Så skulle någon av männen i deckaren Domaren och hans bödel kunna säga i en lätt filosoferande ton. Å ena sidan … och därefter å andra sidan. Man kan inte så noga veta.

Kommissarie Bärlach är i 60-årsåldern och oerhört förtjust i god mat och dryck. Men dessvärre går han också omkring med magont och informerar sin chef att han måste ha en assistent så kan han sköta sitt mer från skrivbordet. Utredningen han getts ansvar för handlar om en död polisinspektor från Bern. En lokalpolis i en mindre ort har funnit denne skjuten i förarsätet på sin bil. De börjar söka information om sin kollegas liv och eventuella kopplingar till andra brottsfall.

I små doser ges de olika kollegorna personliga drag som visar hur samarbetet fortskrider. Ibland går det som smort och andra gånger får man känslan av att högsta chefen har gjort ett studiebesök för mycket.

Denne ämbetsman, vars gamla Bernfamilj hade en generös arvonkel i Basel att tacka för sitt välstånd, hade nyligen kommit hem till Bern från ett studiebesök vid polisen i New York och Chicago och var skakad ”över den förhistoriska nivån på brottsbekämpningen i schweiziska huvudstaden”, vilket han öppet medgav för polisintendent Freiberger under en gemensam hemfärd på spårvagnen.

Huvudpersonens gastronomiska intresse får mina associationer att gå till Lars Martin Johansson i kriminalromanerna av Leif G W Persson. I Den döende detektiven får nämnde Lars Martin i öppningsscenen en blodpropp direkt efter att ha smaskat i sig en god korv från den omtyckta korvkiosken Günters korvar i Stockholm. Jag är lite småförtjust i den gemytlighet som kan uppstå när böcker förmedlar sina huvudpersoners preferenser vad gäller personliga nöjen och lustfyllda upplevelser. Men jag oroas också över vad Dürrenmatt kommer att utsätta Bärlach för. Det antyds att han bara har ett år kvar att leva – på grund av det där med magen.

I de naturligt flytande dialogerna och bilderna av det schweiziska landskapet anar jag aldrig att förlagan är en tyskspråkig författares alster. I denna utgåva har Ola Wallin gjort en nyöversättning och han har även skrivit ett intressant efterord om Dürrenmatts författarskap. Här presenteras jag för en författare som avskydde rutinarbete (läs skrivandet) vilket kan förklara att romanerna alltid blev korta. Intressant är också att läsa hur Dürrenmatt förklarade sin konstsyn med anledning av 1950-talets kvävande och traditionstyngda kulturklimat i det tyska språkrummet. Han menade att kriminalromanen bar på en möjlighet ”att göra konst där ingen förväntar sig denna: litteraturen måste bli så lätt att den inte längre väger något på den samtida litteraturkritikens våg: endast så kan den bli viktig igen”.

Min slutsats blir dubbel. Underskatta aldrig en kriminalromans antihjälte som har ont i magen.

Similar Posts:

• Fängslande grå polisvardag
• Kvinnomord i Österbotten
• Människor förrädiska som tidvatten
• Vasst och blänkande
• Obönhörligt som tidvattnet

När jag läste Eurotrash av den schweiziske författaren Christian Kracht var det som att återknyta kontakten med en person jag lärt känna för så där tjugo (trettio?) år sen. Låt oss säga att den här personen mestadels bott i landet Schweiz.

Berättarjaget bär samma namn som författaren och ska besöka sin mamma som nyligen fyllt 80 år. Inledningsvis vet han inte varför han blivit kallad att hälsa på just nu. Varannan månad har han lovat sig själv att hälsa på och det här är inte någon av dessa visiter.

Christian verkar allt annat än munter inför att möta mamman. Hon som återkommande hamnar på psykisk klinik men låter sig skrivas ut igen till den egna lägenheten i Zürich. Hon har lätt till de alkoholspetsade dryckerna. Dessutom finns ett familjearv av annat slag som Christian känt av så länge han kan minnas. Morfar var nazisten som aldrig ångrade någonting, pappan blev rik på en blandning av smartness och fifflande. Uppväxtens kringflyttande mellan hus i olika delar av Europa och internatet i Kanada präglar livet som vuxen:

Jag levde i det förflutna, i de senaste tjugofem, trettiofem åren, som kändes som om de inte bara hade ägt rum utan var evigt presenta. Det förflutna var alltid mycket mer reellt och elastiskt och närvarande än nuet.

