Jag läser någonstans att det tar författaren Ingrid Kampås en miljon skrivna ord, innan hon faktiskt kommer fram till vad det är hon vill ha sagt. Och det där kan jag verkligen känna igen mig i, jag som också är en slags skrivande människa. Skillnaden mellan mig och Kampås är kanske då att jag ger […][...]

Grannlandet Norge var länge ett fattigt land, vars exportprodukter i stort sett bestod av fiskets fångster. Befolkningen var utspridd och avstånden mellan byarna var långa. Landets fjordar och fjäll var effektiva avskärmningar för kontakter med omvärlden. Om någon främling hittade fram till en ensligt belägen by var skiljelinjen mellan ren nyfikenhet och mörk misstänksamhet tunn. […][...]

Ett tydligt minne från första terminen i årskurs 7 är när min lärare i tyska läste högt ur boken Ulrike och kriget av Vibeke Olsson. Flickan i boken är tonåring och går med i Hitlerjugend liksom alla andra i hennes närmaste omgivning. Jag kan än idag minnas hur jag som trettonåring levde mig in i […][...]

Konsten att förlora kretsar runt två påstådda hemkomster: Ali, som 1962 flyr det nyligen självständiga Algeriet med sin familj för en livstid som ”invandrare” i Frankrike trots att han krigat i fransk uniform och bär franskt pass. Och så Naïma, hans barnbarn som 50 år senare åker ”hem” till Algeriet med bara en handfull arabiska […][...]

Långt upp i Tornedalen rinner en älv, Muonioälven. Det är runt älven den här berättelsen virvlar. En roman där saliga ord sorlar om ett släktes liv. En plats mellan älv och sjö där första boet i Saivomuotka byggdes. En by som blev ett hem för generationer. Boken börjar till min förtjusning med en karta och […][...]