klä och vårda den andre.

Här är det kröningsparadens livgardister som får stå för överheten. Någon gör arbetet, men någon helt annan skördar frukterna av det.

London blandar indignerad samhällskritik med statistik, individskildringar med mer svepande analyser av vad fattigdom gör med människor. Han är skarp när han skildrar de enskilda människoödena, och lika skarp i sin klassanalys. Lite daterad är han såklart ibland i ordval liksom i ointresset för de kolonier som också utgör en central del av det brittiska imperiets ekonomi. Det svepande har också inte sällan åldrats sämre än de högst konkreta mötena med människor.

Det stora flertalet av arbetare i västvärlden har kanske fått det bättre på de drygt hundra åren sedan Jack London skrev om East End, men grundprinciperna är fortfarande desamma. Det hårda kroppsarbetet utförs någon helt annanstans än där vinsterna av det spenderas.

Similar Posts:

• Inkognito med utvandrarna över havet
• I skuggan av fattighuset
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• De blodiga grändernas lockelse
• En berättelse om klass

Graham Greene jobbar med en driven ”show, don’t tell”. Huvudpersonerna är en präst och en polislöjtnant. Den senare är på jakt efter den förre. Myndigheterna har förstört eller stängt alla kyrkor. Präster som inte lyckats fly tvingas avsäga sig tron och gifta sig. Många som vägrar blir summariskt skjutna mot någon vägg.

Biografiskt vet vi att Graham Greene konverterade till katolicismen. Men han visade även sympatier för socialistiska och kommunistiska åsikter. Han hjälpte Fidel Castro. Han uttryckte också sympatier med den sovjetiske spionen Kim Philby. Kanske slets författaren själv mellan katolicismens och socialismens värderingar? Det är inte orimligt att läsa Makten & härligheten som en skildring av inre kamp.

Men det är i så fall en ojämn kamp. På samma sätt som våldsutövandet är ensidigt är det främst prästens sammansatta själsliv läsaren får följa. Polislöjtnanten framstår som mer endimensionell. Hans livsfarliga ideologiska förblindning är i jämförelse med prästens tvivel mer enkelt åskådliggjord som just livsfarlig förblindning.

Löjtnanten sträckte ut armen för att uttrycka ömhet – en beröring, han visste inte vad han skulle ta sig till med den. Han nöp pojken i örat och såg honom rygga tillbaka av smärta: de skingrades allihop som fåglar, och han fortsatte ensam över plazan till polisstationen, en liten prydlig figur som längst inne i sitt hat bar på sin kärleks hemlighet.

Polislöjtnanten vill rädda folket, i synnerhet barnen, undan vidskepelser till ett liv i materiell frihet. Men han är beredd att begå massakrer för att nå sitt mål…
Här finns ytterligare en dimension. Prästen är alkoholist, men myndigheterna har i sin iver att förbättra folkhälsan förbjudit rusdrycker – så var det i det verkliga mellankrigstida Tabasco. Missbruket fångas väl av Graham Greene som själv lär ha kämpat med suget. Många fina kontraster kommer i dagen. Den fattiga befolkningen visar sin ”whiskeypräst” vördnad och förråder honom inte trots att det försätter dem själva i livsfara då polislöjtnanten tar gisslan. Samtidigt är prästen, när han lyssnar på bikten, främst inriktad på ytterligare ett glas.

En oförvitlig man kan nästan sluta att tro på helvetet, men han bar helvetet med sig överallt. Ibland drömde han om det på nätterna. Domine, non sum dignus… Domine, non sum dignus… Ondskan rann som malaria genom hans ådror.

Modernista ger ut ett par stycken av Graham Greenes mest lästa romaner på nytt. Klassikern Makten & härligheten, ibland hyllad som författarens främsta verk, är en idéroman och som sådan läsvärd. Men idéerna tar, den goda gestaltningen till trots, överhanden. Det är ett problem att allt och alla runtom prästen förblir kulisser som syftar till att synliggöra dramat som pågår inuti denna trons tjänare.

Ett annat problem är att en postkolonialt medveten läsare kommer att identifiera andra dramer i berättelsens marginaler som är minst lika stora som prästens. Kommer till exempel bönderna att få det bättre genom den rättvisare fördelningen av jorden? Kommer fler nyfödda nå vuxen ålder? Kommer de att kunna läsa och skriva och rösta? Sådant kunde förbli i utkanterna av en berättelse fortfarande på 1940-talet, men kanske inte på samma sätt längre. Förtjänsterna till trots stör problemen så pass att ett riktigt högt betyg uteblir.

