Simone de Beauvoir befinner sig i Rom när telefonsamtalet kommer om att hennes mor hamnat på sjukhus. Hon har fallit i sin lägenhet i Paris, legat länge på golvet innan hon lyckats få tag i telefonen och ringa på hjälp. Detta scenario har många upplevt och ännu flera går omkring och väntar ofrivilligt på ett […][...]

En del böcker hittar fram till sin mottagare direkt. Somliga har ett raskt tempo och lockar läsaren till kapplöpning. Andra förmedlar ett sällsamt språk och finner en samklang med en annan rytm, som får läsaren att stanna upp och fundera i stillhet. Novellerna i Sonetten om andningen flyger i en tidlös rymd. Obefintliga är nutidsord […][...]

Gregorius den store blev påve år 590, mitt emellan antiken och medeltiden. De är förstås påhittade begrepp, ”antiken” och ”medeltiden”, grova förenklingar menade att hjälpa oss att placera in historiska skeenden på sin rätta plats. Själv var Gregorius övertygad om att han levde i den yttersta av tider, ja i mänsklighetens slutskede. Det kan låta […][...]

Journalisten och utrikeskorren Johan Ripås och hans familj hade precis bestämt sig för att kapa banden till Sverige för att leva permanent i Sydafrika. De hade hittat sitt drömboende i Kapstaden. Johan var på väg att säga upp sin fasta tjänst på SVT och barnen hade fått plats på en fantastisk skola. Då blir hans […][...]

Jag vet egentligen inte i vilket sammanhang Gustave Flaubert kläckte ur sig sitt berömda ”Madame Bovary, c’est moi!”, men det här är hur jag förstår uttalandet: ”Så jävla bra är jag!” En så bra författare är Flaubert att han förmår både leva sig in i sin understimulerade, lantliga läkarhustru och förmedla henne till läsarna. Kanske […][...]

Jag trivs på kyrkogårdar och förargas inte över motionärerna som skrider över de grusgångar som slingrar sig fram mellan gravarna. Man behöver inte göra en kyrkogård till endast ett dödens område; växtligheten måste inte endast utgöras av idel dystra kvistar. För många av dem som nu vilar där var döden en befrielse och alltså efterlängtad. […][...]

Maggie O’Farrell har skrivit en rad böcker vid det här laget, men mitt första möte med hennes skrivande blir i hennes senaste bok, en slags memoar berättad genom nära-döden-upplevelser: Jag är, jag är, jag är – ett hjärtslag från döden. Titeln, framför allt på engelska: I am, I am, I am, låter som stadiga hjärtslag. […][...]

Jag läser en dagbok skriven av Marie-Louise Ekman under sin makens, skådespelaren Gösta Ekmans, svåra sjukdomstid mellan den 7 november 2011 och 9 mars 2012. Syftet, menar författaren, är att den ska fungera som en extra hjärna för hennes man, som enligt läkarna, inte kommer minnas så mycket av sin sjukhusvistelse när han blivit frisk. […][...]

Det är märkligt med Linda Skugge, hur fast den bild hon först visade upp har etsat sig. Den unga och arga som var ute efter att provocera – Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser […][...]

Tillhör ni den skara som under tråkiga stunder följer vad mönster de närvarande väggarna har att erbjuda? Det kan vara tapeter, men tapeter är med sina repetitiva mönster rätt enahanda att betrakta. Intressantare blir det när det uppstått sprickor i antingen i tapet eller väggens färg som slingrar sig i olika riktningar. Ni följer dem […][...]