När en skriver filmmanus är det viktigt med ett spännande anslag. Den första scenen ska grabba tag. Folk ska orka sitta och titta i minst 90 minuter. Steget till spänningsromanen därifrån är inte långt. Likt film- eller tevemanus är det i deckare ytterst viktigt med en stark framåtrörelse. Vi fångas genom att undra hur det […][...]

I Gwendolyns släkt finns det en väldigt speciell gen som gör att personen som bär den kan resa i tiden. Det är först efter den första tidresan som man kan spåra genen i personens blod. Vem i släkten som bär på förmågan att resa i tiden är därför uträknat av matematiker och fysiker sen hundratals […][...]

Jag har hört att på Cosmonova på Naturhistoriska Riksmuseet så går det att se på bio på en bioduk som är liksom överallt omkring en. Jag har hört att det på i stort sett alla biografer nuförtiden går att se på 3D-film. Jag har aldrig sett någon form av film tredimensionell film, eller film som […][...]

Det här är en fantastisk bok. Vi möter det bästa i en svensk barnbokstradition där man tar barn på allvar och vrider och vänder på psykologiska grundord som ensam, dum och obetydlig. Men vi möter också en inriktning på språket, man går på upptäcksfärd bland ord. Första bokens – detta är den andra – diskussion […][...]

Boken gör verkligen skäl för sin undertitel, ”en delikat historia”. Den är utsökt välskriven och mycket känslosam. I den här romanen ryms två storslagna kärlekshistorier. Nathalie och François är det perfekta paret. De är unga, vackra och oerhört förälskade. De har precis bestämt sig för att skaffa barn när François plötsligt dör. Under åren som […][...]

Det finns olika sätt för en romanförfattare att låta sina karaktärer möta omvärlden på. Ett kan vara att placera protagonisterna i en laddad, realistisk miljö och få dem att attackera eller åtminstone gestalta samtiden. Ett annat sätt kan vara att sätta dem i en surrealistisk, mer orimlig natur eller situation, bara låta den verkliga världen […][...]

Jag har applåderat miniformatet på böckerna sedan det kom förra året. Jag som fortfarande använder mig av gamla hederliga anteckningsböcker skriver redan på den ledden. Boken läses alltså på längden, där en boksida motsvarar ett excessuppslag. Men Syskonmakaren är den första bok som jag faktiskt läst som Excess. Och det är precis så bra som […][...]

Gabrielle Wittkops debutroman Nekrofilen kom ut första gången 1972. På svenska gavs den ut 2004. Själv läser jag Nekrofilen först 2012 – på andra försöket. Första gången jag slår upp boken befinner jag mig i helt fel sinnestämning för att kunna ta emot den. Inledningens beskrivning av en liten flickas hårlösa bleka venusberg, och huvudpersonens […][...]

Om det inte är en trädgård – släpp tillbaka mig då in i tystnaden tingen tänkts ut i. En del läser början och slutet först i en roman. För att vara säkra på att de håller. Allt, allt på en gång. Och utan slut. Och ingen som tar det tillbaka Jag gör samma sak med […][...]

Kristoffer Leandoer har skrivit en övningsbok, Övningsuppgifter som titeln lyder, som skall vara ett komplement till de teoretiska läroböcker som i skolan åtföljs av praktiska diton. Den teoretiska matematiken läste man om i en bok, sedan fick man själv räkna med hjälp av exempel i den andra boken. Sedan kontrollerade man mot facit och hade […][...]