Similar Posts:

• 224 sidor tristess
• Skickligt, men utan nerv
• Lusten slocknar, men jag småler
• Iakttagaren Naipaul
• Otro mescalito. Un poquito.

En del bundister hade kommit att ta sin tillflykt till Sverige, under eller direkt efter kriget. Det är om dessa personer som den här boken handlar. Det är en i huvudsak bortglömd historia som här nu för första gången skildras av historikern Håkan Blomqvist. Författaren har gjort ett gediget forskningsarbete i de arkivmaterial som finns bevarade såväl i Sverige som i USA, och skildringen av denna historia är mycket källnära. I fokus står några av de individer som kom att spela en central roll i försöken att bygga upp en svensk gren av Bund, som exempelvis Paul Olberg som intog en central roll i organisationen samtidigt som han hade täta kopplingar exempelvis till det svenska socialdemokratiska partiet.

Genom dessa bevarade arkivmaterial lyckas Blomqvist väl skildra problemen som organisationen mötte med att försöka organisera judar i exilen; allt från ekonomiska bekymmer till kvardröjande trauman från kriget och folkmordet utgjorde enorma problem för dem. Många av de bundister som kom till Sverige hade dessutom inte planer på att stanna permanent i Sverige, utan en ambition att fortsätta resan vidare, exempelvis till USA. Att bygga upp en organisation på en sådan grund visade sig därför svårt. Bara efter några få år började många lokala föreningar uppleva problem med att upprätthålla verksamheten just för att så många medlemmar hade avflyttat. Utropandet av staten Israel skulle också komma att utgöra ytterligare en utmaning för bundisterna. Bund hade nämligen historiskt alltid motsatt sig den sionistiska ideologin, men efter Förintelsen kom allt fler judar att sympatisera med sionistiska idéer om en judisk nationalstat som ett sätt att skydda sig mot antisemitism.

I sin helhet ett spännande och viktigt verk om en allt för bortglömd del av såväl den internationella arbetarrörelsens som Sveriges historia.

Similar Posts:

• Fruktansvärd läsning om folkförföljelse
• Vikten av vittnet
• En kibbutz i Dalarna
• ”Vi behöfva ej några polisdjeflar!”
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet

Debuten, Under det rosa täcket, har blivit en feministisk klassiker. Därefter har flera viktiga verk följt som kritiserar den rådande liberala och kapitalistiska samhällsordningen.

I Fria själar undrade Nina Björk hur det kan komma sig att människan ofta beskrivs som fri och oberoende. Hon kommer ju till världen hjälplös och helt i behov av sina föräldrars omsorger. Ofta lämnar hon dessutom jordelivet på samma sätt – i beroendeställning till anhöriga, äldreomsorg och sjukvård.

I Drömmen om det röda spårar Nina Björk socialismens utveckling i Tyskland och Ryssland från Karl Marx och framåt genom Rosa Luxemburgs texter. Här framträder Björk tydligt som marxist.

I den nu aktuella Om man älskar frihet fortsätter Björk sin kritik av liberalismen. Boken är dock fristående och kan läsas för sig själv med full behållning.

Björk nöjer sig inte med att belysa. Hon går loss på samhällskroppen med skarpslipad skalpell. Inget undgår kirurgen: föreställningar om meritokrati, ekonomisk effektivitet, homo economicus och individualism. Lager på lager av logiska felslut snittas bort och nya friläggs. Under alla vackra fraser om att hårt arbete ska löna sig, att individer är unika och att kakan blir störst när vi tillåter ojämlikhet, under allt detta finner Nina Björk noll och intet. Det är bara ord och grunt tänkande, menar hon. Hela den liberala världsordningen, som tycktes stå segrande efter Berlinmurens fall 1989, bygger på inkonsekvenser, på uppenbara orimligheter.

