Det är juli och semestertider. Soliga morgnar med frukost på balkongen och planer för sommaren. Forskarmaken André reser söderut till sin mor där han bor några veckor i sitt barndomshem. Efter en tid ska jagberättaren komma efter och senare ska de resa till Italien.

Hon har nyss gett ut en bok, hon har skrivit flera tidigare. Recensioner låter vänta på sig och när de kommer är de inte särskilt uppmuntrande (”gammal skåpmat”). Inte heller kollegor eller vänner är direkt entusiastiska. Hon tappar rejält fotfästet i sin ensamhet och bestämmer sig för att inte skriva mera. Plötsligt väntar ingenting. Hon som alltid arbetat hårt och intresserat sig för sin omvärld. Därtill ett gräl med den vuxna sonen som ska ge upp sin universitetskarriär och i stället börja på ett ministerium med betydligt högre månadslön.

Det blir uppgörelser. Grälen är sofistikerade, förvirrande och tvära. En privilegierad kvinnas glädjeämnen i livet ger inget längre. Krafter kommer att svika. Inre frågeställningar snurrar kring vad livet är, vad arbetet är? Är relationen till maken över? Värderingar har styrt deras gemensamma, goda liv men tror de fortfarande på dem? Hur kommer fortsättningen att bli? Deras son – nyss ett barn – är inte längre mottaglig för hennes åsikter. Hon har i årtionden känt sig tidlös men nu har något hänt med tiden som går både långsamt och snabbt. Hon känner sig lurad.

Vad händer med intellektet när arbetet (skrivandet) inte längre fyller livet och fungerar som en identitet? Ibland citeras filosofers råd om åldrandet men sentenserna är ofta motsägelsefulla eller till och med svartsynta.

Romanen är ärlig och har ett klartänkt uppsåt. Den påminner något om Simone de Beauvoirs finstämda självbiografi Avled stilla (1963) där hon skildrar sin mors sista veckor i cancer. Frågeställningarna och ångesten liknar. Också här måste bokslut göras. Det är vemodigt men tematiken är allmänmänsklig.

En av de sista meningarna i Den diskreta åldern lyder levnadsvist: ”Vi ska hjälpa varandra att genomleva detta sista äventyr som vi aldrig kommer att återvända från.” Gemenskap ger tröst.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala
• Tidlöst motstånd
• Otrohet, svartsjuka och djup förtvivlan

Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

I dagboksform får vi följa Monique där hon gör granskande reflektioner om sina relationer till barnen, den äkta mannen, väninnor och livet.

Monique lever i Paris tillsammans med sin man Maurice. De har varit gifta i flera decennier. De saknar ingenting, enligt Monique, även om relationen har förändrats. Deras gemensamma intressen för musik, promenader och samtal har avtagit med åren.

Som en del i förändringen har döttrarna flyttat hemifrån och ett nytt livskapitel börjar för Monique och Maurice. För Monique känns det bitvis mycket tomt och meningslöst då hon varit den sammanhållande kraften och även, på eget bevåg, stått tillbaka gällande sin egen personliga utveckling. Allt för att finnas tillgänglig för familjen.

Monique skulle ha kunnat fortsätta i samma spår om inte Maurice en tidig morgon berättar att han träffat en annan kvinna och att han avser att fortsätta träffa henne. Han talar om att han inte vill göra Monique illa, att han fortfarande älskar henne. Vilken motsättning och vilket dubbelt svek, att kallt förvänta sig att någon ska finnas kvar trots att förutsättningarna har förändrats.

Monique går in i en fas där hon accepterar affären hennes man har. Hon försöker sätta sig över den med en stolthet och vetskap att den inte kommer att vara för evigt. Han kommer tillbaka.

I och med acceptansen för sin mans affär börjar Moniques livskris – hon känner sig bortvald, gammal och oattraktiv. Hon konstaterar med bitterhet att tiden har flugit iväg och att det enda hon egentligen har är sig själv.

Sansade vänner säger åt Monique att vänta in honom, han kommer tillbaka. Att tvingas behålla lugnet, agera sval och obekymrad när oro och avundsjuka tar över hela ens existens är allt utom enkelt.

Vad har Monique kvar nu? Hur trogna är ens hennes bästa väninnor? Maurice nya kvinna delar nämligen bekantskapskrets och Moniques inte alltför diskreta förfrågningar om den nya kvinnan blir kända. Känslan av att inte ha någon säker zon att vara i, att alla hemligheter kan spridas. Vem kan man lita på när världsbilden förändras så drastiskt?

Alla som någon gång blivit lämnade och brutna vet att rutiner är det som gör att man faktiskt kommer upp ur sängen. Rutinerna blir livbojen som håller upp, stöttar och gör att man flyter vidare för att tillslut komma i land. Man blir aldrig samma som innan men man blir hel på ett annat sätt.

