Mitt i sommaren, när debatten om REVA-projektet och papperslösas situation i Sverige verkar gå på sparlåga, läser jag en roman om migrationen som social situation. Ricardo Adolfo ger en litterär röst åt de som så sällan hörs: migranter utan uppehållstillstånd. Romanens jagperson flyr med sin familj från hemlandet till den rika ön i hopp om […][...]

Gale är det engelska ordet för vindstyrkor ute till havs som är så starka att vågorna reser sig flera meter högt. Det är också namnet på skepparen i Karl Eders debutroman. De irländska makarna Gale och Devan säljer allt de äger, köper en segelbåt och anställer Matthias och Daniel för att hjälpa dem korsa atlanten […][...]

Någon dag direkt efter att orkanen Katrina ödelagt New Orleans tog en nyhetsfotograf en bild på hur en kvinna som förlorat precis allt visade upp sin enda kvarvarande ägodel, sitt kreditkort. Några timmar senare hade bilden spritts över världen och därmed försvann även hennes sista livlina, för kontokortsbedragarna fokuserade mindre på det tragiska livsödet än […][...]

”Inte konstigt att du är trött, gumman”, sa mamma. ”Jag tror du sov lite oroligt i natt. Du pratade jättemycket i sömnen.” ”Gjorde jag?” ”Jag har inte hört dig prata så mycket i sömnen sedan du var liten”, sa hon. Jag blev lite orolig att jag sagt något om Dylan. Förr i tiden pratade jag […][...]

Det börjar med en kropp. Kanske ett barn. Ett barn som är någons dotter. Kanske. Eller så börjar det med en tanke. Tanken om kroppen eller mamman eller något annat. Eller så börjar det i omgivningen. Omgivningen som definierar kroppen och tanken. Kanske som sjuk. Det fortsätter någonstans där. Där allt kombineras och smälter samman […][...]

Den var länge sen jag läste en bok som ingav mig så motstridiga känslor som den här. Jag har omväxlande stört mig på den, roats av den, tröttnat på den och bara velat läsa vidare. Rent litterärt innehåller den både delar som är väldigt bra, och annat som känns slarvigt (eller dåligt översatt). Storymässigt har […][...]

I sin omfattande bok, Världens litteraturhistoria, nämner Göran Hägg inte alls den ryske författaren Michail Lermontov. Detta kan man se som ett tecken på att Lermontov, utanför Ryssland, är tämligen okänd, eller i alla fall att han i Sverige inte ses som någon som självklart platsar bland de allra viktigaste i rysk litteratur. I hemlandet […][...]

Det finns åtminstone en anledning till att jag gillar Berättelsen om Pi bättre som roman än som film, vilket är samma anledning till att jag också gillar Yann Martels senaste roman, Beatrice och Vergilius. Anledningen är det bildrika och sinnliga språket mer än innehållet. Jag kan stundtals bli besviken på innehållet, han är ingen fartfylld […][...]

Pappalitteratur, pappalyrik. Att bli pappa till ett barn. Eller snarare att vara pappa. Jag har själv inga barn och kan därmed inte helt föreställa mig hur det känns. Känsligt är det, förstår jag. Men nu har jag äntligen fått en lagom lättsam inblick, tack Jonas Rasmussen! för diktsamlingen Pappa-mamma-barn. Lättsam pappalyrik. Men jag gillar det, […][...]

När jag läst klart Färggladhetens 98 sidor är jag förvirrad. Vad är det jag har läst? Min bästa gissning är den i rubriken ovan. I olika kapitel får vi följa karaktärerna Demi Lovato, Yukiko Okada och Selena Gomez, tonårsidoler som, enligt bokens baksidetext, ”kämpar för att ta sig fram genom lagren av färger”, det vill […][...]