I ett samhälle där det råder arbetsspecialisering är alla yrkesutövare beroende av varandra. Hur kan vi då skilja ut några löntagare och säga att de gör mest samhällelig nytta när de inte skulle kunna utföra sina arbeten om inte andra utförde sina? Om inte chefen hade någon som passade hens barn på dagarna skulle hen ju inte kunna chefa (…) Varför då belöna ett yrke med 100 000 kronor mera i månaden än ett annat på grund av dess påstått större samhälleliga nytta? Varför inte i stället säga ”alla behövs, den enes bidrag är beroende av den andres, alla är värda lika mycket i lön”? Det vore i alla fall närmare verkligheten.

Jag har svårt att värja mig för Nina Björks logiska resonemang men förblir förskräckt över resultaten när marxism tillämpats på riktigt. Och jag kan inte låta bli att ta intryck av de framsteg mot exempelvis fattigdom som en liberal världsordning åstadkommit. Samtidigt kan jag inte blunda för miljö- och klimatkatastrofen.

En annan invändning jag finner är att samhället inte är logiskt konstruerat, att det består av så många motstridiga viljor och svårligen kan förbättras enbart med logiska argument. Men jag anar att invändningen väger lätt…

Det är stora och svåra frågor och jag behöver ta del av redigt tänkande från alla möjliga håll. Om man älskar frihet är välgörande som vågar vara progressivt vänster i en tid då reaktionära vindar om nationalism och rasism blåser hårt. Nina Björk är förtjänstfull som tar sig an sina meningsmotståndares bästa argument.

Sådan var den politiska debatten när jag gick ut i vuxenvärlden för 30 år sedan. Nu har det blivit tvärtom: alltför många angriper meningsmotståndarens sämsta argument eller reser en halmgubbe av påhittade argument att gå loss på.

Högerpopulismen har svarat på den nyliberala situationen genom att säga: ”Tävlingen bör inte vara öppen för så många, och en nation måste främst värna sina egna medborgare, så minska därför antalet tävlingsdeltagare – stäng gränserna.” Detta har de kombinerat med ett underbart löfte till vissa människor: du duger precis som du är. Det räcker – för vissa – att födas för att få ett värde; är du en vit svensk man är du värdefull bortom din individuella prestation.

Sammantaget är boken en utmaning för vem som helst som, likt mig, hyser dragningar åt det liberala hållet (obs: ideologin, inte nödvändigtvis partiet). Genomarbetat, tänkvärt och provocerande. En klar ljusstråle redigt tänkande. Bra!

Similar Posts:

• Att tänka utanför det politiskt ”realistiska”
• Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar
• Har du funnit ditt navelsträngssubstitut?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Shop ’til we drop?

Strax före andra världskrigets utbrott, sommaren 1939, slog sig sextio judiska ungdomar ned på en nedgången herrgård utanför Falun i Sverige. De hann ut från Tyskland i sista minuten, och det var aldrig meningen att de skulle bli kvar i Sverige särskilt länge. De skulle öva sig i jordbruk och kibbutzliv en kortare period, för att sedan fortsätta till Palestina, ”Eretz Israel”. Men. Kriget.

Carola Hansson följer främst tre av dessa ungdomar, från den dag de först lär känna varandra, några år tidigare, i det som då är tyska Königsberg (och efter kriget blir ryska Kaliningrad). Det är våren 1935, när de börjar i en ny, judisk skolan, eftersom den vanliga tyska skolan blivit omöjlig att gå i för judiska barn. Där är de utstötta, illa behandlade av såväl lärare som tidigare kamrater. Den egna skolan blir ett andningshål, men också en plats som drar in dem alltmer i judiskt tänkande, tro och tradition. Nazisternas utpekande stärker på så sätt den egna identiteten, samtidigt som skolan förmår att omvandla detta hatiska utpekande till något positivt. Något större.

Minnestrådar följer inte minst ungdomarnas ideologiska uppvaknande, eller kanske snarare den kognitiva kamp det innebär att försöka hantera sin tillvaro först i Tyskland, där hemlandet inte längre accepterar dem, i drömmen om ett annat liv i Palestina och exilen i Sverige. De tre, bröderna Otto och Max och den kvinnliga berättare som förblir namnlös – i ramberättelsen är hon ”madame Vidal”, men vad hon heter som flicka får vi aldrig veta – lämnar samtidigt efter sig föräldrar och lillasyster i Tyskland, med alltmer förtvinande hopp om att återses i Palestina.