De Beauvoirs språk i boken är träffsäkert, skarpt och precist. Hon skriver med en självklarhet – okomplicerat och rakt på sak. Boken är lättläst, sorglig och ångestfylld.

Berättelsen är tidlös och lika aktuell idag som 1967 när den gavs ut för första gången. Att till hundra procent ge sitt liv och engagemang till andra och glömma bort sig själv är en fälla likväl idag som igår.

Att leva sitt liv och skapa utrymme för sig själv är av största vikt för att vara en god medmänniska i alla de roller vi förväntas fylla. Med detta menar jag inte att alla ska vara egoistiska monster som bara bryr sig om sig själva, men för att orka ge måste det finnas tid för återhämtning och tid för reflektion. Det är varje människas ansvar att skapa den rymden. Ingen annan kan göra det åt dig.

Similar Posts:

• Tidlöst om människans komplexa natur
• Att förstå att avstå
• Franskt vemod som skaver
• ”kulturtanternas Brokeback Mountain”
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala

En sista tid av omsorg, förnekande, hopp och förtvivlan, gråt och ibland lättnad. Kontakt, förvirring. Organisering och överlämnande. Simone de Beauvoir har sin lillasyster Poupette (Hélène) som kommer resande från Schweitz och de båda delar på ansvaret. Båda är barnlösa och deras respektive är upptagna med sitt. Ofta tar Simone kommandot vad gäller vård och ingrepp. Hon lägger märke till att hon lyssnar mera på sjukskötarna än läkarna. Vissa läkare ser modern mera som en försökskanin och vill prompt vårda och göra spektakulära ingrepp medan de båda döttrarna önskar att modern ska lida så lite som möjligt.

Döttrarna går bakom moderns rygg; hon tror att det lårbensbrott som hon inte hade var en maghinneinflammation och systrarna berättar aldrig för modern att det är snabbt framåtskridande cancer i magen som är diagnosen. Är det rätt eller fel att hemlighålla kalla fakta? Systrarna börjar organisera sina liv för att kunna vara tillsammans med modern hennes sista veckor.

Simonde de Beauvor går genom sitt förhållande till modern som ofta präglats av oförståelse och avstånd. Modern har varit underställd fadern, en otrogen slarver, och kämpat för att bli älskad av både maken och döttrarna. Hennes mindre smickrande sidor listas övertydligt av Simone de Beauvoir som inte för inte är ett av feminismens största namn. Simone minns modern som ung kvinna, sexuellt aktiv och älskad, men senare bitter och övergiven samt alltid redo att täcka över faderns snedssprång och svek. Hon tecknar också modern som änka i femtioårsåldern då hon gör stora livsförändringar och lever upp. Samtidigt minns hon också modern som en kvinna som inte tog hand om sig utan lät sig förfalla till det yttre. Även nu i sjukhussängen väcker moderns nakna mage, hårlösa kön och olika kroppsodörer motstridiga känslor. Hennes blommiga parfym äcklar.

De stora skiljelinjerna mellan mor och dotter är Simonde de Beauvoirs intellektuella liv som existentiell filosof och feministisk författare. Idéer som modern inte alls kan greppa. Hon är stolt över dotterns yttre framgångar men skäms i sin borgerlighet och bland sina väninnor. Inte heller kan modern acceptera Simones ateism och avståndstagande från den katolska tron. I slutskedet av moderns dödskamp funderar systrarna mycket över ifall de borde låta en präst ge modern den sista smörjelsen, något som inte blir av eftersom modern inte alls tar upp saken. Om det är moderns sedvanliga sätt att sky verkligheten (att hon är döende) eller om hon själv på något vis frigjort sig från religionens korsband kan de inte avgöra.

Boken har närmare sextio år på nacken men verkar väldigt modern. Allt vad gäller sjukhusrutiner, undersökningar och kommunikation kunde utspelas i vår tid. Jag blir lite förlägen: läser gärna samtidslitteratur och klassiker men har ofta fördomar mot böcker utgivna från mitten av 1900-talet och framåt, tänker (omedvetet) orättvist att de på något vis är inaktuella. Naturligtvis kan bokens aktualitet ha att göra med det eviga temat: att mista en förälder men också det att författaren var en självständig och aktiv akademiker som reste och rörde sig obehindrat i 1960-talets Paris och Europa.

