Jag tänker ofta på Kate Tempest och hennes album Let them eat chaos när jag läser Andrzej Stasiuks Nio. Kates album är i grunden skriven poesi men gör sig lika utmärkt som musik. Hon beskriver ett nutida London som ändå inte är helt olikt scenen för boken: Ett Warszawa klätt i en skrud av strax-efter-murens-fall-snitt. […][...]