Det är en hjärtskärande, omänsklig påfrestande balansgång mellan hopp och förtvivlan. Breven från Tyskland som kommer allt mer sporadiskt, som med tiden upphör helt att komma. Inresetillstånden till Palestina, som inte heller kommer, och sedan kommer, men inte räcker till alla. Kriget som är så förskräckande nära. Rädslan att också de hyggliga svenska grannarna och arbetsgivarna ska vända sig mot dem, som de tyska gjorde.

Det är svårt att kritisera en så stark (och verklighetsbaserad) berättelse. Samtidigt lägger Hansson en distans mellan den och läsaren, med sitt införande av madame Vidal och hennes lyssnare. Alltsammans utspelar sig i själva verket i nutid, i Manchester, där en åldrad madame Vidal berättar sin historia för en besökare, någon som kommit resande med ett gammal fotografi och en förfrågan om en egen släkting som också ska ha befunnit sig på kibbutzen i Dalarna.

Historien interfolieras hela tiden av berättandet, av madame Vidals ständiga famlande efter cigaretter, askande, tebrickor och pysslande med katten. Hennes exakta minnesbilder och litterära formuleringar ligger som ett filter över ungdomarnas liv, och jag grubblar mycket över detta berättargrepp. Är det hela poängen, att historien aldrig går att nå direkt? Är det någon sorts försäkran från författarens sida, en ängslighet inför alltför direkta sanningsanspråk?

Jag vet inte. Jag känner som sagt inte Carola Hansson som författare särskilt väl. Det där berättargreppet upptar mina tankar, på bekostnad av själva berättelsen, tycker jag. Hade det inte varit betydligt starkare utan denna extra distans? Eller hade det då blivit närmast outhärdligt att läsa?

Similar Posts:

• Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Spännande om bortglömd historia
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna
• Tysklands krig mot Tyskland

Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

Jag är säker på att ingen man föds upphöjd över andra av Gud, för ingen kommer till världen med sadel på ryggen, och ingen annan föds med stövlar och piska för att rida honom.

Historien är full av människor med Richard Rumbolds törst efter frihet. Men de har ofta fått betala dyrt för sina övertygelser, berättar Deirdre McCloskey i sin senaste bok på svenska, som är rappt översatt av Isobel Hadley-Kamptz. Denna samling texter, artiklar och essäer skildrar vältaligt hur liberalismen skapat välstånd och rättvisa såväl som mångfald och tolerans.

McCloskey förfäktar en modern och humanistisk liberalism, en liberalism ”två punkt noll” som hon uttrycker det. Det fanns en tid, efter Berlinmurens fall, då liberalismen ansågs ha segrat över alla andra ideologier. Men mycket har hänt sedan dess. Från alla håll angrips nu liberalismen. Från vänster, där man fått nog av vinstdrivande privata aktörer i välfärden. Från konservativt håll där man avskyr normkritiken och den fria uppfostran.

Och kanske våldsammast angrips liberalismen från högerpopulismen som vill rensa upp bland de etniska minoriteterna och stänga nationsgränserna, just de gränser som liberalerna önskar sudda ut för att låta människor, tjänster och varor flöda fritt.

Läsaren finner att låga skatter och en minimal stat är författarens ideal. McCloskey anser att det visserligen är befogat att staten hjälper människor som befinner sig i ett gravt underläge, exempelvis på grund av medfödda funktionshinder. Men det vore ännu bättre om människor frivilligt, utan den statliga mellanhanden, hjälpte varandra. För stater utövar alltid ett tvång, resonerar hon.

På samma vis vore det bra om bolagsstyrelser självmant besinnade att det är långsiktigt dumt att ge höga ersättningar till kompisar. Det ger ju nämligen dålig publicitet.

Genom boken gör hon flera referenser till Sverige, där hon bott en tid, och inte minst till det fria skolvalet och skolpengen som ju vi har haft sedan 1990-talet. Men det är inte så mycket en utvärdering det handlar om, referensen syftar främst till att visa amerikanska läsare att Sverige har liberala funktionssätt snarare än socialistiska.

Ett flertal texter polemiserar direkt eller indirekt med Thomas Pikettys mycket uppmärksammade bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Dess huvudtes var att de ekonomiska klyftorna ökar och att det är ett problem, inte minst för demokratin.