Orden kring familjearvet och skamkänslorna tycks leda in i ett evighetsmörker. Det egendomliga är att jag känner helt tvärtom. Christians verklighetsbeskrivning blir något av det mest hoppfulla jag läst. För precis innan kindpussarna tre gånger omväxlande på mammans kinder vågar han tänka:

Kanske skulle jag i dag verkligen kunna tala med henne, kanske skulle jag i dag inte vara tvungen att låta mig styras av det förflutna, kanske skulle jag i dag lyckas att verkligen acceptera hennes tillstånd, inte bara låtsas, och så för en gångs skull inte försvinna i minnets bottenlösa kaninhål, utan vara mottaglig för ögonblicket, för hennes vansinne, som jag helt enkelt kunde vara öppen för.

Sen blir det åka av. I bokstavlig mening. Mamman och sonen gör en resa, där en taxichaufför tar dem till Bern, Gstaad, Genève och far förbi Zürich flera gånger. De leker med idén att åka till Afrika, eftersom mamman alltid velat se zebror men i nästa stund ska de göra sig av med tusentals francs. Ge bort dem! Bränna upp dem! De gnabbas med varandra och inte kan man påstå att de förstår varandra heller. Däremellan måste Christian byta ut stomipåsen på mammans mage.

Längs vägen uttrycks svidande omdömen om Schweiz. Hur denna nation har låtit människor skydda sina ekonomiska tillgångar oavsett deras härkomst. Att älska berg eller hata dem. Den satiriska effekten som uppstår när skrönorna sammanblandas med verklighetens politiska beslut borde väcka min oro men jag orkar inte längre – det är bara att inse att jag aldrig kommer att begripa mig på vare sig livet, historien eller aktuell storpolitik.

Den svenska utgåvan har sannolikt fått den vackraste formgivningen bland alla? För det första är omslagets savannfärger med en zebra en fin blinkning till mammans dröm att besöka Afrika. För det andra är det tankeväckande ledmotivet innanför pärmomslaget utformat i en båges form, i allt mindre bokstäver: In girum imus nocte et consumimur igni.

Efter läsningen är jag … omtumlad, tror jag. Christian Kracht har utformat en text som både är lekfull och metafiktiv men som ändå tar modern, familjens bagage och det egna jaget på djupaste allvar. En form som gör att allt verkar kunna falla på plats. Bättre än så kan jag inte förklara läsupplevelsen som den blev för mig.

Similar Posts:

• På spaning efter en bättre värld
• Koko
• Lågmält, osentimentalt och tuktansvärt bra
• Splittringen när pappan drar
• Packad och tom

Tjugofem röster träder fram i berättelserna som har minimal längd – någon är bara en halv sida lång. Platserna läsaren lotsas till, ligger i små städer någonstans i centrala Europa. Där finns som sagt parker, åar och låga hus med gränder. Rummen som novellpersonerna befinner sig i kallas ibland för hem. Ändå är det hemlösheten som fyller varje kubikcentimeter.

Hade jag läst den här boken i mina yngre dagar, skulle jag nog blivit irriterad. Viftat med mina händer av otålighet. Sagt något om att det finns mycket att glädjas åt också för den som är olycklig. Jag hade hävdat att det finns underhållning, konst samt djup och hållbar vänskap. De väger upp när motgångarna i livet tar kraften ur en.

Men med vetskap om författarens egna öde kan jag i stället läsa texterna med andra ögon. En riskabel flykt från hemlandet Ungern i tjugoårsåldern innebar ett liv i Schweiz med ett nytt språk. Landet erbjöd trygghet men verkade aldrig bli den plats där själen rotade sig.

Inte bara hemlöshet präglar novellernas atmosfär. Också andra melankoliska känslor och/eller starka upplevelser av alienation är påtagliga. Märkligt nog verkar människorna finna en fristad i detta dova tillstånd.

Kristofs novellsamling har vissa drag gemensamt med Marlen Haushofers eller Olga Tokarczuks noveller men de är betydligt mer desillusionerade. Formatet gör sitt till eftersom historierna slutar abrupt. Intrycket blir att ingenstans finns en strimma ljus eller hopp.

Jag kan höra protesterna från några av novellens personer. De argumenterar stilla men envist och berättar för mig att det finns visst något ljust att se fram emot. Deras bästa vän väntar på dem. Vännens namn? Personerna ler svagt mot mig men låter mig räkna ut saken själv.

Ja. Döden är en vän på sitt sätt. Kanske är tanken på döden skrämmande när livet fylls av värme och gemenskap. Men för mig blev mötet med Kristofs korta berättelser en berikande upplevelse.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Kärlek i en flytande verklighet
• Underfundiga noveller av Olga T.
• Att sopa rent i en gammal stuga

Tidvatten, solskörd består av tolkningar av Ananda Devis två senaste diktsamlingar och när jag läser den första, När natten talar till mig, slår det mig att det är något i Ananda Devis poesi som gör att jag har svårt att se den klart. Det finns en sorts rundgång i den som till en början gör den lika svår att ta in som att stanna kvar i. ”Ananda Devis poesi ter sig inte sällan som bön, men en gudlös sådan, riktad ut i natten. Den är också en elegi över ett liv för alltid förpassat till det förgångna, till landet som lämnades.” skriver Maja Thrane och Jonas Ellerström i bokens efterord. Och ja – kanske är det där jag har min ingång.