Simone de Beauvoir skriver självbiografiskt i första person. Stilen är nykter och redogörande. För var dag följer man sjukdomsförloppet på avdelningen. Efter moderns död ordnas begravningen. En högborgerlig sådan med gravsättning på Père Lachaise. I sista kapitlet på bokens sista rader skriver Simone de Beauvoir något ringar in denna extraordinära erfarenhet: att mista sin egen mor och hur hårt den erfarenheten slår trots att hon ”hade tiden inne”: ”Det finns ingen naturlig död: ingenting som händer en människa är någonsin naturligt, eftersom hennes närvaro sätter hela världen ifråga. Alla människor är dödliga, men för varje människa är döden en olyckshändelse och – även om den är väntad och motsedd med resignation – ett otillbörligt våld”.

Idag bildar böckerna, de självbiografiska romanerna där en (ofta känd) författare berättar om en näras död nästan en egen genre. Jag minns med vemod Isabel Allendes fina biografiska bok Paula (1995) om sin dotter Paulas sjukdom, komatillstånd och död. Naturligtvis ger det onaturliga tillståndet ett särskilt tillfälle för en människa med orden som livsextrakt att skriva. Några exempel på svenskt språkområde och från 2010-talet är Alex Schulmans Skynda att älska, Glöm mig och KajsaStina Åkerströms Du och jag, farsan. Många gånger verkar särskilt faderns död vara ett incitament för skrivande: till exempel inleder Karl Ove Knausgård hela sin svit Min kamp med att beskriva sin fars död. Simone de Beauvoirs bok Avled stilla är en värdig föregångare till dagens vuxna barns böcker om döende och döda föräldrar.

Similar Posts:

• Att förstå att avstå
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Mammamammamammamammamammamamma
• Att välja och skriva sitt liv
• Tidlöst motstånd

Boken är mera än en biografi. Också författarens egen utveckling, från ung student, feministisk aktivist och sedermera god vän med först Simone och sedan Hélène, skildras. Detta kan man läsa om i en prolog av författaren och i det klargörande förordet av Åsa Moberg (som nyöversatt Det andra könet till svenska och gav ut essäboken Simone och jag – tankar kring Simone de Beauvoir på 1990-talet).

Simone de Beauvoir var 62 år när den 20-åriga Claudine Monteil lärde känna henne. Monteil och kvinnogruppen MLF arbetade i svallvågorna efter ”maj 1968″ med olika aktioner och särskilt för rätten till fri abort. Simone stödde dem helhjärtat. Likaså hennes syster Hélène. Särskilt viktigt blev stödet när MLF i april 1971 i Nouvel Observateur lät publicera uppropet ”Jag har gjort abort” med 343 kända och okända kvinnors namnunderskrifter. Vid den tiden kunde abort straffas med fängelse (lagstiftningen kring illegala aborter härstammade från nazisternas belägring av Frankrike då till och med en kvinna giljotinerades). Uppropet skakade om det franska samhället i grunden. MLF fortsatte kampen med även kontakter i USA. Först 1975 under president Valéry Giscard d’Estaing ändrades lagstiftningen. Därmed fick franska kvinnor laglig bestämmanderätt över sin sexualitet.

Vilka var systrarna de Beauvoir? Med risk för att skriva läsare på näsan: Simone föddes 1908 i en dysfunktionell, fattig adelsfamilj. Revolterande familjeflicka som träffade filosofen Sartre vilken hon sedan umgicks med hela livet i ett fritt förhållande. Hon gav år 1949 ut mastodontverket Det andra könet, där hon går genom kvinnans historia från stenåldern till 1900-talet och visar konsekvenser av att kvinnan överallt i alla tider setts som det andra, avvikelsen från den manliga normen. Hennes ord ”Man föds inte till kvinna, man blir det” är ikoniska. Hon var lärare i filosofi och författare till en rad verk, både skönlitteratur och fackböcker, och under sin livstid en av de mest lästa franska författarna. Aktiv i politiska kamper runtom i världen i Sartres sällskap. Flera gånger tippad för Nobelpriset i litteratur – som Sartre tilldelades men avstod från.

Och Hélène? Två år yngre än Simone och utbildad konstnär. Simone stödde henne visavi livsvalet gentemot föräldrarna. Även ekonomiskt. Hélène hade sin första utställning 1937 (som till och med Pablo Picasso bevistade) flera år före Simone romandebuterade. Makens arbete som diplomat gjorde att Hélène ofta levde utomlands. I sextioårsåldern blev Hélène aktiv kvinnoförkämpe, grundade bland annat kvinnojourer i Alsace och reste med Monteil i USA för att förespråka rätten till abort. Även i sin konst gav hon uttryck för kvinnokampen. Hélène levde ett annat liv än sin syster; ordnat, sunt och harmoniskt. Hennes personlighet var mjukare än systerns och hon njöt till exempel av att laga mat medan Simone knappt kunde koka ett ägg. Hon hade framgångar med sin konst, ställde ut utomlands och var aktiv till nittioårsåldern.