McCloskey håller inte med. Begreppet kapitalism borde pensioneras, argumenterar hon. Det är inte ansamlandet av rikedomar som skapar ojämlikhet, utan staters regleringar och tvång. Och de klassiska liberala friheterna måste lyftas fram på nytt och renodlas:

Ett liberalt prissystem är det bästa vi har i denna jämmerdal för att åstadkomma det vi vill. Det är det enklaste sättet att samarbeta, och har uppstått i varje mänsklig gemenskap från grottorna till vår tid. Likt språket behöver det varken designas eller tvingas fram. Och som med språket finns det inga tillgängliga alternativ. Förslagen från 1600-talet om att skapa ett konstgjort språk, fritt från den opraktiska röra som präglar naturligt framvuxna språk, bygger på samma utopism som ekonomisk centralplanering.

McCloskey lyfter på detta sätt fram flera verkligt briljanta aspekter hos liberalismen. Och jag finner för egen del oerhörda svårigheter att säga emot. Samhällen som i hög grad låter människor bestämma själva, är godare samhällen.

Men dessvärre finns det ju beteenden hos människor som de bara måste vänja sig av med, om de ska trivas med en ren liberalism, tänker jag.

Som avund, till exempel, en ovana människor ägnat sig åt ”från grottorna till vår tid”. McCloskey fokuserar på hur faktisk fattigdom minskat kraftigt. Och det är naturligtvis viktigt. En människas näringsbehov är faktiskt, inte relativt, liksom hennes behov av skydd mot elementen. Men hennes tendens att aldrig sluta snegla på vad grannen har för ägodelar gör att vänsterns betoning på relativ fattigdom också äger giltighet.

McCloskeys språk är underhållande och hon har en stimulerande bredd i sina referenser. Dessutom är stilen muntert polemisk på ett sätt som tvingar läsaren att tänka efter. Föredömligt! Men jag kommer inte undan känslan att författaren undviker flera avgörande smärtpunkter i sitt sätt att lägga fram saken.

Nu anför hon visserligen att ”vänstern” inte förstår de liberala argumenten och jag antar att jag som svensk socialliberal skulle buntas ihop med den ”vänstern”.

Hon exemplifierar med teorierna om ”trickle down” och den osynliga handen. Men båda dessa är för mig fullt begripliga och plausibla teorier.

Nej, det som för mig framstår som mystiskt är strävan efter att renodla denna frihetsinriktade ism då den ju fungerar så bra att blanda med.

Alla samhällen jag råkat på är konstruerade av blandningar av flera ismer. Några rejäla skopor liberalism, några delar socialdemokrati, ekologism och feminism; en gnutta konservatism och helst ingen kommunism, fascism eller nationalism alls. Se där ett idealrecept.

I ett socialliberalt samhälle omfördelas resurser i någon mån. Där står det envar fritt att välja att gå in i beroenden, i allt från familjebildning och anställningsförhållanden till föreningsliv. Som liberal bör man ha rätt att välja kollektiva lösningar. Och för att hävda denna föreningsfrihet, avtalsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet behövs en motkraft mot djungelns lag. Den starkes rätt, som varit normen ”från grottorna till vår tid” måste brytas. Ett statligt våldsmonopol är då inte av ondo, utan en förutsättning för att upprätthålla det socialliberala samhället, tänker jag.

Men nej, Deirdre McCloskey ser framförallt staten som ett problem, vilket den ju i och för sig är på många håll i världen. Hela Black Lives Matter-rörelsen handlar om det dödliga våldet som USAs poliskår utsätter svarta för. Ursprungsbefolkningar i åtskilliga länder, även i Sverige, kämpar för sin överlevnad – mot staten. Allt jämt sadlas människor för att bli ridna mot sin vilja, detta trots att vår Skapare aldrig hade ämnat det så.

Similar Posts:

• Marknadsdemokrati – En testballong
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Politisk idéhistoria som fastnar
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Jag är inte rasist men …

Sociologen Bauman lämnade oss för lite mer än två år sedan. Han blev 90 och några år gammal. Mot slutet av 2016 besökte han Göteborgs Stadsteater och alla stolar var som jag minns det betalda för. Hans huvud och tankar var intakta och denna bok som gavs ut postumt arbetade han med intill slutet. Influerad av vänstertänkande män som Karl Marx, Theodor Adorno och Antonio Gramsci har han genom sitt författarskap tagit sig an vårt västerländska samhälle (som jag här undviker alla försök att definiera närmare) och den individualisering, konsumtionism och svårfångade globalisering som vi är en del av. Bland titlarna finner vi Flytande rädsla, Globalisering, Konsumtionsliv och Det individualiserade samhället.

