Jag brukade sjunga för min lillebror. Han älskade det. Först sjöng jag Du ska inte tro det bli sommar och sedan Tipp, tapp, tipp, tapp. Han satt och småstudsade i stolen av glädje. Så inleds Ensam mullvad på en scen. Men det är ingen modig ensam mullvad som ställer sig på en scen. Det är […][...]

Barbro Lindgren har nyligen fyllt 80 år och Rabén & Sjögren har därför passat på att ge ut boken Andrejs längtan på nytt. Boken är skriven och illustrerad 1997. Andrej går runt i Sankt Petersburg och letar efter sin mamma. En dag försvann hon spårlöst. Med sig har han lilla Vova. Vova har ingen mamma […][...]

Söndag, med text av Kim Fupz Aakeson, handlar om Torsten som ska få ett litet syskon. Han tycker nog att det ska bli ganska roligt tills Willy, hans sämsta kompis talar om för honom att folk ”skaffar nya bebisar när den första bebisen har blivit för stor och ful och jobbig.” Ännu värre är att […][...]

Vi rör oss i nattens land. Allting är välbekant, men ändå främmande och surrealistiskt. Efter mörkrets inbrott är ett slags drömlandskap, en karta över dygnets mörka timmar som fragmentiseras för att sedan åter föras samman. Det handlar inte bara om systrarna Eri och Mari och de personer som kommer i deras väg; det handlar om […][...]

Nu skall vi tala om kärnkraft. När kärnkraftsdebatten rasade som mest i Sverige skrev Povel Ramel en låt som hette ”The nej tack jump” – Nej tack till kärnkraft. På sitt vanliga ordvitsiga sätt häcklade han kärnkraftsförespråkarna, och ställde mot kärnkraften ett antal fyndiga alternativ: ”Jordkraft – Ja tack! Gräskraft – Ja tack! Burkkraft – […][...]

Fast det inte är logiskt och fast jag först tycker att Det är bara regn är intetsägande på ett sätt som bara prosalyrik kan vara, måste jag på en gång säga att den berör mig mer än mycket annat den här våren. Efter de första ögonblicken av skepsis bläddrar jag igen. Gör nedslag här och […][...]

Slutet på historien: Vad tycker jag egentligen? Önskar jag att jag kunde skriva så här? Såklart! Att trollbinda läsare över hela världen, att väcka opinion och diskussion, att våga sig på ett epos som skulle kunna sänka den mest plikttrogna av läsare – allt gör Jonathan Franzen med rätta. Men han fick lite bråttom, om […][...]

Att läsa Faraj Bayrakdars dikter i Brev från isoleringscell 13 är att kliva in i värld av sorg, hopplöshet och förtvivlan. Stundtals känns det som att sitta i fängelsecellen tillsammans med diktaren och dela hans smärta. Det är en jobbig känsla men dikterna bjuder inte bara in till smärtan, de erbjuder också en flykt ifrån […][...]

Den 23 september 2001 fängslades elva av Eritreas oppositionella politiker och tio av landets ledande journalister, däribland Dawit Isaak. Samtliga fängslade stämplades som landsförrädare och ingen av dem har fått någon rättegång. Svenska myndigheter har inte fått möjlighet att hälsa på Dawit i fängelset, med hänvisning till att han är eritreansk medborgare. Ingen vet därför […][...]

Hundra år skiljer den cyniska och lite småbittra Hanna från den idealistiska demokratikämpen Signe. De är två unga kvinnor vars öden länkas samman genom ett antal föremål. Dessa föremål skapar en bro som sträcker sig över ett sekel och som ger läsaren en imponerande parallellhistoria som med avstamp i vår tids Stockholm leder till det […][...]