Tillbaka till boken: En allvetande berättare inleder med att redogöra för systrarnas barn- och ungdomsår. Lätt kunde man tro att det är en roman man läser. Berättaren vet allt och återger många samtal och tilldragelser ytterst noggrant. På sidan 117 ändrar perspektivet och författaren själv träder in i berättelsen och förblir där till bokens sista rader.

På ett vis är det här en mycket fransk bok; många detaljer skrivs ut och stilen är samtidigt både konventionell och personlig. Textstorleken är något (för) liten. Språket är gott och ordvariationen stor. Här serveras mängder av fakta om systrarna de Beauvoir mot en fond av vad som händer i samhället och tiden.

Boken saknar helt illustrationer (förutom teckningen på omslaget) och fotografier. Å ena sidan finns det redan sådana böcker. Å andra sidan skulle jag gärna sett prov på Hélènes målningar som jag skam till sägandes aldrig sett – trots att jag till exempel stått många gånger vid Simones (och Sartres) grav på Montparnassekyrkogården. På så vis får boken läsaren att anstränga sig och aktivt leta upp (bilder av) målningarna.

Bokens smärtpunkt är den outtalade rivalitet som rådde mellan systrarna de Beauvoir. Trots ett nära förhållande och en enad front gentemot föräldrarna fanns en spänning. Hélène reagerade negativt på de förklenande ord som Simone skriver om kvinnliga konstnärer i Det andra könet. Därtill var både Sartre och Simone ofta sarkastiska gentemot Hélènes make som de ansåg hade underordnat sig ”systemet”. Simone kallade Hélène skämtsamt(?) för ”borgarbracka”.

Dolkstöten kommer efter Simones död när hennes adoptivdotter Sylvie Le Bon de Beauvoir lät publicera Simones brev till Sartre. I dem skrev Simone elaka kommentarer om sin syster och hennes konst. Som åttioåring fick Hélène läsa det när alla de andra var döda. I breven framkom också Simones bisexualitet och hennes förhållanden som lärare med unga studentskor, något som Hélène visste att Simone de Beauvoir aldrig velat att skulle komma ut. De egna breven under sjuttio år från sin storasyster tilläts Hélène inte publicera.

Det finns flera brevsamlingar som väntar på att ges ut. Simone de Beauvoirs förtrogna och sista älskare, Claude Lanzmann, sålde år 2018 sin samling med kärleksbrev till Yale i USA för att hindra Sylvie Le Bon att ”radera honom ur Simone de Beauvoirs livshistoria”.

Det finns något tragiskt över livet som den åldrande Simone de Beauvoir levde. Hon predikade FRIHET och hade och har inspirerat kvinnor över hela världen som ingen annan men kunde inte själv leva som hon lärt. Hennes bekymmer med den åldrande, promiskuöse ”mansbebisen” Sartre och hans adoptivdotter, älskarinnor och anställda var många. Ekonomiskt utnyttjade de alla henne. Efter hans död fick hon med nöd och näppe hämta några gamla böcker ur hans lägenhet. Lägg därtill till att hennes egen hälsa ödelades i förtid. Hon blev alkoholiserad. Medberoende? Man kan säga att hon föll på eget grepp.

På så vis levde Hélène ett lyckligare, längre och friskare liv – och hängiven sitt skapande i hög ålder. Kanske det också kunde irritera den äldre systern – alla yttre framgångar till trots?

Systrarna Beauvoir kom lägligt ut våren 2018 efter #metoorörelsen förra hösten och berättar till en del om samma kamp mot samma orättvisor och trakasserier. Om kvinnors rätt till den egna kroppen. Mänskliga (kvinnliga) rättigheter som ständigt ska återerövras. Frågan om systerskapet är särskilt viktig. Solidaritet med eller utan biologiska band.

Similar Posts:

• Tidlöst motstånd
• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Filosof värdig namnet
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Kvinnan som skapande kraft med förhinder

För min egen del har Kårelands texter alltid erbjudit tillskott till min kunskapsbank. Därför blev jag glad när jag såg att några av hennes essäer skulle publiceras i en bok under det lockande namnet Förbjuden frukt.

Många essäer har en geografisk gemensam nämnare; nämligen Frankrike. I några av essäerna görs intressanta jämförelser mellan fransk respektive nordisk litteratur. Kåreland finner gemensamma drag mellan George Sand och Ellen Key. En annan intressant jämförelse görs mellan Selma Lagerlöf i Sverige och författaren Sophie de Ségur som lästs av generationer i Frankrike. De reducerades till sagoberättare när de fortfarande levde. I senare forskning framkommer verkens skiftande miljöer och variationsrika persongalleri och hur författarna medvetet arbetade med sin stil.