Den som sedan tidigare är bekant med Baumans böcker, kommer känna igen sig i bokens innehåll. Strängt taget ryms här inte särskilt mycket han inte vidrört tidigare. Något som å sin sida inte är särskilt konstigt eftersom hans produktion har en bredd och ett djup som gjorde honom till en av Europas främsta och mest erkända sociologer. Retrotopia saknar den stringens jag förknippar med honom och texten är som helhet rätt fransig. Interpunktionen är omfattande och antalet parenteser, tankestreck, källhänvisningar, tankar och finurligheter är stort. Om man gillar det eller ej är naturligtvis en smaksak. Det kan inverka menligt på lästakten, men samtidigt blir hållningen personlig och därmed enklare att ta till sig. Det är kanske denna lätta ton och de vittomfattande tankarna som gör boken till en utomordentlig ingång till hans tänkande. Han inbjuder – men framförallt påbjuder – till vidare läsning och den utomordentligt utmanande sysselsättningen att försöka tänka på egen hand.

Naturvetenskap, matematik och slikt är ju fint och så – särskilt om man vill veta att man består av ben, brosk, de fyra vätskorna och en långsam men oundviklig förruttnelse. Jag å min sida misstänker att det i slutändan inte leder till något annat än en svårbotlig hypokondri. Sociologin – och för all del annan humaniora – är i hög grad applicerbar på en själv, läsaren och den samtid denne råkar existera i. Huvudtesen i Retrotopia är, som redan i titeln avslöjar, vår böjelse för det förflutna. ”Det var bättre förr!” är inte bara ett uttryck för en resignerad uppgivenhet utan inrymmer i högsta grad ett politiskt mål. Nationalromantik och reaktionära idéströmningar finns det gott om. Med blicken vänd bakåt eftersöks och upptäcks det som måste ha funnits och som helt säkert var alldeles, alldeles underbart. Det samhällstillstånd man eftersökt är strikt definierat och vem eller vilka som är och kommer vara inkluderade är tydligt. Att förvränga historien kräver vissa bildbehandlingsfärdigheter, men för att fullt ut ljuga effektivt krävs kanske bara gott anseende och idogt arbete – eller läsare som gärna lyssnar och lystrar på just det örat och den retoriken. Bauman berör dessa informationsbubblor vilka är självalstrande. Dialogen utanför bubblan med människor som inte håller med är antingen icke-existerande eller aggressiv. Klyftorna mellan människor vidgas, vi kommer längre ifrån varandra och skyttegravar cementeras.

Vi lever i ett i grunden individualiserat och avreglerat samhälle som till sin natur är ad hoc-mässigt, flyktigt, temporärt, flytande samtidigt som det växer genom celldelning och skapar allianser och koalitioner som har en allt kortare livslängd.

Det är var och en fritt att ta eller inte ta till sig det och att hålla med eller inte hålla med kommer an på vilka erfarenheter man har. Personligen är jag benägen att hålla med och det är så jag i stort förstår världen. Samhällsordningens komplikationer måste kontinuerligt belysas och diskuteras. Konsekvenserna drabbar naturligtvis den enskilde på olika vis beroende på vilken belägenhet denne befinner sig i. Den som redan är utsatt blir ytterligare drabbad, den välbesuttna allt rikare. Det sociala och ekonomiska utrymmet tycks krympa och leder till en skarp motsättning och skiljelinje mellan människor. Konflikter och kampen om resurserna har alltid funnits, men sällan om någonsin har tydliga kollektiv varit så frånvarande. Nu kan vi istället tala om ”allianser och koalitioner som har en allt kortare livslängd”.

Redan Fjodor Dostojevskij visste att vi inte vill leva, oaktat mängden bröd omkring oss, om vi inte finner någon mening i tillvaron. Detta berör han i Bröderna Karamazov. Han skriver att ”i vår tid har nämligen allting splittrats i enheter, var och en isolerar sig i sin lilla håla, alla fjärmar sig från varandra, gömmer sig under och gömmer undan det man äger och har” och att vi vant oss vid att lita till oss själva; att vi lärt vår själ ”att aldrig förtrösta på andras hjälp, på människorna och mänskligheten”.