Som så ofta när poesi upplevs som svår att hitta in i, lönar det sig också att lägga den åt sidan, låta tiden göra sitt, och komma tillbaka senare. Jag upptäcker snart att det är kongenialt med denna diktsamling, eftersom det är just rundgången i dikten som är dess styrka. Rader som ”Må min morgondag bli till igår/eftersom inget finns att göra/bygga upp eller förstöra/intet är redan här: aldrig.” och ”Linjerna var inskrivna/ i min handflata/innan jag föddes” antyder en uppgivenhet, en sorts förutbestämdhet som omöjliggör för de utsatta (och de som solidariserar sig med dem) att blicka framåt. Tidvattnet sköljer över stranden men drar sig alltid tillbaka igen. Den mänskliga kampen, både den inre och yttre ter sig omöjlig att fullfölja, men pågår ändå.

Devi skriver också fram en mer specifik kvinnlig erfarenhet på samma sätt. Som här:

Allt som återstår i ditt minne av mig
är mina lår, min obeständiga kropp,
för alltid kvinna inget annat
än ett ord för oanständighet.

Subjektet i Devis dikt växlar. Ibland finns ett jag närvarande med lika ofta är det ett du som agerar i texter. Ett du som också är ett jag. Jaget är alla kvinnor. Alla kvinnor är hon.

Och dikten reser sig faktiskt ur sin omöjlighet: I stycken som ”Må sanningen komma ur/dessa skeppsbrutna/vars munnar fylls av lera/medan sanden rinner undan.” blir det verkligen en sorts bön vi får. Här finns en djupt inkännande, medkännande röst som ställer sig bakom de utsatta som bebor dikten.

En betydligt rakare poesi är den i bokens andra delDe från havet. Den skildrar båtflyktingarnas situation och skrevs som en reaktion på det som i Europa har kallats för flyktingkris. Berättandet blir tydligt, liksom perspektivet. Diktens jag befinner sig utanför det skildrade, betraktar flykten och förödelsen ”på datorn/invid en orkidé/en sprakande brasa/med ett glas vin i handen”. Det gör inte det hela mindre inkännande. Här finns också människor bortom rubriker och slagord. Här är pojken som slumrar bland sockerrören bredvid en mus. Här är hon som ville spela huvudrollen i sitt liv och gav sig av till kriget. Han som brukade spela piano för musikens skull, men numera bara hör kriget, landminorna, gråten, döden.

Sist i boken kommer två prosadikter ur När natten talar till mig. Nu knyts samlingen ihop med några av bokens vackraste stycken. I den allra sista texten Öarnas poetik gör poeten i fantasin ett nedslag i de fattiga kvarteren för att tala med en pojke där, som har fått en kalasjnikov i händerna. Så kan solidaritet också börja.

Hur säga till den där pojken som kunde vara min son att det inte är den enda vägen, att det finns andra som du kan ta om du vill, bortom dessa explosiva horisonter och kulans lättvindiga makt, för när du väl är redo att möta det, att axla det, ta ödet i egna händer så sviker det dig, träffar dig som ett slag i ansiktet utan att du såg det komma och sedan står du där med sprucken läpp och brustna drömmar och hädanefter blir det enda du får uppleva av andra deras rädsla när de hukar under din vrede men ingen kommer att ge sig till dig i kärlek

Similar Posts:

• Uppslitande om klass och kön
• Vad händer på mässan? – några tips får ni här
• ”Än en gång såg jag in i resväskornas gap”
• Rock’n’roll och politiskt och sådant förlegat underbart
• Minimalism dragen till sin spets

Njutningen i att lyda. Ordning och underkastelse, man kan aldrig veta vad det leder till i vuxen ålder. Man kan bli brottsling, eller, genom nötning, en vanlig, konventionell person.

Det finns en bild på Robert Walser som död. Under en av de många promenader han gav sig ut på under den 30 år långa vistelsen på ett mentalsjukhus föll han ihop, drabbad av en hjärtinfarkt. På bilden kan man se Walser liggandes på rygg med vänsterarmen utsträckt. Hatten har rullat bort en bit i snön. Walser, en marginalfigur i litteraturhistorien, efterlämnade en säregen kvarlåtenskap. Hans millimetersmå bokstäver som skrevs ned på vad papper som fanns tillgängliga krävde en grannlaga dekryptering. Han dog i Appenzell, Schweiz.