Några personer som Kåreland lyfter fram i sina essäer är okända för mig. Andra är kända, eftersom de förekommer i litteraturhandböcker eller ses som förebilder i olika samhällsdiskussioner. En sådan person är Simone de Beauvoir, som betytt mycket för exempelvis Åsa Moberg. Simone de Beauvoir tänker redan som ung på åldrandet, förklarar Kåreland. I essän speglas också George Sand som i stället välkomnade åldrandet; med åldern kommer ”den tid då förståndet ser klart”.

En av de okända (för mig) är dagboksskrivaren Eugénie de Guérin, som skrev dagligen mellan åren 1834 till sin död 1848. Hon fick axla rollen som hemmadotter och i dagboken skrev hon till sin bror som levde loppan i storstaden. Naturens årstidsväxlingar har en viktig roll; hon ser vissa djur som ädla och andra djur som elaka. Men i nästa mening vill hon inte fördöma något djur, eftersom det bara följer sin instinkt. De poetiska alstren har varit läsvärda i sig men också förmedlat samhällsvärderingar från en annan tid till eftervärlden.

En annan kvinna från förr, som jag inte kände till, var den produktiva målaren Elisabeth Vigée Le Brun. Hon var på plats både före och efter den franska revolutionen. Före revolutionen var det möjligt för kvinnor att ingå i franska Konstakademin men inte efter första republikens fall. Konstnären var vän med Marie Antoinette och målade många porträtt som både uppskattades och kritiserades. Kritiken kom sig av att Vigée Le Brun tyckte att klädsel och hår skulle avbildas naturligt i stället för ståndsmässigt. Dåtidens kritikerkår godtog inte en löst sittande klänning eller att leenden visade tänder. Målningarna uttryckte ofta intimitet mellan föräldrar och barn och många decennier senare avfärdade Simone de Beauvoir konstnären Le Brun som alltför självbespeglande. Se där (!) Jag däremot, imponeras av produktionstakten. Av målningarna är niohundra tavlor bevarade.

Elsa Beskow belyses ur en intressant synvinkel. Vi känner henne kanske mest för hennes naturtrogna illustrationer i bilderböcker. Kanske rynkar vi lite idag åt budskap om ordning och renlighet. Men hur många vet att Beskow var mycket engagerad i sociala frågor? Djursholm var från början en småstadsliknande idyll, men innehöll också en proletär stadsdel med röda arbetarbaracker. Makarna Beskow umgicks med fredskämpar, socialarbetare och andra pionjärer och arbetade handgripligt med att minska klassklyftor. På 1970-talet påstod konstkritiker utan omsvep att Elsa Beskow var menlös men Kårelands essä lyfter fram en stor klassmedvetenhet hos den kända barnbokskonstnären.

Något som intresserar mig är diskussionerna kring sammanhanget mellan litteratur och samhälle. Jag roas av att få inblick i hur debattstormar kan uppstå när forskare i andra grenar ger sig in på litteraturområdet. Så skedde när sociologen Pierre Bourdieu kom med nya perspektiv på litteratur och lite nya tolkningar. Kraftfältet mellan förläggaren och författaren får en egen essä, med intressanta inblickar i hur pengarnas del av maskineriet har gynnat än den ena än den andra aktören.

Essän som handlar om hur teatern fungerade på 1700-talet och 1800-talet är omöjlig att inte fascineras av. Teatern var en kollektiv förströelse där publiken tjoade och kommenterade skådespelet, ibland till och med från scenen eftersom några ståplatsbiljetter placerades där. Teaterstycken uppfördes ofta gratis, vilket lockade publik med varierad bakgrund.

Bokens avslutande del handlar om hur samhället betraktat kvinnor som läser. Fenomenet att läsaren identifierar sig med romaners innehåll har i historien tidvis betraktats som ”farligt” eftersom den privata upplevelsen inte kunde övervakas. I senare tiders litteratursociologiska forskning ges plats åt andra faktorer. Texten som identifieringsobjekt (med ”farligt inflytande”) betonas inte i lika hög grad. Läsarter är många och omgivningen runt litteraturen är minst lika viktig för litteraturvetarna.

Flera gånger reflekterar jag över att kvinnliga författare och konstutövare inte fått plats i eftervärldens manligt dominerade uppslagsböcker. Dagboksskrivande och bilderbokskonst har helt enkelt inte getts samma värde som verk där fokus legat på nationers forna storhetstider inklusive deras gudar, hjältar och kungar.

Något jag tänkte på när jag läste, var att essäerna inte blinkar till nutidsfenomen. I stället står de för sig själva och lutar stadigt mot gediget referensmaterial, som finns i slutet av boken. Sist men inte minst, vilken språkbehandling! Författaren har ett precist uttryckssätt som inte svävar iväg i abstrakt teoribildning. Kåreland som stilistisk förebild i historie- och samhällsbeskrivning är mitt tips till alla svenska universitet, högskolor och tidningsredaktioner.