Tanken, observationen eller domslutet är alltså inte nytt och antagligen mycket äldre än så. En blick utåt över arbetsmarknaden kan bringa viss klarhet. Redan det faktum att det är en marknad avslöjar vad det är frågan om: Arbetsgivare saluför tjänster medan potentiella arbetstagare efter bästa förmåga viker ut sig. Det har skrivits mycket om människan som entreprenör där vi har (eller är) ett varumärke att vårda – något som går hand i hand med konsumtionssamhället. Tänk attiraljer, tänk livsstil. Det här är mer eller mindre aktuellt beroende på klass och tar sig olika uttryck avhängigt vilket trappsteg man befinner sig på. Vad som berör alla är dock att det de facto bara finns så och så många jobb av den och den karaktären – i tydligt språk: Bara en kan vara chef och så fortsätter pyramiden nedåt till golvbrunnen och vidare.

Konkurrenssituationen blir som tydligast vid en anställningsintervju. Förnuftsmässigt finner jag dessa möten präglade av tillfälligheter perversa. Jag menar, att vara nödig eller trött kan beröva dig jobbet. Samtidigt är de rätt lustiga i och med hur absurd situationen är. Lustigt är däremot inte det faktum att lönearbete är avgörande för människors liv. Det skyddsnät vi önskar ska finnas där för behövande är både skört och grovmaskigt. För att kunna få ett arbete är ett socialt nätverk ofta viktigt, och nätverk bygger man dels på arbetsplatser och dels på fritiden. Fritiden är inte vad den en gång var. Jag vill inte hänga ut någon, men läs valfri annons från något hurtigt bemanningsföretag. Vissa arbetsgivare skriver om att man ska kunna förvandla 1+1 till 3, andra att man ska ”älska livet” och en lustig felstavning ledde till att Burger King sökte ”merarbetare”. Mycket tragikomiskt, inte sant?

Hur mycket månar vi inte om vår fasad? Hur mycket resurser lägger vi inte ned på att nära vår fåfänga? Hur mycket arbetar vi inte för att efter bästa förmåga hålla jämna steg med våra medtävlare och medmänniskor? Bauman pekar på hur allts flyktighet frambesvärjer den bakåtblick som vill finna något varaktigt för att sedan återuppliva- och leva detta. Bauman berör både här men främst i Konsumtionsliv det omättliga begäret efter nya produkter. De äldre produkterna framstår emellertid bara som dåliga i skenet av dagens, eller än hellre: Morgondagens. Vi måste ha ett skyltfönster som ser modernt ut och vi är inne i en spiral som till synes är utan ände. Vi har att göra med en oändlig utveckling av produkter som är till för att konsumeras snarare än något annat. Vad detta ger för konsekvenser för miljön och människan vet vi.

Vi är ”fortsättare”, fast under gårdagens känga och det krävs gemensamma ansträngningar från mångas axlar och armar och ben och kraftrop för att få till stånd förändringar. Jag vill ha ett annorlunda och bättre samhälle, men tror inte det går genom ytterligare uppdelning. Bauman understryker vikten av dialog, men frågan är om en ömsesidig respekt i oändliga samtal räcker. Ord biter inte alltid på knogjärnet, mer än i negativ bemärkelse. Det samhälle vi föds in i tar vi nästan för givet och tänker vi inte efter betraktar vi det kanske rentav som ett naturtillstånd. Det är svårt att tänka sig någonting annat. Men för att återvända till Ivan Karamazov:

Nej, det kommer att bli ett definitivt slut på denna förfärliga isolering, och alla kommer med ens att inse på vilket onaturligt sätt man isolerat sig från varandra. Sådan kommer tidsandan att bli, och man kommer att förvåna sig över att man kunnat sitta så länge i mörker utan att se dagsljuset. Och då skall också Människosonens tecken visa sig på himlen. Men till dess måste man hålla fanan uppe, och ibland, i varje fall någon gång, måste människan plötsligt visa prov på att hon kan föra själen ut ur ensamhet och isolering och manifestera broderskärlek och medmänsklighet…

Similar Posts:

• Politisk idéhistoria som fastnar
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Can’t Buy Me Love
• Om vår farliga längtan tillbaka
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”