Sofia Robergs bokdebut är en diktsvit som expanderar snarare än utvecklas från en punkt till en annan. En celldelning. Jag ser framför mig en bubbla som spricker, hur nya små bubblor bildas och ofrivilligt fäster sig mot varandra. För att sedan växa. Växandet är ett tema hos Roberg, vars dikt har sin utgångspunkt i naturen […][...]

Ibland är det bra att det finns människor i ens omgivning som känner ens litterära smak så väl att de får en att läsa om den korta texten i Svensk Bokhandel ännu en gång och fatta beslutet: det här är nog faktiskt någonting för mig, trots att det är något med beskrivningen som inte känns […][...]

Köpmannen i Venedig hör till de Shakespeare-pjäser med karaktärer större än pjäsen i sig. Då tänker jag förstås framför allt på Shylock, den judiske långivaren med sitt skålpund säkerhet i gäldenärens kött. Den stereotypt gnidige och hämndlystne juden, vars utsatthet och smärta samtidigt är styckets själva blödande hjärta. Varför då inte lyfta ut Shylock ur […][...]

Det har blivit 70-tal i den lilla jämtländska byn där Mirjam växer upp. 70-tal, tonår och högstadietid. På en gång en känsla av möjligheter och av att livet smalnar. Nu är jag ung hela mitt liv är en fristående fortsättning på Christina Kjellssons barndomsskildring Solknepet, och det är långt mellan barndom och tonår. Barnets självklarhet […][...]

Duvhöken är större, ja. Men också mer kompakt, mer mordlysten, farligare, mer skrämmande och mycket, mycket svårare att upptäcka. Duvhöken är ingen trädgårdsfågel, den håller till i de djupa skogarna och är fågelskådarnas mörka graal. Så låter det i H som i hök när författaren jämför duvhöken med den mer beskedliga sparvhöken. Duvhöken är kort […][...]

En bok som har titeln Älskaren från huvudkontoret, det är pajigt, svulstigt och kittlande. Det är dessutom en spänningsroman om kärlek och svek. Vi möter Emma som jobbar som säljare på en klädkedja. Hon har även en kärleksaffär med sin högste chef. En hemlig romans som bultar och gör henne besatt och beroende. Emma som […][...]

Redan omslaget till Vara Frank skvallrar om att det här är något annat än det Peo Bengtsson skrivit tidigare. Jag som är vansinnigt förtjust i hans tidigare böcker som Så länge du är min syster blir både nyfiken och orolig. Somrig feelgood? Ska ingenting skava nu? Hur ska hans meningar som tenderar att bli till […][...]

Jag läste Hanne Ørstavik första gången på en skrivarkurs i början av 2000-talet. Då hette boken Tiden det tar. I fokus var kroppslig erfarenhet i förhållande till språk och familjerelationer och jag minns det som en roman som pågick mycket långsamt, både i huvudpersonen och i mig, efteråt. 2016 har Ørstavik hunnit ge ut ett […][...]

Den tropiska ö som första halvan av boken utspelar sig på är som ett hippieparadis, så långt från materialism och konsumtionssamhälle man kan komma. Människorna som befolkar ön väcker tanken på crakearianerna från Margaret Atwoods MaddAddam-trilogi. Likt de gentekniskt framavlade människovarelserna från Atwoods framtidsvision tycks öns invånare sakna förmåga till konflikt och ilska. De är […][...]

Det snöar när Oskar hittar en jacka på Västerbron i Stockholm. Långt där nere kan han ana ett hål i isen. En svart prick i allt det blåvita. Han tänker på hur många meter det kan vara, på världsrekordet i hopp från hög höjd, på G-krafter och Illustrerad vetenskap. Han tänker att det finns ett […][...]