Tuktans ljuva år, en av de två böcker Nilsson förlag givit ut av Fleur Jaeggy, utspelar sig på ett internat beläget just i Appenzell. Dit kommer flickor från välbesuttna familjer. Där finns rentav en dotter till en president från ett icke namngivet afrikanskt land. Den udda fågeln på internatet välkomnades med både pompa och ståt. Av utanförskapet, en ofrånkomlig förlängning av den oortodoxa entrén, bryts hon emellertid långsamt ner. Mot slutet tycks hon inte vilja annat än dö. Kanske i en hjärtinfarkt. Det här är ett litet inpass, en skymt av ett av många livsöden i boken som tilldrar sig mitt intresse. Ibland är det obehagligt och inte sällan går det käpprätt åt barrskogen för dessa periferiväsen. Som i en roman av Dostojevskij passerar även den mest tragiska händelse som ingenting. Boken är fullständigt befriad från allt vad sentimentalitet heter. Det vita är aldrig helt vitt, det oskyldiga inte fritt från skuld.

Liksom Walser är berättarjaget – från och med nu benämnd B. – en plikttrogen motlutsvandrare. På hennes promenader bland de högt belägna och sluttande ängderna förnimmer hon en känsla av ”olustlycka”, ett tillstånd som kräver ”ensamhet, ett tillstånd av berusad och stilla egoism, en säll vedergällning”. Hon skriver om uppväxten på de otaliga internat som varit hennes uppfostringsanstalter. Berättelsen spinns kring mötet mellan B. och Frédérique, en till synes behärskad natur med ogenomtränglig integritet men vars ögon ibland låter avslöja en svårregerlig eldslåga. De i lynnet motsatta flickorna dras till varandra. Frédérique berättaren, den senare lyssnaren; den förre den beläste och bereste, den andre bär på enkom internaterfarenheter. Frédérique är året äldre och sover och skolas i en annan byggnad. B. har å sin sida inte ett eget rum. Istället delar hon kvadratmeter med en ung tyska som hon till en början önskar ”klå upp” eller till och med ”vrida om nacken på”. Rumskamratens tillkortakommanden? Hennes undergivenhet, smilgropar och att hon dristade sig till att sträcka ut sig på sängen som ”en halvnaken odalisk”. En fullkomligt motbjudande odåga, som ni ser.

Frédérique lämnar så en dag internatet. B. har liksom de andra uppfostrats i att ”avstå från livets goda” liksom att ”frukta goda nyheter” och är säker på att de aldrig skall återses. Fram till dagen för Frédériques avresa har B. under en tid undvikit Frédérique och istället umgåtts med Michelle, en alltför hurtig belgisk flicka. Är det en motståndsakt? En önskan att göra Frédérique svartsjuk? Jag vet inte och egentligen förstår jag inte varför man vill umgås med dessa strålande, hjärtliga, behjärtansvärda, energifyllda och trevliga människor. Något måste vara fel, må ansiktsmasken falla. Till sista vill man intet annat än skrika: – Kan ni sluta vara glada, jag försöker faktiskt ha det miserabelt här borta! Ni vet hur det är.

Vad som lyfter Tuktans ljuva år över den andra boken Proleterka och de allra flesta böcker är dess mystik. Du kommer att gripas känslan av att så mycket undanhålles dig. Jag kom så småningom att mista tilltron till det skrivna. Varje mening, varje ord, ett kommatecken måste utgöra smulor av en helhet som förvägrades mig. Det finns ett stavfel, ett å som blivit ett ä eller ett ä som blivit ett å, som antagligen är medvetet utplacerat. Det måste vara så. Mästeröversättaren Viveca Melander har säkerligen lyckats med sin gärning även här. Mot slutet kom något paranoialiknande att smyga sig på och undergrävde tilliten till min egen förmåga att läsa och förstå. Det finns i böckerna enbart ett ställe där ett kommatecken följs av ingenting mer än ett ord. Ordet är ”nu”. Nu? Vad vill du säga mig, ”nu”? Svara!

Släktskapet med Proleterka är tydligt. Båda äger stora mått av Jaeggers eget liv och återkommande teman är frihets- och frigörelsesträvan, utanförskap, frånvaron av föräldrarna, en avgrundsdjup ensamhet. Proleterka är ett fartyg och liksom internatet lika oåtkomligt för omvärlden som begränsande för dess passagerare. Relationen mellan dotter och föräldrarna är identisk: Modern lever inte i samma land men drar i alla trådar brev- och telefonledes. Fadern och dottern är fysiskt närmare men andligt främlingar inför varandra. När karln möter upp vid tågstationen hälsar han genom att lyfta på hatten. – Nej men se god dag min dotter, angenämt att råkas! Visserligen artigt men kanske inte så innerligt. När han umgås med sina närmaste vänner är allt formellt och ytterligt utstuderat. Finns det ens känslor inom honom? frågar man sig. Ett liv utan förtrolighet är ensamhet.