Similar Posts:

• Tidsresa till Paris
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Tidlöst motstånd
• Filosof värdig namnet
• Tidlöst om människans komplexa natur

När jag först läste Sartre och Heidegger tyckte jag inte att detaljerna i en filosofs personlighet och biografi var viktiga. Detta var den gängse meningen inom fältet på den tiden, men den hade också att göra med att jag var alltför ung för att ha en utvecklad känsla för historia. [---] Levnadshistorien kunde lämnas därhän, ideérna var grejen. Trettio år senare har jag kommit fram till den motsatta slutsatsen. Idéer är intressanta men människor är oerhört mycket mer intressanta.

Sarah Bakewell skriver som om hon kände alla personligen. Vi får veta vad de åt och drack, hur de bodde, vad de grälade om och vad som förenade dem. Existentialisterna kretsar huvudsakligen kring Martin Heidegger, Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir men vi får också möta ett myller av andra människor som på olika sätt hamnar i deras väg. Ur den detaljrika, engagerade och roliga beskrivningen av deras liv växer också bit för bit den existentialistiska filosofins historia fram.

Genom hela boken löper också som ett pärlband anekdoterna om relationen mellan Sartre och Beauvoir. Förhållandet pågick i 51 år – från 1929 till Sartres död 1980. Sarah Bakewell skildrar det berömda paret ömsint, men ibland blir hennes antaganden lite väl självsäkra och bilden av förhållandet schablonartat idealiserande, som i exemplet nedan.

Jag tror att relationen gav henne precis vad hon behövde. Om hon och Sartre hade försökt sig på ett vanligt äktenskap hade de skilt sig eller blivit sexuellt frustrerade. Hon hade i stället ett fantastiskt sexliv – uppenbarligen bättre än Sartres, på grund av hans upphängningar.

Det är en svår konst att skriva om människor som blivit ikoner utan att vare sig förminska deras idéer och insatser eller tvärtom göra dem större eller bättre än vad de i själva verket var. Sarah Bakewell lyckas ändå ofta över förväntan med att förena filosofiska resonemang, historiska skeenden och glimtar av vardagliga bestyr. Här finns en pedagogisk beskrivning av de fenomenologiska rottrådar genom vilka Sartres existentialism hämtar sin näring och en mångfacetterad redogörelse över Heideggers vacklande hållning till nazismen. Sarah Bakewell drar också flyhänt upp skiljelinjerna mellan Sartre och Camus och skildrar Sartres med tiden alltmer problematiska relationer till kommunismen. Ett helt kapitel ägnas åt Maurice Merleau-Ponty, den dansande filosofen och Beauvoirs ungdomsvän, som av Sarah Bakewell utnämns till ”den mest revolutionära tänkaren av de alla”.

De aspekter av vår tillvaro som begränsar oss är, säger Merleau-Ponty, precis desamma som de som binder oss till världen och medger utrymme för handlande och varseblivning. De gör oss till det vi är.

Den existentialistiska cocktailen av frihet och fräckhet kanske verkade lockande för en ung kvinna i slutet av 70-talet. Men varför ska du idag läsa en bok på 493 sidor, inklusive personförteckningar och noter, om en filosofisk inriktning som författaren själv hävdar blivit omodern?

En utmärkt anledning är att du via Sarah Bakewells beskrivning av nyckelpersonernas livsöden och verk får en djupare förståelse för hur 1900-talets historia av krig och totalitära ideologier format existentialismens idéer, och hur dessa i sin tur skapat en mylla för starka motståndsrörelser som feminism, hbtq-rättigheter, antirasism och antikolonialism.

En annan anledning att läsa Existentialisterna är att de texter som existentialisterna skrev – om människans inneboende frihet, ångesten som följer av denna frihet och ansvaret att genom handlingar forma det egna livet och världen – i allra högsta grad är aktuella idag. Exempelvis kan det existentialistiska slagordet ”existensen föregår essensen” erbjuda intressanta möjligheter till reflektion kring såväl Sverigedemokraternas begrepp ”nedärvd essens” som identitetspolitisk retorik. Sarah Bakewells kulturhistoriska berättelse innehåller inte enbart svar. Den ställer också uppfordrande frågor: Hur mycket i ditt liv kan du själv påverka? Vad är du beredd att göra?

Similar Posts:

• Tidlöst motstånd
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också
• Sartre och kriget i Irak
• Filosof värdig namnet

På omslaget till Bara en kram står titeln i försåtligt runda, ljusrosa bokstäver, som för i alla fall mina tankar till Mårten Melins båda ungdomsböcker Lite mer än en kram och Mycket mer än en puss. Flyttar man fokus till omslagsbilden står istället en mörkklädd man och lurar i buskarna. Dubbeltydigheten finns där redan på omslaget, med andra ord, den ljusa, moderna ytan och det betydligt grumligare djupet.

