Jag har tassat runt den här boken ett tag. Tänkt att jag kanske är mätt på det som onekligen blivit en genre – om än ständigt och tyvärr aktuell – kring unga tjejer som mår dåligt, som vänder smärtan inåt och gör sig själva illa. Det är en genre som det skrivits riktigt mycket bra […][...]

Jag börjar läsa i badkaret men måste redan efter några sidor lägga undan boken. Instinkten att dränka eländet blir helt enkelt för stark. Som läggdagsläsning passar den heller inte något vidare till en början. Irritationen håller mig vaken de första 50 sidorna, men går så småningom över i en känsla av ren förutsägbarhet och tröttsamhet. […][...]

Det finns ett klassiskt foto från andra världskrigets slut som föreställer en soldat i röda armén som hissar sovjetfanan över Reichstag, med ett fullständigt söndersprängt Berlin i bakgrunden. De flesta officiella versioner av bilden är hårt retuscherade för att dölja att soldaten i fråga bär åtplundrade armbandsur. Det är en bild jag får i huvudet […][...]

"Nästa år är vi fria", upprepar Azads pappa gång på gång, "nästa år är vi fria". Men friheten kommer inte i den irakiska delen av Kurdistan. Azad växer istället upp med – och i hög grad som en del av – den kurdiska motståndskampen. Hela den manliga sidan av hans familj är involverade som väpnade […][...]

Lennart Hagerfors uppväxt verkar på många sätt helt ordinär. Som själva personifikationen av en femtiotalspojke ägnar han större delen av sin tid åt att leka med bilar, spela kula och fotboll i mängder. Vad som är mindre ordinärt är att just den här svenska pojkbarndomen utspelar sig i Afrika. Som missionärsbarn underställdes Hagerfors föräldrarnas val […][...]

Att recensera "Anne Franks dagbok" 2005 är lite grann som att recensera … tja … "Mein Kampf" 2005. Och med det vill jag inte göra några andra liknelser än det att båda böckerna kommit att bli så mycket mer än bara det som står i dem; precis som det är omöjligt att läsa "Mein Kampf" […][...]

Guy Debord var en av de tongivande inom situationismen, en politisk/konstnärlig sammanslutning som verkade i flera länder från mitten av 1900-talet, ett par decennier framöver. Situationisterna stod för en radikal frihetlig vänsterkritik av samhället, en kritik som fick stora influenser såväl på 1960-talets vänstervåg som på senare tid. Situationismen har, inte minst, kommit att uppmärksammas […][...]

Finns det någon person i Sverige vars privatliv och bakgrund vi vet mer om än Ingmar Bergmans, trots att han själv aldrig talar om dessa saker? Genom filmer och pjäser vet vi allt om hans föräldrar och övrig släkt, genom böcker och intervjuer med och av vänner och exfruar har vi fått lära oss om […][...]

Att berätta en historia är en konst. Att dessutom göra det bra kräver än mer av den som försöker. Bodil Malmsten kan berätta historier och när det görs så görs det med briljans. Inga viktiga trådar blir hängande mer löst än de borde och hela berättelsen kryper fram på det sätt som min farfars berättelser […][...]

Hittills har alla Linda Skugges böcker handlat om hur utanförskap känns. Hon har skrivit om att vara sist av alla: sist med att få mens, sist med att ha en pojkvän, sist att bli av med oskulden. Hon har spytt litterär galla över sina släktingar, haft ångest i kvadrat och hatat sina vänner. Och till […][...]