Men dessa tuktans år? Vad gav de? Vem tuktade vem? Och vad tuktades? Viljan? Jag vet inte. Däremot vet jag att gemenskap är en känsla snarare än en konstellation av människor inhysta under samma tak under en viss tidsrymd.

Kanske var det de bästa åren, tänkte jag. Tuktans år. Det fanns ett slags lätt men ändå ihållande upprymdhet i tuktans år, tuktans ljuva år.

Similar Posts:

• En oförglömlig enstöring
• Utflykt med mamma i taxin
• Från Petite till Madame Tussaud
• Helgonfall
• Igenkännligt och oförklarligt x 4

- Jag är verkligen nyfiken på innehållet i de här böckerna. Är det en sorts dagbok?
Claus säger:
- Nej, det är lögner.

Sådan är Agota Kristófs trilogi. Hela tiden. Varje kapitel av de tre romanerna berättar sin historia så rakt på, så enkelt, så medryckande att jag hajar till varje gång jag inser att hon precis slängde in en liten detalj som helt ändrar sammanhanget, synar sin egen lögn. Var och en av de tre romanerna sträcker ut tidsperspektivet – från månader till år till decennier – och inleds med ett ”OK, vad som egentligen hände…” Och allt känns ändå så självklart att det aldrig känns konstlat. En berättare (eller möjligen två, eller möjligen två tillsammans, eller…) som hela tiden måste backa och ta ett djupt andetag för att klara av att berätta sanningen trots att allt han berättat är sant.

Vi bestämmer oss för att härda kroppen så att vi kan uthärda smärta utan att gråta. Vi börjar med att ge varandra örfilar och därefter knytnävsslag. När Mormor ser våra blåslagna ansikten säger hon:
- Vem har gjort det där?
- Vi själva, Mormor.
- Har ni slagits? Varför då?
- Utan anledning, Mormor. Oroa dig inte, det är bara en övning.

Redan öppningen är så fantastisk; två små tvillingbröder, Lucas och Claus, dumpas hos sin ilskna gamla mormor på landet av en mamma som måste få bort dem från storstan nu när Kriget är här. (Att det är Ungern under andra världskriget sägs aldrig rakt ut; inga nationaliteter, inga språk, inga stadsnamn…) Mormor kallar dem horungar och förklarar att de får klara sig bäst de kan, så bröderna börjar – som tvillingar gör i skräckromaner – bygga sin egen gravallvarligt lekfulla värld av sina egna skriverier och teorier om hur världen fungerar. Det är rena rama Getingfabriken eller Äldreomsorgen i övre Kågedalen tills världen utanför alltmer börjar tränga sig på och bli svårare och svårare att få ihop med barndomens magi och amoral.

Genom hela trilogin, från brinnande krig till diktatur till 90-talets förvirrade ”frihet”, berättar Kristóf om Claus och Lucas historia om och om igen, inte genom att stryka och radera den gamla versionen utan genom att bygga på den. Människor och händelser som betyder en sak för sexåringarna blir något helt annat för 20- och 50-åringarna, det som var en nödvändig lögn 1956 är i sig en historia 1990. Claus och Lucas byter roller, från oskiljaktiga till för evigt olika, från en oskiljaktig duo till två möjliga historier som slitits isär av historien och aldrig kan sättas ihop igen. Det är förstås lätt att tolka alltihop som en metafor över Kristófs egen exil, varje möjlig flyktings undran över vad som hade kunnat vara om de stannat eller flytt, den dubbla världen av två vägar som båda är sanna och båda är omöjliga… men det vore att göra trilogin en rejäl otjänst; den är för rolig, för uppfinningsrik, för drabbande för att förklaras så enkelt. Från de härligt groteska första kapitlen till ett slut där människor försöker lappa ihop sina historier i en värld som blivit mycket absurdare än någonting två granatchockade sexåringar kan intala varandra sugs jag med hela vägen, och nu kräver jag fan att resten av Kristófs böcker översätts också.

Similar Posts:

• Den passionerade ordboksanvändaren
• Kärlek i en flytande verklighet
• Dödsfinkar och dårskallar
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch

Konsekvensen är bland annat att Ryssland ofta utses till syndabock för alla möjliga av världens problem, även om det kanske är två parter som träter (fallet med Rysslands annektering av Krim är ett exempel som tas upp) och till och med i fall där Ryssland egentligen inte är skyldigt alls.

Boken består stilistiskt av tre ganska olika delar: en inledande del som handlar om russofobi i nutid, en andra del med en idéhistorisk tillbakablick, och en tredje del med avslutande reflektioner främst om västmedias arbetsmetoder för att upprätthålla denna ”russofobi”.