Bara en kram har också en ramberättelse som på sätt och vis speglar detta. Du, läsaren, hittar en dator på trottoaren. Datorn tillhör Jens Svanström, kulturjournalist, chefredaktör och författare.

Författare, han har väl inte skrivit någon bok?
Jo, se.
På datorn finns två dokument.
Ett som heter Dagbok.
Ett som heter Roman.
Börja läsa, om vartannat.
Snart finns det fler svar än ett.

Nu är det här på inget sätt avgörande för romanupplevelsen, men denna ramberättelse stör mig lite. Kanske för att jag inte gillar att författaren utger sig för att veta saker om mig som läsare. Kanske för att det känns ologiskt att jag, förutsatt att jag faktiskt plockade upp en dator från trottoaren, tog mig in i den och började läsa, skulle läsa de båda dokumenten växelvis. Kanske för att jag har svårt att föreställa mig att en skrivande människa och före detta frilansare skulle ha en dator sedan åratal som bara innehöll två dokument.

Mitt råd, om jag hade haft den betydligt större förmånen att hitta den här romanen i manusform, hade varit att stryka ramberättelsen och låta läsaren upptäcka att den ena berättelsen är huvudpersonens romanförsök efter hand istället. Det hade på flera sätt fungerat bättre.

Den större behållningen är Jens Svanströms dagbok, som fångar den där dubbelheten på ett träffande och enormt obehagligt sätt i sig. Jens, först frilansare och så småningom chefredaktör på en hipp ny gratistidning, är full av goda ambitioner – så uppfattar han det åtminstone själv – och alla de rätta fraserna. Han skriver krönikor om feminism och den bedrövliga manligheten. Det blir hans stora genombrott. Och han tror nog själv på vad han skriver, eller, åtminstone tror han att han tror på vad han skriver.

Hans beteende mot flickvännen, kvinnliga kollegor och tillfälliga bekanta berättar en helt annan historia. Plötsligt kommer rykten igång, rykten om tafsande, tjatsex, övergrepp. Jens är djupt förnärmad. Perplex. Han är ju the good guy. Han kan sin Beauvoir.

Men plötsligt ser det kanske lite konstigt ut att hans romanutkast handlar om en ambitiös serievåldtäktsman ..?

Jag gillade Riv alla tempel och Vän av ordning mycket. De var också djupt obehagliga, och berörande. Bara en kram är berörande på ett annat sätt. Om Johan och Joel i de tidigare romanerna kunde ha varit den där snubben på högstadiet som jag knappt pratade med, så känns Jens som en typ jag läst litteraturvetenskap tillsammans med, hängt på klubbar med, druckit finöl och kommit riktigt bra överens med. Han kommer nära.

Innanför.

Similar Posts:

• Om man klipper sig och skaffar ett jobb eller istället stannar hemma och odlar regnbågsfärgad päls på knäna?
• I kamp mot högspänningssamhället
• ”Du säger inget till någon, va?”
• Mårten Melin: ”Jag vet att den här boken behövs”
• Att bevisa sin betydelse

Mitt i detta kaos känns det trösterikt att läsa Alla frågar sig varför. Det är en bilderbok för människor i alla åldrar som ur ett filosofiskt perspektiv behandlar djupa frågeställningar. Är alla lika mycket värda? Varför måste man dö? Finns Gud? Var kommer elakhet ifrån?

Varje litet samtal börjar med en vacker anfang. Dessutom omgärdas berättelsen hela tiden av Anna Höglunds vackert seriösa, drömska och lite ledsamma illustrationer. De tornar upp som magiska tavlor jag kan titta på hur länge som helst.

Varför är jag inte snäll mot den jag tycker om? Jag hade hellre fått en hundvalp än en lillasyster. Det var jobbigt med alla som sa att hon var finast i hela världen. Ingen sa att jag var finast.

Är det avundsjuka eller orättvisa som spökar här ovan? Det är inte lätt när det känns som att andra får favörer, är mer värda. Vad ska en göra med alla de känslorna? Vad är sant egentligen?

Den här boken lämnar inga svar. Det här är en bok som ställer frågor, som även vågar berätta om händelser som kanske inte är helt bekväma. Läsarna kan känna igen sig vare sig en är fyra, fem år eller sjuttiofyra, sjuttiofem.

