Inför denna publikation har jag skrivit ett tidsinställt brev inför min nästa schemalagda recension. Ett avskedsbrev. Människor kommer att bli rasande. En bekännelse: Jag var verkligen inte så förtjust i Boye. Jag kan inte känna något starkt inför henne eftersom jag associerar henne för mycket med sönderläst kitschpoesi, som när man börjar höra stora musikaliska […][...]

Namnen på de fyra rejäla pjäserna hämtade ur den svensk litteraturhistorien avslöjar vad vi har i handen – en ask innehållandes motgång, kamp, brist, utanförskap, smuts och orättvisa. Ingångarna är lite olika och perspektiven skilda, men alla fyra noveller viker inte av från den utsattes väg. Berättelserna utspelas inte i vår samtid, men som det […][...]

Teaterregissörer som sätter upp en pjäs utan ett manus är nog de sämsta arbetsgivarna som går att finna. Så tänker jag när jag läser Den bästa av världar. Aurelia får huvudrollen i pjäsen som ska handla om dagarna då Berlinmuren föll. Teaterrepetitionerna är fysiska och övertrampen är många. Men Aurelia är tålig och gillar att […][...]

Flockmatrisen börjar med flocken – gruppen, det gemensamma – innan texten går över till ett jag och ett du. Och direkt från de första raderna etableras en tydlig ljudbild, inte minst genom konsonanterna: flocken och fårens f, klockornas klingande k, stillsamt sammanhållet som s. Som om just de här orden hör ihop. Varje gång ett […][...]

Allt ska nog ordna sig tills… Så långt kommer det ju aldrig att gå tills… Alla partimedlemmar tar förstås avstånd från den mer extrema retoriken tills… Du kan lita på dina vänner tills… Du räknas nästan som en riktig tysk tills… Vi menar förstås inte dig, men du vet, tills… De där brunskjortorna är bara […][...]

Montören Josef Bloch får sparken från bygget. Lagbasens gestikulerande sätter igång en räcka händelser som tillsammans utgör en slags berättelse. Var och en av dessa händelser är svåra att ifrågasätta sanningshalten i. Bloch äter en korv i ett gatustånd, han går på bio, somnar i bänken, blir väckt och förföljd av biografvaktmästaren, försöker närma sig […][...]

Av någon anledning är det med lite lätt tveksamhet jag tar mig an en ungdomsbok om relationsintriger mellan 11-åringar. Kommer det här verkligen ge en trött 48-årig gubbe något? Jo, det gör det faktiskt. Svagt börjar jag minnas mina egna tillkortakommanden med att försöka umgås tre kompisar på en gång, när jag var liten. Vilka […][...]

Stefan Albrektssons Sjöstjärna innehåller flera guldkorn. Ett av dem är diktsamlingens allra första dikt: På nio månaders djup lärde jag mig allt jag vet om hjärtats dunkla trumslag, hur luft låter inifrån vad varmt mörker är, att vara i levande vagga, hur ljudet av röster dämpas genom hud. Jag fostras fortfarande från insidan och ut. […][...]

Jag hade ingen som helst relation till Peter Handke innan han tilldelades årets Nobelpris i litteratur. Hans storhetstid verkar ligga någonstans innan jag föddes eller så, och de senaste månadernas debatt har inte heller gjort mig särskilt sugen på att läsa honom. Ännu en självupptagen gubbe med kontroversiella politiska åsikter? Alltså, jag menar inte att […][...]

Salajak är besegrat. Hwitrernas fäste har fallit och övertagits av människorna; de forna herrarna är inlåsta i sitt berg. Ett nytt lugn råder men också en febril aktivitet – här ska erövras nya marker, en ny värld – Jarmaland. De klättrande bröderna Niklis och Jöran har en viktig roll att spela, liksom jungfru Sofia som […][...]