Fenomenet ”russofobi”, argumenterar författaren redan från start, är besläktat med antisemitism. Skillnaden, kan man väl möjligen tycka, är att Ryssland länge varit en militär stormakt. En välargumenterad och välstrukturerad bok på temat hade förstås gjort en tydlig skillnad på kritik mot (och/eller rädsla för) den ryska regimen å ena sidan, och fördomar om ryssar som folkgrupp å den andra.

Mettan gör precis tvärtom: blandar friskt mellan fördomar om ryssar och fördomar och/eller kritik mot den ryska regimen. Fördomar mot ryssar som folkgrupp är ju dock något helt annat än oro för eller kritik gentemot den ryska staten: det har väl många gånger funnits all anledning för såväl ryssar själva som många av Rysslands grannar att vara oroliga för den ryska statens agerande.

Boken tar därefter i ganska liten utsträckning upp fördomar om ryssar som folk, utan den handlar mestadels om synen på och behandlingen av den ryska staten och dess politik, i såväl västerländsk media som av västerländska stater. Här menar författaren alltså att Ryssland i vissa fall blir helt orättvist kritiserat av västvärlden. I andra fall så har han kanske inte mycket att säga direkt till försvar för den ryska politiken – men det är enligt den här boken likafullt ”russofobi” att kritisera rysk politik, om man inte samtidigt kritiserar andra länder som fört eller för en liknande politik. De ryska tsarerna var kanske inte så särdeles trevliga – men var Västeuropas samtida monarker så mycket bättre, egentligen? Det må ha dött miljoner människor i Stalin-tidens Ryssland, men var Västeuropa så himla trevliga i sina kolonier eller med sin slavhandel? Ryssland av idag kanske inskränker demokratiska fri- och rättigheter, men det gör väl en massa andra stater också?

Självklart finns det en poäng i det resonemanget i så måtto att historiska eller samtida oförrätter borde uppmärksammas, oavsett vem förövaren är. Problemet är att argumentet, utnyttjat i den här bokens kontext, mest verkar användas som ett sätt att avleda uppmärksamheten från just Ryssland. Ingen annan nation i världen är offer för så mycket fördomar som ryssarna, menar författaren vidare. Särskilt övertygande är han dock inte här. Man kan väl tvärtom se stora likheter i hur alla möjliga länder som på något vis utmanat västerländsk politisk hegemoni ofta har behandlats på liknande vis. Ryssland får förvisso mer uppmärksamhet i västerländsk media, men det beror kanske snarare på landets stormaktsstatus, än på någon unik ”russofobi”.

I synnerhet denna bokens första del använder sig särdeles ofta av ett specifikt stilgrepp: den retoriska frågan. Mettan älskar verkligen att ställa retoriska frågor. Igen och igen och igen. Faktum är att vissa sidor faktiskt bara består av retoriska frågor. Varenda mening. Det ger därmed en överhängande rabulist-känsla över bokens första del. Så för att då använda sig av detta stilgrepp: hade ingen redaktör kunnat upplysa författaren om att allt för flitig användning av retoriska frågor faktiskt förtar deras värde?

Stilgreppet fyller ju förstås en viktig funktion för författaren: han kan med dem som hjälp antyda en massa saker utan att ens behöva försöka belägga dem. Och antydningar finns det såldes gott om i den här boken. Ibland ballar det riktigt ur, som när han exempelvis på en sida radar upp retorisk fråga på retorisk fråga som alla går ut på att Ryssland inte alls är ett hot mot omvärlden, utan har ”bevisat” sin önskan om att ”avstå från all militär aggression”.

I bokens andra, idéhistoriska del lugnas argumentationen ned avsevärt, så att man nästan får känslan av att man nu läser en helt annan bok, av en annan författare. Det kan exempelvis gå flera sidor, ja ibland nästan ett helt kapitel, utan någon retorisk fråga alls. En förklaring till det är kanske att författaren här lyckas ha mer distans till ämnet, just för att det i denna del av boken handlar om historia, men också för att han i den här delen av boken i högre grad förlitar sig på och använder sig av tidigare forskning. Här finns därför en stundtals intressant genomgång av hur denna ”russofobi” vuxit fram historiskt i Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. En central förklaringsfaktor är västvärldens egna imperialistiska politik (exempelvis britternas världsomfattande imperium eller Tysklands jakt på lebensraum), vilken hamnat på kollisionskurs med Ryssland, geografiskt och politiskt. Intressant är också exempelvis hur ett påstått ”testamente” från Peter den store visat sig få stor betydelse för västvärldens syn på Ryssland, även långt efter att det har bevisats vara ett falsarium.