Dessutom är varje spörsmål ackompanjerat av en illustrerad filosof som fått iklä sig en djurkropp och bär med sig ett citat. Hannah Arendt är någon slags ugglefågel som berättar att den mesta ondskan skapas av människor som inte bestämt sig för om de ska vara goda eller onda. Simone de Beauvoir är en katt som berättar att det bara är människan som kan erfara framgång eller misslyckande. Längst bak i boken presenteras alla filosofer närmare för den som vill veta mer. Det är fint och upplysande.

Ämnena som boken tar upp är knepiga. Var kommer elakhet ifrån? Vems är skulden? Kan det vara så att en får skylla sig själv? Om det är många som tycker att någon är konstig och att hen är dessutom är skvallrig? För oss fullvuxna kan svaret tillsynes vara självklart, även om jag tyvärr inte tror att det är så enkelt. Men för fyra-, fem-, sexåringar är det svårare.

Alla frågar sig varför är en bok som öppnar för spännande diskussioner. Den innehåller många öppna eviga frågor som vi kan prata djupare om. Och filosoferna kan ge oss tröst och visdom. Den här boken öppnar för frågor som är viktiga att diskutera. Särskilt i den tid som vi befinner oss i just nu efter fredagens terrordåd i Stockholm. Vi människor behöver hitta sammanhang, kärlek, tröst och gemenskap för att orka gå vidare.

Similar Posts:

• Med normkritiska ögon på magiska tänder
• En appell för fantasin
• Carpe diem
• Kaninsmärta och melankoli
• Släng dig i väggen Sommarskuggan

Jo, vi var väl lite fega och undfallande under kriget, och klarade oss i gengäld lindrigt undan, men så fort kriget tog slut var vi ju där med de vita bussarna. Snabbspola fram till 1990-talet, då Sverige tog på sig en ledande roll i uppgörelsen med Förintelsen. När högerextrema krafter i Östeuropa får ny luft under vingarna har vi analysen klar: det beror på att DE inte gjort upp ordentligt med nazismen efter kriget.

Elisabeth Åsbrinks 1947 ger en annan bild. Eller snarare, en mosaik av bilder. De flesta präglas av kriget, som är över och samtidigt inte över. Europas judar, de spillror som överlevt, lever fortfarande i läger. Inget västerländskt land vill ta emot dem, och själva kan de inte längre tro på ett europeiskt liv i frihet och trygghet. Det enda som längre lockar är det heliga landet, Palestina.

Samtidigt pågår rättegångarna mot ledande nazister, men blir de så mycket mer än ett slag i luften? Så många går också fria och kan fortsätta sin verksamhet, inte minst i Sydamerika och inte minst med hjälp av den svenske fascistledaren Per Engdahl. Vid Nürnbergrättegångarna myntas ”brott mot mänskligheten” och ”brott mot freden”, men ännu inte folkmordsbrottet, trots att termen myntas just detta år.

En annan svensk, Emil Sandström, blir ordförande i en FN-kommitté med uppdrag att lösa Palestina-konflikten. På Medelhavet tvingas båtlaster med judiska flyktingar att vända om, muslimska ledare formulerar alltmer kompromisslösa linjer och ockupationsmakten Storbritannien är mest less på alltsammans.

Parallellt får Lord Mountbatten, ”Dickie”, i uppdrag att avveckla det brittiska styret i Indien på två år. Han har dock annat att göra, så han satsar på att det ska gå ännu snabbare. Senare, efter blodiga strider och efter att 13 miljoner människor drivits på flykt, kan han bara konstatera: ”I fucked it up”.

Också sådant som inte har med kriget att göra (eller har det det?) inträffar förstås detta år. Christian Dior lanserar sin ”New Look”. Simone de Beauvoir reser till USA och blir förälskad. På en skotsk ö skriver George Orwell det som kommer att bli hans sista bok, 1984, och i USA sprider sig vittnesmålen om ”flygande tefat”. Billie Holiday spelar hembiträde i filmen New Orleans, vars regissör sedan svartlistas i McCarthy-erans jakt på Hollywood-kommunister, och Thelonious Monk utnämns till ”The George Washinton of bebop”.

Det är som ett pussel hon lägger, Elisabeth Åsbrink, ett som saknar slutgiltiga svar. Finns det ett samband mellan alla dessa händelser, människor? Mellan all död, allt våld, all bestialisk uppfinningsrikedom? Mellan kärlek och kamp och framtidsdrömmar?

Å ena sidan är det ett personligt pussel, där den egna familjen är bitar att försöka få fatt i, passa in i mönstren. Å den andra rymmer det kanske en så universell sanning som man kan få till, mitt i detta myller. Så mycket händer samtidigt, stort och smått, gott, ondsint och trivialt. Människans kapacitet verkar nästan oändlig.

Similar Posts:

• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• ”Kriget drabbade mig som en sjukdom”
• Freden intressantare än kriget
• Gustavianska intriger
• Vår jord, våra intressen