Ganska ironiskt blir det ju dock att författaren i den här delen av boken samtidigt lyckas med konststycket att slänga in en bunt gedigna fördomar om andra nationer och folk under sitt försvar av Ryssland. Ett exempel är att Ryssland påstås ha räddat Europas civilisation från att gå under av invasioner av mongoler, araber och turkar. Hade inte Ryssland varit där som ett ”bålverk” mot dem så skulle hela den europeiska civilisationen ”aldrig ha uppnått sin guldålder”. Sicken otacksamhet att inte erkänna detta, menar författaren. Även om man ignorerar frågan om Ryssland verkligen utgjorde detta ”bålverk” militärhistoriskt, så kan man ju konstatera att författaren här lyckas återge några av de värsta orientalistiska fördomarna om det barbariska Mellanöstern.

I bokens sista och avslutande del så diskuteras främst hur media arbetar för att upprätthålla den ”russofobiska” världsbilden. Det handlar då om frågor som exempelvis ordval och semantik, vem som intervjuas och hur en fråga ramas in. Schizofrent nog frångås här den tidigare argumentationen om att Ryssland varit unikt utsatt för västvärldens fördomar, för att många gånger istället ta upp att flera andra länder som utmanat västvärldens politiska hegemoni också blivit offer för liknande behandling i västerländsk media. Än en gång för man således intryck av att boken inte riktigt hänger samman.

Similar Posts:

• Ytligt om rysk politik och samhällsliv
• Dokusåpan det nya Ryssland
• Det bortglömda krigets fasor
• Att leva i Ryssland under Putin
• Fascinerande var ordet

I Dorothee Elmigers bok samlas en grupp människor på okänd plats. Vi får bara veta att de befinner sig i ett hus någonstans i Schweiz, att det rör sig om ”ett avskilt rum, ett rum som var underkastat andra, för mig okända regler och lagar”. I detta rum avlöser karaktärerna varandras berättande. Elmiger har gett dem namn som Logistikern, Författaren, Fortunat och A.L. Erika. Arbetsbeteckningar och egennamn, och kanske kan de läsas som delar av ett större samhälle snarare än individer.

Logistikern berättar om massproduktion av varor och transporter över världen. A.L. Erika om resor i Kalifornien och möten med människor som tar sig över gränsen från Mexico. De skiftande perspektiven gör att det inte är någon sammanhängande historia som berättas. Personernas historier skiljer sig först, men snart kan jag se hur de går in i och ut ur varandra, berör och influeras. Snart är det som att de talar med en enad röst och fram träder ett mönster, en berättelse om gränser och migration. ”Who’s there” är en återkommande fråga. En referens till repliken i Hamlet som här blir en poetisk gestaltning av vaktandet av gränser, och misstanken mot dem som närmar sig och träder över.

En annan upprepad rad är ”Den plats jag tänker på…”. De olika platser som beskrivs är kanske något som lämnats, eller något att längta efter. Den ideala platsen att vara på.

Den plats jag tänker på, sade A.L. Erika, går det ingen väg till, dit kan man bara ta sig till fots eller på hästar.
Den plats jag tänker på, sade logistikern, är ett utomhusbad i en småstad mitt i landet, den stora bassängen är blåkaklad, vattnet nästan orört, ännu svalt, men direkt belyst av solen, vattnets lätta plaskande är fridfullt, sommaren har just börjat eller går redan mot sitt slut.
Den plats jag tänker på är, som sagt, en skog, sade herr Boll.

Denna nostalgiska relation till plats står i kontrast till den platslöshet som finns, både i bokens tema men också i dess gestaltning. Under läsningen föreställer jag mig att karaktärerna befinner sig i ett slags ingenmansland, en frizon men också något hotat. Uppbyggnaden med olika monologer och den begränsade miljön gör att det liknar ett kammarspel. Jag undrar vad de gör när de inte har ordet, när de inte står på ”scenen”. Sover de? Jag tänker på att det är ett liknande omhändertagande som hos skiftsovarna på 1800-talet. Elmigers karaktärer tar hand om varandra genom sitt berättande. Precis som i det klassiska verket Decamerone turas de om att lyssna och dela med sig, och på så sätt växer också berättelserna till något större.

Elmiger har skrivit en bok som är väl värd att ta sig tid med, för att upptäcka alla nyanser och narrativ. En bok vars innebörd också förstärkts och förändrats under det senaste året (originalet gavs ut 2014). Vi lever nu i en värld med skärpta gränskontroller, Donald Trump som går till val med förslag på att bygga murar, och en alltmer hätsk debatt om invandring. Jag läser Skiftsovare som en pusselbit i att försöka gestalta, förstå och diskutera idéer och konsekvenser av gränser.

Similar Posts:

• Gruvspel och stollgångar
• Anorektiskt förakt
• I melankolins landskap
• Naturlig klaustrofobi
• Varmt och bitande

Uppbrottet var aldrig brådstörtat. Inte hals över huvud med någon kvarglömd sko; tomt. Vi flydde inte, vi packade resväskor. Ägodelarna i resväskor, så var det. Lätt packning, alltså. Flyttbilar behövde vi inte. De som svårligen kunde flyttas fick stanna kvar. Vi bodde för det mesta bland främmande möbler och så fort jag hade vant mig vid dem gav vi oss av igen. Och än en gång såg jag in i resväskornas gap. Deras trohet var otvivelaktig.

Den röda tråden i Ilma Rakusas minnespassager är resandet, rastlösheten och rotlösheten. Om att inte sitta fast någonstans och alltid ha siktet inställt på något annat. Alltid med en längtan till havet och de fria vyerna. På samma gång som det är Rakusas egen historia så är det också Europas historia som skildras i dessa minnesflagor. Bakgrunden finns i öster, bakom en mur.

Alltid samma sak: Hur skulle livet ha tett sig, om. Tar du till vänster vid vägskälet kniper häxan dig; tar du till höger hamnar du vid havet där ett skepp väntar på dig.

Minnesflagorna följer inget egentligt spår i varken tid eller rum utan fungerar mer som kaninhål där man som läsare hoppar upp antingen hos en student i ett hyrt rum vid Notre Dame i Paris eller mitt i ung flickas relation med sin bästa vän. Ingenstans får varken läsaren eller skrivarjaget möjlighet att stanna för länge i varken känslor eller relationer. Men Vidare vatten berättar ändå så mycket om Europas både sår och skönhet. På det viset blir känslan när jag läser Rakusa densamma som när jag reser i Europa. Överallt kaninhål till de båda världskrigen och det kalla kriget.

Similar Posts:

• Omöjlighetens rundgång
• Livet, relationerna och döden
• Modernismens främsta dikt
• Drömmen om att gå vilse
• Vad händer på mässan? – några tips får ni här

Men så en dag råkar en stanna till framför en Hopper. Det går fem minuter och och därefter är det omöjligt att tänka att en så totalt missat det mörker som kryper omkring i den ljusa palettens färger i så gott som samtliga Hoppermålningar. Så även målningen på omslaget till Sanningen om fallet Harry Quebert med den anspråkslösa titeln Portrait of New Orleans. Först syns enbart de vackra husen. Det vackra skymningsljuset. Den glesa trafiken på gatan längre in i bilden. Efter en stund syns personen som gömts i mitten av bilden, en lätt framåtlutad och bortvänd människa i kjol. Definitionen av ensamhet. Och som betraktare är det omöjligt att inte vilja veta mer om vad som lett fram till den där ensamheten.

På det här sättet är även Joël Dickers bok uppbyggd. Det som först verkar så enkelt blir snabbt svårt. En hypad författare får skrivkramp när andraboken ska skrivas. Återvänder till sin gamla skrivlärare i småstaden Aurora i det idylliska New England. Efter att ha pratat gamla minnen på stammisstället som inte ändrats en millimeter sen back in the day åker han tillbaka till New York. Den gamla skrivlärarens trädgårdsmästare hittar femtonåriga Nolas lik nedgrävd på skrivlärarens tomt. Hennes kropp håller en väska i famnen som innehåller manuset till succéromanen som skrivläraren skrivit om deras opassande förhållande för över trettio år sedan.

Mycket är bra med den här boken. Småstaden där något lurar under ytan är förvisso en sliten kliché men en kliché jag gillar mycket och som skildras väldigt bra. Karaktärerna är väldigt tydliga och blir levande för mig direkt. Men så innehåller även de skildringarna så många klichéer att det är svårt att orka med. Här finns pastorn som vänder blicken åt andra hållet när hans dotter misshandlas av hans fru. Det finns den berömda författaren som tar en kaxig ung man under sina vingar och lär honom allt han kan om Litteraturen med stort L. Där finns den inskränkta polisen som visar vördnad för de rika i samhället. Den unge mannen som lär sig vara mordutredare på typ 4 sekunder.

Metaperspektivet där jaget i boken beskriver hur han skriver en bok om succéförfattaren är inte superoriginellt det heller men det funkar. Det funkar på det där sättet som en deckare som en redan sett och vet är bra kan funka en söndagskväll på Tv4. Det är bra verklighetsflykt och det är spännande och det är lagom sorgligt och mörkt för att ett emo som jag trots allt ska sträckläsa.

Similar Posts:

• I dimman sanningen
• Vilken är dödens dans?
• The name’s Marlowe
• Vad magsmärtor kan dölja
• Gruvspel och stollgångar